Morales får inte backa

2008-01-30 13:49:33




I november och december förra året stod Bolivia på randen till inbördeskrig. I protest mot den nya konstitutionen utropade högerpartierna autonomi i de naturgasrika östra provinserna. De utlyste en ”generalstrejk” och drog ihop beväpnade gäng på gatorna. Ponchos Rojos, en väpnad rörelse bland ursprungsbefolkningen, ställde sig på regeringens sida.
Det omedelbara hotet har lagt sig, men konfrontationen om makt och resurser fortsätter under 2008.

Då han tillträdde som president i januari 2006, lovade Evo Morales att ”återgrunda” landet, genom att ändra grundlagen i enlighet med de sociala rörelsernas och arbetarnas krav.
Bolivia är Latinamerikas fattigaste land. Arbetarklassen, städernas fattiga och de fattiga bönderna lider av ett ännu större elände än sina bröder och systrar på resten av kontinenten. Över hälften av Bolivias befolkning lever under fattigdomsgränsen.
Evo Morales är Bolivias första president som kommer från majoriteten, ursprungsbefolkningen. Morales regering kom till makten på grundval av en mäktig massrörelse, som störtade flera högerpresidenter under processens gång.
Morales har tagit upp några av arbetarklassens och de fattigas krav, och har genomfört vissa reformer. Omförhandlingarna av gaskontrakten med de multinationella företagen, ofta och felaktigt kallade ”förstatliganden”, finns med bland de mest radikala förändringarna. Morales har emellertid tvekat och backat inför massrörelsens huvudkrav – en definitiv brytning med det kapitalistiska systemet.
Internationell press och många kommentatorer förespråkar en överenskommelse mellan regeringen och högeroppositionen. För massorna skulle det innebära fortsatt utsugning, fattigdom och diskriminering. För eliten betyder det att dess ekonomiska och politiska makt fortfarande skulle ligga kvar i deras händer.

Ny grundlag

Evo Morales MAS-regering sammankallade den 6 augusti 2006 en konstituerande församling för att skriva en ny grundlag. Högeroppositionen använde sig omedelbart av regeringens eftergifter – att varje grundlagsförslag måste godkännas med minst två tredjedels majoritet av församlingen – för att sabotera processen.
Efter 16 månaders arbete hade den konstituerande församlingen inte lyckats komma överens om en enda paragraf. Inför den 14 december, slutdatumet för den konstituerande församlingen, beslöt sig MAS-regeringen för att samla den konstituerande församlingen i en militärbarack i närheten av Sucre och godkänna ett grundlagsutkast som kommer att underställas en folkomröstning senare i år. Oppositionspartierna bojkottade mötet och hävdade att det var olagligt.
Den 15 december lades grundlagsförslaget fram i parlamentet. Den dagen gick två Bolivia ut på gatorna.
Ursprungsbefolkningen, de fattiga och arbetarklassen gick ut för att stödja Evo Morales.
Det rika, jordägande ”vita” Bolivia, marscherade på Santa Cruzs gator för att fira den utropade autonomin för fyra provinser (Santa Cruz, Panda, Tarija och Beni).
Tillsammans besitter dessa fyra provinser 80 procent av landets gas- och oljereserver. De stöddes av delstaterna Cochabambas och Chuquisacas guvernörer.
Bolivias rika elits krav på autonomi har inget att göra med den rätt till självbestämmande för förtryckta nationer och minoriteter som generellt sett stöds av marxister. Det är bara ett sätt att försöka sabotera varje försök till sociala förändringar i Bolivia. Det är också ett försök att bryta de sociala rörelsernas enighet och man har redan delvis lyckats spela ut de fattiga i olika delstater mot varandra.
De sex utbrytardelstaterna utlyste ”generalstrejker” mot den nya grundlagen för att skydda sina privilegier. Under ”generalstrejken” mobiliserade de halvfascistiska och fascistiska gäng på gatorna, beredda att slå ner de sociala organisationerna och representanterna för arbetarna och de fattiga.

