
År 1989 rasade Berlinmuren och stalinismen samman i DDR, Östtyskland. Året därpå slukades Östtyskland av kapitalismen och Västtyskland. I det nya återförenade Tyskland skulle ”öst bli ett blomstrande landskap”, lovade den dåvarande västtyska förbundskanslern (statsminister) Helmut Kohl som också skulle bli det nya Tysklands förste förbundskansler. Men det blev inte alls så. Det som officiellt beskrevs som en återförening var att likna vid en kolonisering av Östtyskland (Öst), vilket ingående skildras i boken Muren som inte föll (Karneval förlag) av Dirk Oschmann.
Av Per Olsson // Artikel i Offensiv
Bokens författare är professor i nyare tysk litteratur vid universitetet i östtyska Leipzig. Han är född och uppvuxen i det forna DDR och en av de ytterst få östtyskar som fått en professur vid ett universitet. Han är också väl medveten om sin privilegierade ställning, men det hindrar dock inte honom från att vara rättfram och utdela en ilsken käftsmäll mot makteliten samt alla dess medlöpare.
35 år efter den så kallade återföreningen finns det knappast några östtyskar på ledande befattningar och ”som bekant rekryterar eliten sina egna efterträdare”. ”Andelen östtyskar som innehar chefsroller inom forskning, förvaltning, juridik, medier och ekonomi är för närvarande 1,7 procent”. Detta är dock långtifrån det enda uttryck för klyftan mellan Öst och Väst och den systematiska diskriminering som blivit ett med den strukturella ojämlikhet som blev oundviklig del i Tysklands enande på kapitalistisk grund.

Efter 1990 lades Östtysklands industrier i ruiner. Förödelsen och ödeläggelsen kan bara jämföras med den som kriget orsakar. Det djupa sår som detta rev upp i Öst har aldrig läkts. Att ruinerna ännu finns kvar som en ständig påminnelse av ödeläggelsen gör dessutom ont värre. ”Istället för en förening, som möjligen även skulle ha ställt vissa krav på Väst, genomfördes en anslutning [bokens kursiveringar]. Resultatet för Öst är välkända: 70 procent av industrierna lades ner, fler än i något annat östeuropeiskt land, 4 miljoner blev arbetslösa (…) I början av 1990-talet rämnade marken under många östtyskars fötter när de förlorade jobbet, sin egendom och tillit till världen.”
Sannolikt finns det inget annat område i Europa där befolkningen äger så lite av marken som de bor på, och kan kalla så få fastigheter och verksamheter sina egna, som i östra Tyskland. Öst blev en låglönemarknad och fattigdomen blev permanent. Men enligt makteliten har ”Ossis”, som östtyskarna nedsättande brukar kallas, sig själva att skylla eftersom de är lata, trögtänkta, gnälliga och osjälvständiga. Den nidbild som makteliten tecknar av invånarna i Öst, som utgör en femtedel av Tysklands befolkning, har fått sällskap av koloniala uttalanden där kapitalismens härjningar ursäktas med att Öst är ett ”specialområde som måste byggas upp”. ”Uppbyggnad Öst” (Aufbau Ost) var för övrigt en term som även nazisterna använde.
Löneklyftan mellan Väst och Öst var i snitt 22,5 procent för samma arbete år 2021, men inom många branscher var den betydligt större än så. Inom bil- och verkstadsindustrin var den drygt 40 procent och inom textilindustrin nära 70 procent. Lönegapet har dessutom börjat öka, enligt färsk statistik.
Rasister och högerextrema har gjort allt för att försöka parasitera på missnöjet i Öst. Tidigt flyttade nazister från Väst till Öst, och det gjorde även många av ledarna för AfD, bland dem den ökända Björn Höcke. Fackföreningsrörelsens och den antirasistiska rörelsens svaghet i Öst i kombination med att vänsterpartiet Die Linke i Öst inte varit ett aktivt och kämpande parti har också bidragit till AfD:s frammarsch.
Men det är inte endast i Öst som högerextrema AfD går fram, utan även i västra Tyskland. AfD tenderar också att dra vinning av att de etablerade partierna blir allt mer främlingsfientliga och att staten trappat upp sin rasism.
Reaktionens piska i Öst har dock resulterat i en vilja att göra motstånd och östra Tyskland är långt ifrån en enda brun fläck. Att Die Linke i år fått tusentals nya medlemmar även i Öst, i Tysklands östligaste delstat Sachsen fick partiet under slutet av 2024 och början av det här året i snitt 100 nya medlemmar per dag, är framför allt en följd av att unga vill organisera sig och ta kamp mot rasismen. Det ger hopp och en väg till förändring, vilket boken saknar. Men den svagheten till trots; Muren som inte föll är att rekommendera.■
Titel: Muren som inte föll Författare: Dick Oschman Förlag: Karneval förlag, 2025 Antal Sidor: 200






Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.