Ned med vapnen, rusta upp förorten

Husbyborna var de som själva avbröt kravallerna 2013 efter att de organiserade protester och stormöten. Utmaningen är svårare nu, men självorganisering kan stärka (Foto: Sebastian Olsson).

av Arne Johansson // Artikel i Offensiv

Chock och förtvivlan råder idag bland många husbybor efter flera dödsskjutningar i Järvaområdet sedan slutet av juli. Några har drabbat även Husby, som faktiskt tills nu har varit förskonat från skjutningar.

Droppen för många på Trondheimsgatan i Husby blev förra torsdagens tredje skjutning på gatan, då två svartklädda och maskerade mördare på en motorcykel körde upp vid ett bostadshus och sköt en 20-årig kille till döds med automatvapen. Det skedde mitt i eftermiddagsrusningen. Det skedde också i ett mycket barnrikt kvarter, där många barn och deras föräldrar blev mycket uppskakade av skottlossningen, skriken, alla poliser och de två polishelikoptrar som snart hovrade över deras huvuden. 
Skotten hördes vida omkring och uppemot ett hundratal personer kan ha sett vad som hänt innan den skjutne fördes därifrån. Risken var uppenbar att fler kunde ha träffats. 

Svensk-somaliska Safia Ahmed, som var först att väcka förslaget att Norra Järva Stadsdelsråd måste ta initiativ till en manifestation mot våldet, är en av många mycket upprörda. 
– Sedan slutet av juli har det varit skjutningar varje vecka, antingen i Husby (tre gånger), Vällingby, Tensta, Spånga och Rinkeby eller den senaste i Upplands Väsby. Sverige, som säger sig värna om barns rättigheter, borde skämmas, säger hon och frågar sig hur samhället har kunnat utvecklas så illa att föräldrar varje vecka förlorar barn och unga killar utan framtidshopp vill lämna livet och istället väljer att döda och dö?
Maktlösa föräldrar upplever också att de skuldbeläggs av politiker och myndigheter. 
På den planeringsträff som Norra Järva Stadsdelsråd bjöd in till i lördags berättade några föräldrar om hur de som säljer droger ibland får barn ner till 5-6-årsåldern att springa ärenden för små belöningar. Ungdomar som har satts i skuld hos de äldre kriminella kan också hotas med våld mot sig själva och familjen om de inte betalar kontant eller ”arbetar av” sin skuld genom att sälja droger.
Enligt polisens statistik har det när detta skrivs hittills i år inträffat 88 bekräftade skjutningar med 13 döda och 36 skadade i Stockholmsområdet. Det är för hela regionen i snitt en skjutning var tredje dag. 

Anna Benedetti, som är Stockholms­polisens operationsledare för insatser mot skjutningar och sprängningar, beskriver en utveckling från konflikter mellan tydligt definierade gäng till ”en puckel” av uppblossande konflikter mellan mer löst sammansatta nätverk och även individer. Något som polisen förklarar som dels en blodig maktkamp och dels hämndaktioner mellan de nya som försöker ta över knarkhandelns tuvor på lägre nivåer när många tidigare gängledare idag sitter inburade och yngre försöker ta över.
Bilden är inte entydigt nattsvart. Enkäter bland skolungdomar visar att ortens skolungdomar i varje fall tills helt nyligen har beskrivit sig som mer nöjda och tryggare i sin skola än unga i många andra och mer välbärgade delar av staden. Det är något som ofta har uttryckts även av äldre husbybor. Men det är en känsla som i hög grad har raserats av sensommarens våldsdåd. 

Som om inte gängkriget vore nog har högerpolitiker som Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson inte varit sena att försöka återta det politiska initiativet genom att hetsa mot den kriminalitet som de skyller på invandrare, flyktingar, bristande ”integration”, otillräckliga straff och alltför få och släpphänta poliser. 
Det är också en agenda som de har haft mycket lätt att pracka på den sittande regeringen och dess stödpartier, trots att inga steg i den riktningen har visat sig hjälpa i vare sig Sverige eller i det USA som idag jäser av protester mot polisiärt övervåld och krav på att rusta ner polisen till förmån för sociala insatser. 
Att gripa och lagföra mördare och tungt kriminella brottslingar är givetvis en uppgift för polisen, hur illa den än har lyckats med detta då hittills endast två av tio gängmord klaras upp. Detta trots en rad skärpta straff, en kraftig upprustning av polisens verktyg och uppblåsta kampanjer som polisens misslyckade och nu avblåsta Operation Rimfrost. 
Faktum är att det oftare är poliser än ledande politiker som försöker förklara att ”vi klarar inte det här själva”. 
– Alla måste göra sitt jobb, säger exempelvis rikspolischefen Anders Thornberg och nämner själv att skolor, socialjourer och idrottsföreningar behöver mer resurser för att bryta rekryteringen till gängen.

Vad kan vi själva göra? När vi boende själva har lyckats samla oss till gemensam kamp har vi kunnat vinna vissa lokala segrar, som när vi stoppade det så kallade Järvalyftets rivningar och lyxrenoveringar, rivningarna av Husbys gångbroar och trygga trafikseparering och nu senast det föreslagna vägbygge som skulle ha förstört miljön runt Husby gård längs kanten till Järvafältet.
När Husby för sju år sedan utsattes för omfattande bilbränder var det de boende själva som lyckades avbryta kravallerna genom att efter ett massmöte på torget gå ut på kvällarna för att lugna ner den missriktade oron. Händelsen hade triggats av en katastrofal polisinsats, då en hjälplös 67-årig man sköts ihjäl av polis i sin egen bostad. 
Något liknande hände i helgen i Rosengård sedan en högerextrem Koranbränning provocerat till kravaller, som stoppades av att de boende själva gick ut för att avbryta den missriktade förstörelsen.

