Nederlaget i Vietnam förföljer ännu USA-imperialismen

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

Motståndet mot USA:s Vietnamkrig, inte minst på hemmaplan, blev till sist så omfattande att det blev politiskt omöjligt för USA-imperialismen att fortsätta ett krig som de till en början ansåg skulle vara över efter sex månader, men som blev 1900-talets längsta.
I denna artikel, först publicerad i Offensiv år 2005, skildras hur USA-imperialismen besegrades och tvingades dra bort sina trupper från Vietnam 1973.

År 1975 tågade FNL (Nationella befrielsefronten i det som då var Sydvietnam) och soldater ur Nordvietnams armé in i Saigons (idag Hô Chi Minh-staden) centrala delar. Under de sista dagarna i april 1975 flydde Sydvietnams korrupta kapitalister med sina dollarfyllda resväskor i sällskap med USA:s ambassadör och CIA. Vietnam var enat och befriat.
På 1 maj 1975 firades segern i Vietnam världen över. Efter enorma offer och oemotsvarad heroism hade de fattiga i Vietnam, med stöd av en global solidaritetsrörelse, slutligen besegrat den största imperialistiska maktens krigsmaskin och deras marionettregim i Sydvietnam.
Den sydvietnamesiska lydregimens fall var enbart en tidsfråga efter att USA hade dragit bort sina trupper och tvingats sluta ett fredsavtal med Nordvietnams regering.
USA-imperialismens politiska och militära nederlag i Vietnam, Laos och Kambodja (Indokina) kastar än idag långa skuggor över Vita huset och det amerikanska krigshögkvarteret Pentagon. Sedan mitten av 1970-talet har ”Vietnamsyndromet”, rädslan att på nytt dras in i långvarigt krig och utkämpa markstrider med oundvikliga dödsoffer som följd, förföljt USA-imperialismen.

Det 30 år långa Vietnamkriget var det längsta av de många krig som rasade under 1900-talet. Den nationella, men också sociala befrielsekampen, besegrade inte bara den franska imperialismen utan också världens mäktigaste kapitalistiska nation – USA. I Vietnam kom imperialismens brutala politik och krigföring att radikalisera de många fattiga och FNL (Nationella befrielsefronten, ledd av kommunistpartiet).
Vietnamkriget visade hur långt imperialismen är beredd att gå i försvaret av sina intressen – profiter, marknader, makt och prestige. USA-imperialismens bombmattor över Vietnam hade en total sprängkraft motsvarande hundratals Hiroshimabomber (atombomber). Redan 1967 erkände USA:s försvarsdepartement att man sammanlagt hade fällt 1,5 miljoner ton bomber över Vietnam, 75,000 ton mer än vad som fälldes över Europa under hela andra världskriget.
USA-imperialismens krig i Vietnam började med att man först finansierade Frankrikes kolonialkrig 1945-1954 och därefter, särskilt efter 1960, började man bedriva ett eget krig.

Kanske så många som tre miljoner människor dog i Vietnam. Merparten av dem dödades av USA-imperialismens bomber. Närmare 58,000 amerikanska soldater förlorade sina liv och 300,000 skadades.
För att skövla skogs- och djungelområden samt försvåra gerillakriget använde sig USA-imperialismen av kemisk krigföring. Ett av preparaten, Agent Orange, innehöll dioxin, ett av de mest giftiga och cancerframkallande ämnen som finns.
”Denna kemiska krigföring gick under namnet Operation Hades. En utredning gjord av USA:s kongress avslöjade att motsvarande tre kilo dioxin hade släppts på varje man, kvinna och barn i Sydvietnam… Det krig som officiellt avslutades 1975 pågår ännu; den förorenade jorden och vattnet förgiftar nu en tredje generation”, skrev den välkände journalisten John Pilger efter sitt besök i Vietnam 1995.
Antalet bevisade döda kroppar var en av de mätare som den amerikanska armén använde sig av för att mäta framgångar i kriget. Men trots terrorbombningar, kemisk krigföring och mer än en halv miljon amerikanska soldater som mest i Vietnam kunde USA:s krigsmakt inte besegra Nordvietnams armé och FNL.
Det var de vietnamesiska massornas obrutna motståndsvilja tillsammans med de omfattande protesterna mot kriget, inte minst i USA, som lade grunden för nederlaget. När USA tvingades lämna Vietnam 1973 skedde det mot bakgrund av en djup ekonomisk, politisk och social kris för världens dominerande imperialistiska makt.

