1941 konfiskerade den nazistiska mördarmaskinen SS ett judiskt äldreboende i Berlin. I det nyupprättade kontoret arbetade Gustaf Ekström. Drygt 50 år senare satt han i Sverigedemokraternas partistyrelse.
Gustaf Ekström och historien runt honom berättas i boken Utan ånger – SS-veteranen som grundade Sverigedemokraterna (Vaktel förlag). Boken har redan fått stor uppmärksamhet i stora media.
Bokens stora förtjänst är dess saklighet. I Berlin 1932-33 bodde det 160 000 judar. 1939 bodde 256 av dem i äldreboendet på Lützowstrasse 48/49. Det var betydligt fler än det egentligen fanns plats för, och flera var unga. Förföljelserna av judar hade tvingat fler att flytta in.
Författarna till Utan ånger, Johan Ulvenlöv, Matti Palm och Anders Larsson, har undersökt vad som hände med de boende. De kan dokumentera att 163 mördades under Förintelsen, varav fem begick självmord. Ödet för 92 personer förblir okänt (en person dog av naturliga orsaker).
På nazisttopparnas konferens i Wannsee i januari 1942 beslutas det om ”den slutgiltiga lösningen”, förintelsen av judarna. Mordapparaten industrialiseras. Utan ånger redovisar hur boende på Lützowstrasse 48/49 tvångsdeporteras till utrotningsläger som Treblinka, där mellan 12 000 och 15 000 människor mördas varje dag. Hit fördes 19 personer som hade bott på Lützowstrasse 48/49.
Vad har Förintelsen med Gustaf Ekström att göra? Vilket ansvar bar han? Han var medlem i det svenska nazistpartiet, först SNSP sedan NSAP och till sist SSS. Han berättade i en tv-intervju 1993 att han också träffade dess führer, Sven Olov Lindholm. Själv blev Ekström förbundssekreterare i ungdomsförbundet, Nordisk Ungdom. Förbundssekreterare betyder att leda förbundets organisation: medlemsrekrytering, kampanjer, materialproduktion med mera. I nazistpartiets aktiviteter ingick att upprätta register över judar och kommunister. 1938 blev Ekström ledare för partiets våldsverkare, stormavdelningen SA, i Örebro.
Men nazismen i Tyskland, som tagit makten 1933, var attraktivare för Ekström. När andra världskriget pågått i två år 1941 och Tyskland såg ut att segra, anmälde han sig som frivillig soldat i Waffen-SS.
Gustaf Ekström utbildades av SS, var krigskorrespondent (propaganda) i norra Finland, samträffade med ökända nazister i det ockuperade Norge och arbetade huvudsakligen med värvning till Waffen-SS. Hans kontor låg på Lützowstrasse 48/49.
Gustaf Ekström ångrade ingenting. Han fortsatte som nazist i hela sitt liv. Han upprepade ofta sitt och nazisternas hat mot arbetarrörelsen och ”de röda”. 1989 valdes han till revisor i Sverigedemokraterna, som bildats året in-nan, och fick därmed plats i SD:s partistyrelse.
Han gick med i 30 novembermarscherna i Lund, sista gången 1994. Det känns då bra att minnas att två år tidigare, 1992, blockerades denna nazistmarsch av antirasister med medlemmar i Offensiv (Rättvisepartiet Socialisterna) i huvudroller.
Hotet från nazismen finns kvar idag. De är långt ifrån att ta samhällsmakten, men de är ett direkt hot mot enskilda, mot feminister, socialister, hbtq-aktiva, alla som de inte anser vara ”svenska”, mot alla som kämpar emot dem. De frodas i och kring SD, och de uppmuntras av statens hets mot flyktingar och invandrare. Lärdomen från historien, som Utan ånger påminner oss om, är att de måste stoppas och att det krävs en stor kämpande rörelse för att göra detta.
Förlag: Vaktel Förlag
Antal sidor:240
Författare: Johan Ulvenlöv,
Matti Palm, Anders Larsson
Utgivningsår: april 2017
