Massrevolt i Peru mot prisökningar

Pedro Castillo skakas av massprotester. Sutep, det största lärarfacket, har uppmanat Castillo att ”ändra kurs eller avgå” samt vädjat till andra fack att fortsätta kampen för att ”de rika ska betala krisens kostnader” (Foto: Braian Reyna Guerrero / Flickr CC).

av Darragh O’Dwyer, Socialist Alternative (ISA i England, Wales och Skottland)

Knappt åtta månader efter att han utsågs som ny president möts Pedro Castillo av stora protester mot de försämrade levnadsförhållanden. Konsekvenserna av kriget i Ukraina ger återklang i hela världen, vilket resulterar i fördjupade kriser och revolter som i Peru.

De pågående demonstrationerna och blockaderna i Peru, som utlösts av kraftigt ökade priser på mat, bränsle och gödningsmedel, har redan krävt sju dödsoffer. Det som utlöste protesterna var höjningen av bränslepriserna, som blev droppen som fick bägaren att rinna över.
Redan före Ukrainakriget var inflation och levnadskostnader uppåtgående. Västvärldens sanktioner mot Ryssland och den tilltagande bristen på varor har ytterligare stört de globala leveranskedjorna och drivit upp priserna på livsmedel, bränsle och gödningsmedel – som både Ryssland och Ukraina är stora exportörer av.
Protesterna i Peru inleddes med en strejk, utlyst av National Guild of Carriers and Drivers (GNTC), den 28 mars mot höjda bränslepriser. Strejken följdes sedan av att arbetare, jordbrukare och ungdomar landet runt gick ut på gatorna och upprättade blockader.
Premiärminister Anibal Torres hade sitt Marie Antoinette-ögonblick när han hävdade att folk borde äta fisk om de inte hade råd med kyckling, trots att den förstnämnda var dyrare. Sådana kommentarer visar inget annat än förakt för de peruanska massornas villkor. 

Utöver att ha världens högsta dödssiffra per capita i covid-19 ledde pandemin också till att fattigdomen ökade till 30 procent. Den nuvarande ökningen av livsmedelspriserna är kokpunkten; ett ackumulerat elände exploderar på gatorna.
Kanske är det oundvikligt att vissa delar av protesterna kännetecknas av instängd ilska som plötsligt får utlopp och en känsla av desperation. Avgiftsbelagda broar har satts i brand och stormarknader har plundrats. Men arbetarrörelsen har också spelat en viktig roll. Sutep, det största lärarfacket, har uppmanat Castillo att ”ändra kurs eller avgå” samt vädjat till andra fack att fortsätta kampen för att ”de rika ska betala krisens kostnader”.
När regeringen svarade med löftet om att slopa bränsleskatten och höja den nationella minimilönen med 10 procent avvisades detta av facken som korrekt hävdade att åtgärderna var otillräckliga, och protesterna fortsatte. När eftergifter misslyckades att stoppa kampen övergick regeringen till att införa krigslagar och använda sig av statligt förtryck. 
Men inte ens detta lyckades avskräcka demonstranterna. Efter en dag fick regeringen dra tillbaka de undantagstillstånd man införde i förra veckan i huvudstaden Lima, och demonstrationer, blockader och konfrontationer med polisen fortsätter i skrivande stund.
Allt detta pekar på en otroligt svag regering, en regering som har försökt att balansera på knivseggen mellan att blidka massorna som förde den till makten och att inte störa den styrande elitens ekonomiska intressen. Men det är en omöjlig balansgång.

Trots de enorma förväntningar som ställdes på Castillo-regeringen för verkliga förändringar har han valt en väg som går ut på att söka försoning mellan klasserna, vilket i slutändan alltid betyder att underordna sig de ramar och begränsningar som kapitalismen sätter. 
Medan utländska investerare och peruanska kapitalister till en början var livrädda inför en vänsterregering såg Castillo till att lugna dem genom att exempelvis inte genomföra de förstatliganden han hade utlovat för att bekämpa fattigdomen, vilket har inneburit att gruvsektorn, som står för 60 procent av landets export och en tiondel av BNP, förblivit i händerna på profitörerna.
Istället för att nå den stabilitet som Castillo hade hoppats på har han hamnat i den ena krisen efter den andra, och två försök har gjorts för att avsätta honom. Eftergifter till höger ledde till att hans eget parti, Peru Libre, bröt leden med presidenten. Men inte ens det var tillräckligt för att lugna den härskande klassens rädsla.

Politik är, som Lenin sade, koncentrerad ekonomi. Och i ”oordningens tidsålder” återspeglas kapitalismens olösliga motsättningar i allt mer dramatiska politiska kriser.

Politik är, som Lenin sade, koncentrerad ekonomi. Och i ”oordningens tidsålder” återspeglas kapitalismens olösliga motsättningar i allt mer dramatiska politiska kriser. Som påpekades i en artikel i Financial Times är Peru på väg att bli ”ostyrbart”: Sedan Castillo blev president i juli förra året ”har han bytt ministrar var nionde dag”.
Redan före protesterna hade stödet till Castillo sjunkit till 25 procent. Trots Castillos vacklan har inte högern blidkats, utan har fortsatt den sabotagekampanj man omedelbart startade när presidenten och den nya regeringen tillträdde. Men också högern skräms av protesterna och är ovilliga att stödja dem.
För att undvika att tröttas ut behöver dock proteströrelsen en fastare organisering, baserad på arbetarklassen, och ett politiskt program som kan visa en väg ut ur krisen. En nödskatt på de superrika och multinationella företagen skulle vara ett stort steg mot omedelbar lindring för de fattiga och arbetande massorna. 

Priskontroller och en glidande löneskala (för att hålla sig över inflationen), ett moratorium mot vräkningar och en hyresreglering är alla viktiga frågor. Lokalsamhället bör upprätta speciella kommittéer för att se över lager, distribution och prissättning av varor.
Men eftersom det blir allt tydligare att det förfallande kapitalistiska systemet är oförmöget att uppfylla dessa krav behöver kampen inte bara återgå till Castillos ursprungliga program att förstatliga de viktigaste gruvbolagen. Det behöver gå längre och kräva offentligt ägande och demokratisk styrning av storbolag, banker och naturresurser samt en verklig jordbruksreform som tar marken ur händerna på de stora godsägarna och fördelar den bland fattiga bönder och ursprungsbefolkningen.
Naturligtvis skulle detta stöta på bittert motstånd från den peruanska kapitalismen och de olika imperialistiska makterna med intressen i Peru. Varken Castillo eller ledningen för hans tidigare parti Peru Libre har visat sig villiga att föra den kampen och öppet bryta med kapitalets styre. 

Arbetarklassen och de förtryckta som förde Castillo till makten måste bygga nya kampinstrument som är revolutionära och socialistiska. Eller som ISA skrev efter Castillos valseger, och som är ännu mer relevant idag:
”All energi från de peruanska massorna måste organiseras för att gå längre än de reformer som Pedro Castillo föreslog. Den måste gå i riktning mot att förstöra denna kapitalistiska stat och gå framåt i bildandet av en arbetarregering och bygga socialismen i Peru och resten av Latinamerika.”

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!