Sympati och stöd till den revolutionära kampen i Vietnam var en viktig beståndsdel i den internationella radikaliseringsprocessen (vänstervindarnas växande styrka) under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Aktiv solidaritet med kampen i Vietnam lade flera grundstenar till det som skulle bli en ny vänster.
De första antikrigsprotesterna ägde rum i mitten av 1960-talet, inte långt efter det att USA hade inlett bombkriget mot Nordvietnam (1965).
Påhittade torpedattacker mot amerikanska fartyg i Tonkinbukten året innan användes som en ursäkt för bombkriget. Tonkinhändelserna var en lögn som kokats ihop av Pentagon och Vita huset.
Imperialismen är alltid beredd att manipulera händelseförloppet, sprida direkta lögner och fabricera incidenter för att få ett svepskäl till ett militärt ingripande, som var fallet med Iraks påstådda innehav av massförstörelsevapen innan invasionen 2003.
Planerna på ett bombkrig mot Nordvietnam fanns redan klara långt innan den fabricerade incidenten i Tonkinbukten. Bomberna mot Nordvietnam hade föregåtts av en ständigt upptrappad militär närvaro i Sydvietnam.
I mitten av 1967 hade USA 431,000 soldater stationerade i Vietnam, som mest hade man en styrka på drygt 500,000 man. Till detta ska läggas 100,000 ”allierade” soldater från bland annat Australien, vars armé använde svenska vapen, samt hundratusentals soldater i den sydvietnamesiska marionettregimens styrkor. De flesta soldater var under 20 år, som kom från fattiga förhållanden och skickades till Vietnam för att utkämpa de rikas krig.
FNL hade i sina led tiotusentals kämpar och på dess sida deltog den nordvietnamesiska armén. Militärt var USA överlägset, men FNL och de nordvietnamesiska trupperna hade ett starkt socialt och politiskt stöd i Vietnam och globalt. Det skulle visa sig vara avgörande.

Det var de vietnamesiska massornas obrutna motståndsvilja tillsammans med de omfattande protesterna mot kriget, inte minst i USA, som lade grunden för nederlaget.

År 1968 kom att bli en vändpunkt i Vietnam och i resten av världen. Året inleddes med Nordvietnams och FNL:s storoffensiv – Tet-offensiven. Tet-offensiven var en samlad attack mot 100 städer i Sydvietnam. I Saigon – då Sydvietnams huvudstad, idag Ho Chi Minh-staden – angreps den amerikanska ambassaden. Ett regelrätt slag utkämpades på ambassadområdet, vilket inför en hel värld visade USA-imperialismens sårbarhet.
Tanken bakom Tet-offensiven var att FNL och Nordvietnam skulle börja driva bort USA:s och marionettregimens styrkor från städerna. Så skedde inte, gerillan var inte tränad för ett stadskrig och stödet i städerna förblev i mångt och mycket passivt. Inom tio dagar hade stora delar av offensiven kommit av sig. Men i Sydvietnams tredje största stad Hué pågick striderna under flera veckor.
I militära termer var Tet-offensiven ingen framgång för FNL och Nordvietnams armé, utan ett bakslag, men den fick avgörande politiska effekter och globalt växte antikrigsopinionen. Gerillaförbanden var som ”fisken i vattnet” på landsbygden och i djungeln, men så var inte fallet i städerna. Tiotusentals FNL-soldater, många av dem erfarna kadrer och i befälsställning, förlorade sina liv. Gerillan fick retirera till landsbygden.
Men i politiska termer blev Tet-offensiven en triumf. Att den kunde äga rum efter år av terrorbombningar och ständiga truppförstärkningar sände chockvågor genom den amerikanska nationen.

