Motståndsforum 2026: Socialistisk Feminism

För sisådär femton år sedan fanns en allmän förståelse för kvinnoförtryck och på en tjejmiddag gick det att diskutera gemensamma upplevelser av att leva under detta förtryck. Men på senare tid har detta förändrats, till exempel skylls löneskillnaden mellan män och kvinnor på att de väljer olika utbildningar och yrken. Medvetenheten har gått ner och vi ser en motreaktion, en backlash, mot den feministiska kampen.

Fler artiklar om Motståndsforum 2026:

• Ny stor kampanj mot den omänskliga migrationspolitiken

• Motståndsforum 2026: En succé

• Kamp mot krig, rustningar och imperialism

• Bostaden är en rättighet, inte en handelsvara

Av Miranda Schenk

Under Motståndsforum 2026 hölls ett seminarium om socialistisk feminism av Elin Gauffin (Socialistiskt Alternativ), My Pettersson (Unga Socialister), Anna Remmets (Allt Åt Alla Kvinnofront) och ordförande Mirka Kiuttu. Det hade stor bredd och tog oss genom en kort introduktion av könsmaktsordningen, till läget idag och paralleller med tidigare motreaktioner samt hur vi kommer vidare, där ämnet breddades ytterligare under diskussionen.

Under de senaste tio åren har kvinnors andel av arbetskraften minskat och lönegapet har för femte året i rad ökat. Arbetarkvinnor får bara hälften så mycket som manliga tjänstemän i pension och jobbar oftare deltid. Kvinnor utför fortfarande en majoritet av det oavlönade arbetet i hemmet och mäns våld mot kvinnor är en ständig kris. Polariseringen är också större bland unga än någonsin när allt fler unga män ser sig som konservativa och söker sig till högerextrema kretsar. 

feminismen har reducerats till ett skämt och den så kallade manosfären får ett allt större inflytande

Det går att jämföra med för runt tio år sedan när feminismen var på modet, bokstavligt talat, och ”sälj grej med tjej” var tillfälligt utbytt mot ”sälj grej med kvinnokamp”. Att kapitalisera på feminismen var ett sätt att oskadliggöra motståndet och de mer radikala delarna av rörelsen. Idag ser vi en motreaktion på den tidens kvinnokamp, där feminismen har reducerats till ett skämt och den så kallade manosfären får ett allt större inflytande med sitt kvinnohat och försök till att diktera vad en man respektive en kvinna ska vara. Backlashen mot kvinnokampen är dessutom global, från inskränkningar i aborträtten i Väst till det extrema kvinnoförtrycket i Iran där kvinnor möts av brutalt statligt våld när de kämpar för grundläggande rättigheter över sina kroppar och sina liv. 

Motreaktioner mot att kvinnors position stärks i samhället är dock inget nytt fenomen, historiskt har det ibland tagit sig brutala uttryck som under häxprocesserna i Europa. Genom lagstiftning, moralism och att sprida skräck pressades kvinnor in i den roll de förväntades fylla, snarlikt det som händer idag om än inte lika extremt. Kvinnoförtrycket används som ett verktyg för att säkerhetsställa att det rådande systemet, idag kapitalismen, får den arbetskraft det behöver och de legosoldater som kommer att behövas i kommande krig.

Men kvinnoförtrycket har inte alltid funnits, det uppstod under den tid människan gick över till att bli bofast och kommer alltså ur hur samhället organiseras. Därmed går det också att avskaffa, men det räcker inte bara med små reformer utan det krävs en hel systemförändring. Det behövs en enad kraft för att få till stånd verklig förändring och för att förminska effekterna av en backlash, vilket är varför Septemberupproret uppstod. Nästa viktiga datum för kvinnokampen är den 8 mars. Då måste vi se till att lyfta krisen i välfärden, vilket är något som i väldigt hög grad drabbar kvinnor: som arbetare inom välfärden, som brukare av välfärden och som de som får utföra det extra arbete som tillkommer när sjukvård, omsorg och skola inte längre kan tillgodose folks behov.