Migrationshistorian som äntligen kommer till tals

Välkommen till Sverige, en animerad dokumentärfilm i regi av Natalia Medina, illustrerad av Anna Remmer och med musik/komposition av Kristina Amparo, är satt att ha premiär 2028. Från den 15 till den 24 maj hålls en utställning på Konsthall C i Hökarängen för att visa upp det underbara jobb de har gjort hittills sedan projektet började. Denna utställning är inte bara illustrationer, fotografier och ljudspår, utan också ett viktigt samtal om repression, flykt och att börja om på nytt i ett främmande land. Precis som filmen handlar utställningen om de politiska flyktingar som flydde diktaturerna i Latinamerika och kom till Sverige under 70- och 80-talet. Men att fly innebär att de var tvungna att lämna sina gamla liv bakom sig. Länge har de lidit i tystnad, men med Natalias initiativ kan deras röster få höras, och de gamla såren kan äntligen börja läkas.

Av Jonatan Hellstrand // Artikel i Offensiv

Att först kliva in i utställningen kändes personligt, som att komma in i någons hem. Rummet där verken visades var litet, men inte trångt. De vackra illustrationerna som Anna Remmer har gjort hänger uppe som kollage, där vissa överlappar andra i kluster. Uppsättningen fick mig att tänka att de skulle vara minnen. På den ena väggen fanns bilder av soldater, repression och krigsfordon, men också folk i kamp. Bredvid är porträtt och glada familjefoton. På andra sidan är vardagliga scener: personer som står, sitter, städar och lagar mat, och bredvid är skildringar av ett fängelse. Det finns inga beskrivningar bredvid verken, men man förstår nästan intuitivt vad de handlar om utan kontext. Vad som finns istället är inspelningar på svenska och spanska från tjugo olika människor som beskriver sina  upplevelser, tankar, och reflektioner kring att komma till Sverige och/eller att växa upp här.

Förutom illustrationerna var det andra verk som utökade berättelsen och väckte många bra tankar. Ett av de verken jag fastnade för var en öppen koffert som bad besökaren att skriva vad de skulle ta med sig om de var tvungna att lämna landet. Det som väckte mitt intresse var att verket var interaktivt. Det får besökaren att leva sig in i hur det var för de som flydde. Det får en att tänka på vad för svåra val man själv hade behövt göra för sig och sin familj. Mittemot kofferten var det ett bord med två tekoppar och flera nystan av ultramaringarn. På träblock med spikar är början av en virkning. En lapp på bordet citerar någons historia om att virka en sjal till sin mamma några dagar innan de skulle resa iväg. Färgen stod ut för mig på grund av hur mycket symbolik som kan kopplas till den, även om det kanske inte var ett medvetet val av den som virkade. Ultramarin har historiskt sett representerat trohet, harmoni och lugn, vilket alla är saker som de säkert önskade att de hade under denna tid av flykt. Färgens betydelse kan snarare vara den modernare synen av blå som en representant för vemod och sorg för det som de behövde lämna bakom sig.

Här växer det fram en berättelse, som en blomma som bryter sig upp genom sprickorna i trottoaren. Att gå på denna utställning har gjort mig ivrig att se den färdigställda filmen och få höra direkt från vittnesmål, med vackra illustrationer och kraftfull musik av dessa begåvade skapare. Filmprojektet är helt finansierat med hjälp av bidrag utan vinstdrivande syfte och insamlingen på Kickstarter pågår till den 30 maj. För närvarande har insamlingen nått sitt första mål på 100 000 kronor för att färdigställa kortfilmsversionen och påbörja arbetet med långfilmen, men med mer stöd skulle de kunna ta projektet ännu längre och i större skala få ut filmen på skolor, muséer och större biografer. Allt detta är den värd för att visa hur fantastiskt drivande Natalia, Anna och Kristina är och fler borde intressera sig för projektet. Jag uppmanar alla som har tid att åka till Konsthall C i Hökarängen och ta en titt in i utställningen.