I det amerikanska presidentvalet i november 1968 lyckades republikanernas kandidat Richard Nixon få majoritet med löfte om en ”hedersam fred”. Demokraterna, som hade innehaft presidentposten 1960-68, sågs som direkt ansvariga för kriget, vilket bidrog till Nixons seger.
Men Nixonadministrationen utvidgade och trappade upp kriget. Efter att först ha inlett ett bombkrig mot Kambodja gav Nixon (i början av 1970) order om att USA-imperialismen skulle invadera landet. Året därefter invaderade den sydvietnamesiska armén Laos. Med denna utvidgning fick antikrigsrörelsen ännu större tyngd och stöd.

Åren 1969-70 deltog uppemot 36 miljoner amerikaner i någon form av protest mot kriget. Samtidigt som Vietnamkriget förvandlades till ett Indokinakrig, intensifierade USA-imperialismen den så kallade ”vietnamiseringen” – den sydvietnamesiska regeringen skulle själv få utkämpa markkriget.
Antalet USA-soldater minskades, allt medan flyget och marinen fick större resurser. ”Vietnamiseringen” var en tydlig indikation på att USA-imperialismen hade börjat inse att kriget hade förlorats.
Med invasionen av Kambodja breddades motståndet mot kriget, särskilt efter den 4 maj 1970. Det var den dag då Nationalgardet sköt 61 skott mot en studentdemonstration vid Kent State University i Ohio, USA. Fyra studenter dödades och åtta skadades.

Dödsskjutningarna i Ohio gav upphov till de mest omfattande protesterna mot kriget i USA. Nationalgardet kallades in i 16 delstater. Det rådde ett nästan inbördeskrigsliknande tillstånd på vissa håll. Panik rådde i Vita huset. Presidenten fick ett nervöst sammanbrott och fick låsas in.
En borgerlig historiker skrev: ”Enligt Charles Colson (en av Nixons medarbetare) sänkte sig en belägringsstämning över Vita huset [efter proteststormen mot invasionen av Kambodja]. Nu är det ’vi’ mot ’dem’. Vakterna var enligt en annan iakttagare övertygade om att ’en vänsterrevolution’ var fullt tänkbar” (Barbara W. Tuchman: Dårskapens vägar).
Krigsmotståndet märktes också bland USA:s soldater i Vietnam. Demoraliseringen bredde ut sig och bland trupperna växte oppositionen. Myterier, ordervägran och deserteringar, och för första gången i den amerikanska arméns historia förekom regelrätta mord på officerare och underbefäl.

I krigets slutskede var USA:s krigsmakt i Vietnam i ett tillstånd av förfall. Det fanns åtminstone 245 oppositionella tidningar som trycktes och spreds bland trupperna i Vietnam. I samma bok citeras en amerikansk överste som menade att sönderfallet påminde om ”den tsaristiska ryska arméns kollaps 1916-17”. I början av 1970-talet var hela det amerikanska samhället i kris.
Även ekonomiskt hade USA:s hegemoni inom det kapitalistiska blocket (Väst) försvagats. Vietnamkrigets växande kostnader bidrog till USA:s växande underskott och dollarfall. Till sist rasade det internationella valutasystemet samman, som hade baserats på dollarns fasta värde i förhållande till guldet sedan andra världskrigets slut.
USA-imperialismens kris var så djupgående att skulle ha funnits en historisk chans för ett socialistiskt genombrott i USA om det funnits ett revolutionärt arbetarparti, likt bolsjevikerna i Ryssland 1917, med massförankring. Men något sådant parti fanns inte. Presidentämbetets förfall var ett tydligt uttryck för USA-imperialismens kris. Visserligen återvaldes Nixon 1972, men han satt på övertid.
I samband med presidentvalet 1972 avslöjades Watergate-skandalen efter att presidentens ”rörmokare” tagits på bar gärning när de bröt sig in i demokraternas högkvarter i kontorskomplexet Watergate (de så kallade ”rörmokarna” var ett gäng reaktionära gangsters som agerade på presidentens uppdrag).
Alla presidentens män drogs in i Watergate-härvan. I slutändan hade den härskande klassen inget annat val än att sparka Nixon. Nixons avgång följdes sedan av åtgärder med syftet att stärka kongressens makt på bekostnad av presidentämbetet för att på så sätt undvika att Vita huset bedrev en sådan politik att USA-imperialismen kastades in i nya militära äventyr/krig.