Ortens självorganisering är av största vikt för att bryta den rådande känslan av maktlöshet och stärka det sociala kittet.

Den blodsfejd mellan kriminella gäng som nu pågår är naturligtvis en betydligt svårare utmaning. Ingen kan förvänta sig att vare sig frivilliga nattvandringar eller det stormöte mot våldet som Norra Järva Stadsdelsråd vill genomföra nu på lördag på samma sätt kan avbryta en pågående blodsfejd mellan kriminella gäng med ett omfattande våldskapital. 
Men i en situation som denna är ortens självorganisering ändå av största vikt för att bryta maktlösheten och stärka det sociala kittet. Det kan både bidra till att stärka de boendes gemensamma kamp för att här och nu begränsa nyrekryteringen till de kriminella gängen och skärpa kampen för en social upprustning, i första hand av förorten men i förlängningen av hela den raserade välfärden. 

Vi kan stärka varandra genom att gemensamt uppmana våra kriminella olycksbröder att lägga ned vapnen och trots alla svårigheter bryta med sin kriminella livsstil. 
Det finns i vårt fall ett stort egenvärde i att gentemot hetsen från höger tydligt förklara var det mesta av skulden ligger. Att kriminalitetens utbredning framför allt är konsekvensen av den kriminella politik av sociala nedrustning, privatiseringar och skenande klassklyftor som under 30-40 år har bedrivits av samma makthavare som idag pekar finger mot dem som har drabbats värst av deras rasering av vad som fanns av gemensam välfärd. 

Det är deras nyliberala systemskiften som har gett oss en ofattbart kommersialiserad och segregerad skola. De anklagar oss i förorten för att ha ”en tystnadskultur”. Det sker samtidigt som förslaget om ett försämrat anställningsskydd hotar att tysta kritiska röster på arbetsplatserna och Skolverket efter en skandalös dom i kammarrätten vill tysta ner och mörklägga alla skolors resultat och andel behöriga lärare. 
Istället för att som lärarfacken kräver återförstatliga skolan mörkläggs därmed den så klass-segregerade skolpolitikens svek mot förorternas skolbarn, ett svek som bidrar till nyrekryteringen till kriminalitet genom ständigt nya skikt av unga utan behörighet till gymnasiet och med undergrävt framtidshopp. 
Och så här ser det ut på alla områden. Vi har fått en så nedskuren och privatiserad vård och omsorg att Sverige är ett av de länder som hittills har drabbats hårdast av pandemin, och allra hårdast vi som bor trångt, inte kan jobba hemifrån och inte har så många bilar.

Medan landets politiker idag tävlar om att skicka allt fler poliser och horder av väktare till de orter som de själva klassar som utsatta får våra unga betala ett högt pris för att de verksamheter som först skars ned efter 1990-talets första finanskris var den icke lagstadgade fritidssektorn med gårdar, fritidsledare och gratis samlingslokaler, som var ett bålverk för meningsfull fritid för unga utan välbärgade föräldrar. 
Enbart i norra Järvas stadsdelar Husby, Akalla och Kista avvecklades ett tiotal kvartersgårdar med ett hundratal fritidsledare. 
I den stigande arbetslöshetens och de otrygga anställningarnas spår förstärks ortens fattigdom och trångboddhet av en grovt orättvis beskattning av hyresrätter jämfört med villor och bostadsrätter. 
Samtidigt öppnar januariavtalets krav på marknadshyror portarna på vid gavel för den sorts fritt galopperande bostadsspekulation som vi fick ett exempel på när Hembla såldes till Vonovia med en vinst för Wall Streetjätten Blackstone på drygt 6 miljarder kronor, betald av lån som hyresgästerna tvingas betala med skamlösa hyreshöjningar efter fuskrenoveringar.

Våra lokala stridsfrågor för bostäder vi har råd med mot bostadsspekulationen, offentliga och kompenserande mönsterskolor för våra barn och vägar till riktiga jobb för många arbetslösa, både unga och äldre, blir ännu mer angelägna när stadsdelen nu ska förtätas med tusentals nya lägenheter, ofta alltför tätt och utan gårdar för barnen, men 70 procent enligt förslagen ska bli bostadsrätter som vi inte har råd med.
Ensamma eller med enbart lokal organisering kan vi inte vända på denna utveckling. Men när pandemin nu förhoppningsfullt ger vika är det dags att snabbt återuppta försöken att skapa en gemensam front mellan de förortsföreningar, hyresgästaktivister, välfärdsnätverk, radikala fack och klimat- och miljökämpar som inser behovet av en mäktig och gemensam kamprörelse. 
Nödvändigheten att till exempel återuppta kampen mot januariavtalets hotande marknadshyror, försvagade anställningsskydd och löften att inte ifrågasätta privatiseringspolitiken är ännu mer brännande akut än när Hyresgästföreningen i Västra Sverige följt av 18 april-kommittén i Göteborg och Välfärdsalliansen i Stockholm försökte blåsa till strid innan pandemin. 
Tillsammans kan vi försätta berg.

Läs också:

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!