Minnen, ett sätt att göra motstånd

av Åsa Karlsson // Artikel i Offensiv

Gabriel García Márquez föddes 1927 i den lilla byn Aracataca, vid Colombias karibiska atlantkust och dog i Mexico City 2014. Idag är det svårt att mäta det inflytande som hans böcker och reportage, men också politiska engagemang, har haft för Latinamerika. Han är älskad och hyllad inte enbart i Colombia, utan världen över. Han var den förste författaren från Colombia och den fjärde från Latinamerika som fick Nobelpriset. I hans tal var temat Latinamerikas ensamhet och hur den europeiska kolonialismen har påverkat Latinamerikas länder.

Mannen som kallas Gabo av många är på sätt och vis dold bakom myten, den berättelse som han var med om att skapa. Det är inte lätt att få grepp på karln – hyllad och älskad, men också kritiserad och ifrågasatt (jag skulle gärna ställa några frågor, om möjligt!).
Boken Hundra år av ensamhet (Cien anos de soledad) kom ut första gången 1967, på svenska 1970 och nu i nyöversättning av Lina Wolff (Wahlström & Widstrand 2020). Den har sålts i mer än 30 miljoner exemplar och gjorde Márquez berömd, sedd som en av de främsta författarna från Latinamerikas magiska realism, en genre som präglas av att realism blandas med övernaturliga fenomen med en poetisk, stundtals bisarr verkan. 
Många av hans noveller och romaner handlar om hans barndomsår hos mormor och morfar i en liten by i det karibiska kustlandskapet där människor från många olika kulturella bakgrunder har hamnat och stannat kvar. För mig är det intressant att Colombias historia vävs in i byns och släktens historia, hur inbördeskrig och imperialism når överallt. 

Hundra år av ensamhet handlar om sju generationer av familjen Buendia, deras drömmar, strävanden och olyckor. Deras liv i byn Macondo är inflätade i Colombias utveckling, inbördeskrig, korruption, exploatering av det amerikanska Banankompaniet och politiska stridigheter. Macondo är inspirerad av Márquez hemby Aracataca, idag ett tynande samhälle, kvävt av hetta, damm och fukt. 
Byns förvandling och Banankompaniets härjningar har verklighetsbakgrund. Colombias historia som självständigt land och före detta spansk koloni är en 1900-talets våldsamma, brokiga och från början hoppfulla och optimistiska historia, en där vetenskap och visdom ska lyfta och befria, ett slags pionjäranda där fantasin blir till besatthet och tvärsäkerhet blir till tystnad och förfall.
Vissa latinamerikanska författare har klagat på att den magiska realismen har gjort det omöjligt att bli läst internationellt. Utan gamla män som kan flyga eller leviterande jungfrur är det kört. Men Gabriel García Márquez magiska realism är övertygande och visar oss en värld där magi är lika starkt som vetenskap när det gäller att förklara händelser. Det är människor som lever utanför och har hållits utanför historiens skeende, de känner sig övergivna, lämnade åt sin ”ensamhet”. 

Márquez blev tidigt känd som en nyskapande vänsterröst inom journalistiken. Han lämnade Colombia redan på 1970-talet till Mexiko, men fortsatte att ha stort inflytande, bland annat genom artiklar och böcker. När hans böcker blev kurslitteratur i USA på 1980-talet nekades han visum på grund av sitt stöd för Cuba och åsikter om Falklandskriget (1982). 
Han kritiserades konstant från feministiska akademiker som menade att han var en ohejdad ”macho” som trots att han var revolutionär alltid behandlade kvinnorna i sina böcker som objekt, passionerade och mystiska eller horor med hjärtan av guld, alltid klichéer. Den hårda verkligheten var att flickor ofta inte fick gå i skolan. Hade de tur fick de lära sig något förutom att sköta hushåll och brodera.

Márquez politiska engagemang speglas sällan i hans skönlitterära produktion. ”Varför använde han inte sin position för att ge kvinnor en egen röst?”, undrar kritikerna. Å andra sidan visar han med största tydlighet hur illa kvinnor behandlas och hur mycket av ”machismo”-idealet för män som finns kvar, något som den nya kvinnorörelsen i Latinamerika slåss mot, liksom den traditionella synen på hur en idealkvinna ska vara, ”marianismo”, Maria som den främsta av kvinnor, ren, dygdig och uppoffrande.  
Márquez skriver från ett patriarkaliskt, manligt dominerande perspektiv. Männen skapar och kontrollerar världen, kvinnans makt ligger i att hon skapar liv eller är ett objekt för männens sexualitet. Det pågår en social revolution i Latinamerika, men Márquez gjorde inget för att förändra de kulturella normer som slår så hårt mot flickor och kvinnor, men också mot män som inte passar in i ”machismo-rollen”.

Det finns inte en enda kvinnlig förebild bland de författare Gabriel García Márquez hade, knappast konstigt med tanke på hur kvinnor på universitet och skolor fick höra att det inte fanns några bra kvinnliga författare; bättre att de läste ”de stora” männen. De kvinnor som envisades med att vilja skriva behövde en mäktig man som hjälpte dem, annars blev de inte publicerade. 
Det finns ändå så många som borde lyftas fram (något Márquez kunde ha gjort), och nu letar ett litterärt kvinnoprojekt (The Vindictas collective) upp de tystade och bortglömda och ger dem en plats i antologier och nytryck. En av dessa är Elena Garro, mexikansk författare som tyvärr dog 1998. Hon skrev böcker långt före Márquez, i en magisk realism-stil. 
2016 trycktes en jubileumsutgåva av hennes bok från 1982 och förlaget skrev då på framsidan: ”Octavio Paz fru, älskarinna åt Bioy Cesares, inspirerade García Márquez, beundrad av Borges.” Efter kritik om hyper-sexistisk, kvinnofientlig, upprörande syn bad förlaget om ursäkt, men förklarade att de bara ville att folk skulle känna igen namnen. 

García Márquez värld är en våldsam, krigisk värld och boken Hundra år av ensamhet är fylld med våldtäkter, övergrepp, mord, barn som far illa, girighet, lättja, galenskap och elände. Men också kärlek och passion, ibland besatthet, någon enstaka gång med lyckligt slut medan tiden cirkulerar, dammet lägger sig och rödmyrorna tävlar med termiterna om att förstöra värst. 
Men det är ändå människan som är sin egen värsta fiende, förstörande i sin egoism. En läsare sa att det var den roligaste bok han hade läst, en annan att det var hans favorit, andra klarar inte att läsa om kvinnor som våldtas, gifts bort vid 9 års ålder eller skickas i kloster. 

För mig är det inte en rolig bok, utom vid ett enda tillfälle när ett älskande par älskar så passionerat att de somnar utomhus och blir halvt uppätna av rödmyror. 
Man kan läsa den för bildspråket, beskrivningen av Banankompaniet och den amerikanska invasionen, arbetarnas protester och hur de blev massakrerade av armén, på regeringens och USA:s befallning och som en beskrivning av ett Latinamerika som bröts ner och förvandlades till Bananrepubliker, lydstater till multibolag. 
Den får mig att vilja veta mer och också att jag borde veta mer om de historiska händelser som har format Latinamerika. 
Den ger också en bild av hur människor på flykt har ”luftrötter” och ibland inte känner sig hemma någonstans, hur det som kallas kulturellt snarare är förtryckarnas kultur medan ursprungsbefolkning tystas.


Författare: Gabriel García Márquez
Översättare: Lina Wolff
Förlag: Wahlström & Widstrand
Utgivningsår: 2020
Originalutgivning: 1967
Antal sidor: 430

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!