De regimer i regionen som, under USA-imperialismens beskydd, officiellt eller inofficiellt upprätthåller strategiska band med Israel, utsätts nu för ett ökande tryck från en våg av massrörelser av raseri mot Israel och de är oroliga för möjligheten att de kommer att avslöjas som medbrottslingar med tanke på de fasansfulla bilderna från Gaza.
Det är därför den saudiska monarkin pressades till att frysa den så kallade normaliseringen med Israel.
Jordanien, Bahrain och Förenade Arabemiraten skickade tillbaka sina ambassadörer, och i Jordanien ställdes toppmötet som skulle hållas med deltagande av Biden in.
Ayatollahregimen i Iran är dock också väl medveten om att ett fullskaligt regionalt krigsscenario inte bara kommer att förvärra spänningarna till dess saudiska motsvarighet, utan också militärt, ekonomiskt och politiskt öka dess egen instabilitet.
De geostrategiska och politiska intressena kräver att Bidenadministrationen ingriper med bestämdhet för att stödja den israeliska militära attacken, för att utplåna varje tanke på att staten Israel – det mest stabila fotfästet för den amerikanska imperialismens strategi i regionen – har visat svaghet eller håller på att förlora kontrollen över händelserna.
USA och Israel strävar efter att projicera makt för att åter stärka det regionala inflytandet och avskräcka från inblandning från rivaliserande parter, till att börja med den iranska regimen och dess allierade, och i den processen sända ett budskap till de arabiska regimerna, och i slutändan till Kina och Ryssland, om att krisen kommer att avgöras i Washington.
USA-imperialismen strävar efter att göra krisen till en historisk vändpunkt för att åter öka sitt regionala inflytande, och i processen också varna den israeliska regimen för att inte överdriva och att visa större flexibilitet i sin strävan efter att slutligen stoppa den palestinska frågan, som får massorna att agera, tillbaka in i flaskan, såsom de politiska omständigheterna medger.
Detta antyds också av al-Sisi och Jordaniens kung Abdullah i deras upprepade krav på en ”tvåstatslösning” – medan de i själva verket samarbetar för att upprätthålla ockupationen och inte har något intresse av en verkligt oberoende palestinsk stat, som skulle vara fri från den israeliska kapitalismens kontroll, regimerna i regionen och världens imperialistiska makter.
För den kinesiska och ryska imperialismen, som agerar utifrån sina egna intressen och inte av omsorg om palestinierna, innebär krisen komplicerande faktorer.
Även om den på kort sikt avleder uppmärksamheten från kriget i Ukraina, så ökar trycket på USA att prioritera resurser till förmån för den israeliska attacken och framkallar en våg av global indignation mot den amerikanska imperialismen. ■
