March to Gaza stoppades

Av Sigbritt Herbert // Artikel i Offensiv

På ett café i Östersund sitter Anna Fransson från Hallen, några mil utanför staden, och berättar om March to Gaza som hon nyss kommit hem från. Målet för marschen var att ta sig till gränsövergången i Rafah för att där visa sitt stöd för befolkningen, häva blockaden, samt ge uppmärksamhet åt antalet lastbilar med förnödenheter som står och väntar på att kunna åka in i Gaza.

Planen var att den 13 juni lämna Al-Arish på Sinaihalvön för att gå de cirka fem milen till Rafah. Det var ungefär 4 000 deltagare från ett femtiotal länder. Från Sverige kom ungefär 55 personer. De var inställda på att lämna Kairo tidigt på morgonen, men fick tidigt information att de skulle vänta till lunch och då ta sig till en samlingspunkt i Ismiliya vid Suezkanalen. Anna och en kompis fick tag på en taxi som skulle försöka ta dem dit. På vägen hörde de från andra som var på väg att de blivit stoppade vid en checkpoint. Ryktesvägen hörde Anna senare att det var arton checkpoints ut till Al-Arish. Taxichauffören lyckades hitta en väg förbi den första checkpointen bara för att bli stoppad vid nästa. Där ville polis titta på passen som de tog hand om. De blev omringade av tungt beväpnad polis och de blev nervösa för de hade ingen aning om vad som väntade. Där stod också fem stora, vad Anna kallade fängelser, på hjul.

Där dök också poliser upp som delade ut pass. Det blev språkförbistring. Poliserna kunde bara arabiska, ett språk som Anna, hennes kompis och de flesta av de andra marchdeltagarna inte kunde. Polisen stod och ropade upp namn och det var svårt att förstå vilket namn det var. Med hjälp av taxichauffören, som Anna kallade hjälte, lyckades de hitta den polis som hade hand om svenska pass. Efter ungefär en timme fick Anna och hennes kompis tillbaka sina pass. Många fick vänta längre än så.

Då fick de veta av arrangörerna att försöket var misslyckat och att de skulle ta sig tillbaka till Kairo om de kunde. Det blev inget nytt försök att ta sig i väg. Många i ledningen blev arresterade så det var ingen kvar som kunde hålla i trådarna.

När Israel attackerade Iran insåg alla att nu var det kört. Läget i regionen var alltför spänt. Israel hotade också Egypten med våld om de tillät marschen att gå till Rafah. Marschen blev klassad som ett nationellt säkerhetshot och deltagarna var inte längre önskvärda i Egypten.

Nu är Anna hemma igen och reflekterar över framtiden för proteströrelsen. Hon tror att den här marschen, även om den stoppades, har flyttat fram gränserna och kan få fler att demonstrera.

– Vi måste fortsätta att flytta fram positionerna. Det är enda sättet att få stopp på det här. Vi i den svenska delegationen ska fortsätta träffas och se vad vi kan göra i framtiden, avslutar Anna.