Myanmar: Ny fas i kampen mot militärjuntan

Kampen mot juntan är också en kamp mot kapitalismen och generalernas kontroll av ekonomin (Foto: Brian Kelley / Flickr CC).

av Rob Jones, International Socialist Alternative (ISA) // Artikel i Offensiv

De heroiska massorna i Myanmar (tidigare Burma) fortsätter trots militärens stora vapenarsenal att stå emot militären som tog makten i kuppen den 1 februari. ”Trots att militären har gett order om att alla skolor ska öppna igen från den 1 juni strejkar fortfarande mer än hälften av landets omkring 400,000 lärare”, rapporterade Myanmar Now den 7 juni.

Samtidigt är landet efter dryga fyra månader av militärstyre ytterst nära att bli vad en del kommentatorer kallar ”en misslyckad stat” (”failed state”). Runt om i landet pågår väpnade strider mellan i miliser och militären. Åtminstone 857 människor har hittills dödats av militären och nära 4,700 har gripits, enligt Assistance Association for Political Prisoners (Burma).
Ekonomin har havererat på grund av det militära maktövertagandet. Den växte under några år, delvis på grund av att multinationella företag använde landet som en billigare arbetskraftskälla än Kina. Världsbanken förutspår nu en BNP-kollaps på 10 procent under 2021, men andra prognoser pekar mot att landets ekonomi krymper med en femtedel i år.
Antalet anställda inom textilindustrin som låg på 700,000 för ett år sedan har halverats och uppemot 400,000 byggjobb beräknas ha gått förlorade.
Bankväsendet har varit mer eller mindre lamslaget sedan kuppen, där många lokalkontor fortfarande är stängda och det finns begränsade möjligheter till bankomatuttag. Utrikeshandeln har på grund av bankernas oförmåga att processa import- och exportdokument praktiskt taget upphört. Många arbetare har inte fått ut sina löner och tvingats återvända till landsbygden för att överleva.

Som om inte detta vore illa nog bedriver militären krig mot alla som opponerar sig mot dem på arbetsplatserna. Enligt Myanmars lärarfack har över 125,000 lärare avskedats på grund av deras deltagande i protester. Lärare och sjuksköterskor, som var bland de första att göra motstånd mot kuppen och som tog initiativ till bildandet av Civil Disobedience Movement (DSM, rörelsen för civil olydnad), har fortsatt att strejka. Praktiskt taget inget av den statliga sjuk- och hälsovården, som står för 80 procent av all behandling, fungerar längre.
Många i Myanmar talar om den pågående kampen som en kamp mot fascism. Folkets försvarsstyrka (PDF) som upprättades av Nationella enhetsregeringen (NUG) använder till och med ett röd flagga med en vit stjärna som sin symbol, vilken användes av den antifascistiska motståndsrörelsen under andra världskriget. Att likställa militären med fascism är begripligt till följd av regimens omfattande brutalitet.
Militären har emellertid inte, till skillnad från den klassiska fascismen, någon massbas av demoraliserad och ekonomiskt utblottad småborgerlighet – oppositionen har tvärtom ett utbrett stöd bland de skikt i samhället som i det förflutna skulle ha utgjort en social bas för fascism.

Regimen är isolerad. Dess huvudsakliga sociala bas – armén och polisen, de delar av ekonomin som de kontrollerar, likaväl som en del av det internationella och nationella kapitalet – skulle inte vara stark nog för att stå emot kampen om den stod under arbetarklassens ledning. 
NLD (Nationella demokratiska förbundet) som leds av Aung San Suu Kyi och som fram till kuppen regerade i landet har visat att det är ett parti som massorna inte kan lita på.  NLD:s vädjan om att internationella kapitalistiska organ ska bistå kampen mot militärkuppen är dömd att misslyckas. Förhoppningarna om att ASEAN (Sydostasiatiska nationers förbund) på sitt toppmöte skulle vidta beslutsamma åtgärder smulades sönder när kuppledaren Min Aung Hliang inbjöds till att delta på toppmötet. För att inte irritera kuppgeneralen Min Aung Hliang gav ASEAN-mötet inte ens stöd till kravet på att alla politiska fångar ska friges. FN:s respons är lika tam.
Ledningen för den internationella fackföreningsrörelsen har drivit en kampanj för sanktioner, men har förlitat sig på lobbying gentemot de stora bolagen för att förmå dem att använda sig av de fabriker som man har i Myanmar. 
Istället för att ställa sitt hopp till ledningarna för de multinationella bolagen borde det internationella fackets ledning sätta sin tillit till internationella arbetarsolidaritet och aktioner som i Australien där järnvägsarbetare har vägrat att transportera material som används av Myanmars militär. En global facklig  bojkottkampanj mot Myanmars militärregim skulle kunna utformas så den inte förorsakar jobbförluster för textilarbetarna, men hindrar leveranserna av vapen och repressionsutrustning, eller olje- och gasintäkter från att nå militären.

Tvivlen tilltar, särskilt bland de unga, angående den självutnämnda Nationella enhetsregeringens roll. När den bildades gjorde den mycket väsen av faktumet att den lärt sig av den föregående NLD-regeringen och nu stod upp för ”federalism” och att den skulle involvera alla etniska grupper. Men de som har utnämnts av den är vanligtvis akademiker eller individer som inte är representativa för de etniska befolkningsgrupperna, och Rohingyaabefolkningen saknar representation. 
Arbetarklassen och de unga –kampens ryggrad – är bara nätt och jämnt representerad. Arbetare och alla de som deltar i kamp behöver självständig organisering, med sitt eget politiska parti snarare än att svansa efter dessa självutnämnda ledare. Bara på det sättet kan ett revolutionärt program genomföras som kan bryta militärens makt och få slut på den imperialistiska exploateringen.
Även om en del miliser står befolkningen nära finns det andra med sämre meritlistor, och om inte arbetarklassen tar ledningen finns risk att landet går mot sönderfall och ett fasansfullt scenario. 
Kampen mot juntan är också en kamp mot kapitalismen och generalernas kontroll av ekonomin.
Om Myanmars arbetarklass skulle gå på offensiven genom att trappa upp kampen med en obegränsad generalstrejk kombinerat med ett demokratiskt kontrollerat väpnat självförsvar och en politik inriktad på att vinna över eller neutralisera soldaterna, skulle det öppna vägen till befrielse – ett demokratiskt och socialistiskt Myanmar.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!