Högerns reaktion

Det står klart att reaktionen är kapabel att driva landet till inbördeskrigets brant för att skydda sina privilegier. I ett inbördeskrig kommer ett våldsamt försvar av kapitalismens och jordägarväldets intressen att sammanfalla med uråldrig rasism och avsky för ursprungsfolken.
En seger för högern skulle medföra införandet av en kapitalistisk diktatur. Det riggar scenen för en skoningslös kontrarevolution som inte bara skulle försöka krossa Morales regeringsparti, utan också arbetarnas, de fattiga och böndernas sociala organisationer.
Eliten strävar efter hämnd på arbetarklassen och de fattiga för vattenkrigen, gaskrigen, störtandet av deras presidenter och Morales valseger. Om de lyckas kommer det att kasta rörelsen årtionden tillbaka i tiden.
De beväpnade reaktionära ungdomsgängen i Santa Cruz måste konfronteras av ursprungsbefolkningens och arbetarnas rörelser. Vi uppmanar dem att följa exemplet med ”La Coordinadora de Juventudes Anti-Fascista” (Antifascistiska Samordningen) i Cochabamba, ett initiativ som tagits av CWI:s bolivianska sektion.
Coordinadora drar samman olika arbetar- och sociala organisationer för att organisera försvaret av den sociala rörelsens högkvarter, bostadsområden och demonstrationer. Den 4 december organiserade Coordinadoran en demonstration med 10 000 deltagare i Cochabamba, med stöd från över 15 organisationer, inklusive fackföreningar, lantarbetarnas federation och olika ungdomsgrupper.

Ursprungsfolken

Erkännandet av ursprungsfolkens rättigheter är ett centralt tema i Bolivia och i många andra latinamerikanska länder.
Den nya konstitution som föreslås av Evo Morales erkänner för första gången Bolivias 36 ursprungliga folkgruppers rättigheter och språk.
Den nya konstitutionen utlovar också ”statens och samhällets verkliga och kraftfulla deltagande i ekonomin”, den förbjuder och bestraffar godsägarvälde, den garanterar ”rätten att leva, rätten till mat, utbildning, hälsa samt godtagbart och adekvat boende”. Därutöver tillhandahåller den ”rätten till arbete för en rättvis lön”.
Inom ramarna för kapitalismen är emellertid de kraven ouppnåeliga för majoriteten av befolkningen. Inte desto mindre uppmanar CWI till att rösta ”ja” i folkomröstningen om den nya konstitutionen. En seger för konstitutionsförslaget skulle bli ytterligare ett nederlag för högern och skulle ge massorna självförtroende.

Andinsk kapitalism

Den allra viktigaste frågan kommer emellertid att förbli olöst så länge som Bolivias härskande klass tillåts att behålla greppet över rikedomarna och produktionsmedlen.
Morales och MAS-regeringen leder in massrörelsen i den återvändsgränd det innebär att försöka komma överens med den härskande klassen och bygga den ”andinska kapitalismen”.
Denna fras myntades av Alvaro Garcia Linera, Bolivias vicepresident, med betydelsen en mer jämlik och rättvis kapitalism som skulle främja social utveckling.
Denna heltigenom felaktiga idé jämnar vägen för ett ännu mer förödande nederlag än det som Chavez led i folkomröstningen om Venezuelas konstitution.
De bolivianska massorna ska i år rösta inte bara om konstitutionen, utan också om andra frågor. Morales har lanserat att han själv och de nio provinsguvernörerna ska ställas inför en folkomröstning om avsättning. Förhoppningen är att pressa oppositionen till en uppgörelse om autonomikraven.
Detta är en farlig strategi då den räknar med stödet från massorna, utan att deras levnads- och arbetsvillkor förbättrats. Den kommer också att ge oppositionen anledning till att mobilisera.
Kravet på en revolutionär konstituerande församling måste resas i Bolivia. Denna borde sammankallas genom organiseringen av masskommittéer på fabrikerna och arbetsplatserna, i bostadområdena och på lokal nivå, genom arbetarklassens och böndernas organisationer.
Dess representanter borde väljas av arbetar- och bondemassorna, vara avsättningsbara och stå under kontroll av de kommittéer som valt dem. Församlingens uppgift borde vara att förstatliga de stora jordegendomarna och industrierna samt inrätta en demokratiskt planerad ekonomi under en ”arbetar- och bonderegering”, vilket är ett historiskt krav från den bolivianska arbetarrörelsens sida.
Endast ett sådant djärvt revolutionärt och socialistiskt program kan lyckas med att på ett avgörande sätt förändra samhället och få igenom en förändring i befolkningsmassans intresse.
Karl Debbaut
CWI

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!