Metoo 5 år – hopp och backlash

Metoo satte kampen mot sexismen i fokus och skakade om. Foto: Natalia Medina

För fem år sedan spreds under hashtaggen #metoo tiotusentals berättelser om sexuella trakasserier, våld och övergrepp som kvinnor världen över upplever.
Idén kom ursprungligen från den afroamerikanska aktivisten Tarana Burke som redan tidigare uppmanade till att använda Metoo som ett sätt att stödja våldsutsatta kvinnor.

KATJA RAETZ

Hösten 2017 avslöjade New York Times hur Hollywoodmogulen Harvey Weinstein under 30 års tid ostört kunde begå övergrepp mot ett stort antal kvinnor i sin omgivning, vilket fick skådespelaren Alyssa Milano att ta upp Metoo med en uppmaning till kvinnor som har upplevt våld och övergrepp att sprida hashtaggen vidare. Som en löpeld spred sig uppmaningen, enbart på Facebook delades den i 12 miljoner inlägg och kommentarer under det första dygnet.
Det snabba globala genombrottet visade på den enorma omfattningen av sexuella övergrepp mot miljontals kvinnor. I Sverige blev Metoo startskottet till en mängd olika arbetsplats- och branschvisa upprop som samlade tusentals undertecknare och deras berättelser i sociala medier. De avslöjade hur sexuella trakasserier är något normalt förekommande för många kvinnor i vardagen. Det blev också tydligt att även om sexuella trakasserier kan drabba alla kvinnor, är det de med de sämsta anställningsförhållandena, osäkra jobben och som är lågavlönade, eller i mest utsatt läge som drabbas allra oftast. Senare undersökningar som LO-rapporten Sjuk av jobbet, som kom ut 2017, belyser ytterligare hur osäkra anställningar och så kallade kontaktyrken inom vård och omsorg, handel och restaurang gör att sexuella trakasserier är mer vanligt förekommande i dem.
Metoo bekräftade också tidigare rapporter som Slagen dam, som kommit ut redan år 2001, och visade att 46 procent av alla kvinnor i Sverige någon gång under sitt liv blivit utsatta för våld eller sexuella övergrepp. Denna undersökning blev kraftigt ifrågasatt då den kom ut och anklagades för att ”överdriva” problemet.

Rörelsen kring Metoo började tappa styrka något år senare och med detta började återigen backlashen att ta fart. Detta syns bland annat i rättegången mot Cissi Wallin 2019, som dömdes för sin berättelse om övergrepp. Ett annat exempel är att Granskningsnämnden fällde programmet ”Älska mig för den jag är” för intrång i privatlivet, som beskriver hur sångaren Josefine Nilsson bryts ner av psykisk och fysisk misshandel. Drevet mot Metoo, där framställningen i media slår om till att det är männen som är offren, vinner terräng.
När kvinnornas berättelser tystades fick istället männen en plattform. Mest ökänd i Sverige är kanske den direktsända presskonferensen som justitiekanslern Göran Lambertz fick hålla i fjol i sin trädgård efter att åtalet om våldtäkt av en kvinnlig juriststudent hade lagts ner och där han passade på att förtala den utsatta kvinnan, vilket hennes målsägandebiträde påpekade gentemot Aftonbladet. Internationellt är det Amber Heard/Jonny Depp-rättegången tidigare i år, där en utstuderad hetskampanj på sociala medier bidrog till att förnedra och förlöjliga Amber Heard.
Detta är en klar motreaktion mot det som varit den stora framgången i Metoo, att våga berätta och finna styrkan i att inte vara ensam. Skuld och skam hos offret har alltid varit förknippat med mäns våld mot kvinnor. I synnerhet när våldet utförs av en man i bekantskapskretsen, vilket är det absolut vanligaste. Backlashen har inte stannat där, som upphävandet av domen Roe mot Wade och därmed aborträtten i USA visade. Under och efter pandemin har omfattningen av mäns våld mot kvinnor ökat globalt och i Sverige, utan att det har framkallat några faktiska åtgärder. I Sverige har kapitalistklassen, med Svenskt Näringsliv i spetsen, framgångsrikt flyttat fram sina positioner och begränsar alltmer arbetarnas rättigheter, som senast med LAS-uppgörelsen. Vilket i synnerhet drabbar arbetarkvinnor. Skandalöst nog har fackföreningsledningarna i mångt och mycket stått handfallna bredvid, vägrat att organisera kamp och öppnat dörren för fler försämringar.
Det finns starka intressen bakom strävan efter att pressa tillbaka kvinnorörelsen. Splittringen mellan män och kvinnor, där framför allt arbetarkvinnor tjänar mindre, har mindre kontroll över sitt arbete och begränsas av könsnormer i det dagliga livet, är inbyggd i dagens kapitalistiska klassamhälle.
Övergrepp och våld mot kvinnor är en del av upprätthållandet av maktobalansen mellan män och kvinnor, likaså kontrollen över kvinnors kroppar. Staten i det kapitalistiska samhället har inget intresse av att motverka detta. Tvärtom är splittringen mellan arbetarkvinnor och -män en grundbult i systemet.

Internationellt har kvinnorörelsen gjort avtryck och har även mobiliserat arbetarklassen i sin helhet. Vilket har skett i Storbritannien, USA och inte minst i den pågående revolten i Iran. I Sverige gäller det nu att åter samlas underifrån, kasta bort uppgivenhet och frustration och visa att förändring är möjlig. ■

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!