I slutet av 1972 inledde Nixonadministrationen en av den moderna historiens värsta terrordåd – bombningarna av Hanoi och hamnstaden Haiphong (Nordvietnam).
Terrorbombningarna möttes av enorma protester världen över. I Sverige fördömdes de av den socialdemokratiske statsministern Olof Palme, som jämställde bombningarna med nazistiska illdåd under andra världskriget. Tiotusentals demonstranter tågade till USA:s ambassad.
De fem riksdagspartierna (S, M, VPK, C och FP) tog initiativ till en namninsamling för fred i Vietnam som på ett par veckor undertecknades av 2,7 miljoner personer. Detta var det politiska etablissemangets sätt att försöka ta udden av och initiativet från den verkliga antikrigsrörelsen; de förenade FNL-grupperna (DFFG), som bildades 1966.
Men namninsamlingen och antalet underskrifter gav också besked om hur impopulärt kriget hade blivit. Redan innan julen 1972 sa 80 procent av de tillfrågade i en Sifo-undersökning att man stödde kravet på ”USA ut ur Vietnam”. Vietnamrörelsen i Sverige DFFG hade en viktig del i att opinionen hade vänt.
Mellan 1966-69 tredubblades antalet lokala FNL-grupper i Sverige; som mest fanns det 150 och kanske så många som 10,000 medlemmar. DFFG var en aktivistorganisation och dess tidning Vietnambulletinen hade som mest en upplaga på 60,000.
Tyvärr kom DFFG:s ledning mer och mer att utvecklas i maoistisk (Kinas stalinism) riktning. Ledningen för DFFG stödde helt den kinesiska byråkratin i striden mot Sovjetbyråkratin. Stalinismen och ”socialism i ett land” var internationalismens och den socialistiska demokratins motsats, vilket inte bara visades av striden mellan Moskva och Peking, utan också i de krig som sedan bröt ut mellan Vietnam och Kampuchea (idag Kambodja) och Kina-Vietnam 1978-79. Alla var stalinistiska stater som benämnde sig som ”socialistiska”.

Maoismens inflytande inom DFFG återspeglades också i att man inte talade i termer om klasser, utan om ”folket”. Parollen om ett socialistiskt Vietnam förbjöds och ingen kritik tilläts mot FNL:s eller Nordvietnams stalinistiska ledning.
DFFG:s aktivister gjorde detta till trots en pionjärinsats för att väcka opinion mot USA:s krig. Istället för okritiska hyllningar till FNL och Ho Chi Minh reste de som kom att bilda CWI (dagens ISA), däribland ”offensivarna” i Sverige, dagens Rättvisepartiet Socialisterna, parollen: ”USA ut ur Vietnam. Låt det vietnamesiska folket självt bestämma sin framtid”.
Samtidigt poängterade man att en seger för den vietnamesiska revolutionen vore ett oerhört nederlag för USA-imperialismen. Men stalinismen, enpartistaten, skulle såväl begränsa revolutionens landvinningar som omöjliggöra att de stater som kastat av sig imperialismens ok förenades i en frivillig, socialistisk federation för att på så sätt sprida revolutionen och hålla ut gentemot världskapitalismens tryck.

Kampen i Vietnam 1945-75 kommer för alltid att vara en inspiration för de som slåss för en socialistisk värld. Vietnamkriget visade att imperialismen kan besegras.
Detta gäller trots att den vietnamesiska regimen från slutet av 1980-talet bedrivit en politik som fullbordat kapitalismens återupprättande. Vietnams ekonomi har, precis som Kinas, vuxit snabbt under senare år, men till priset av ökade klyftor och att många sociala framsteg vad gäller exempelvis hälsovård rullats tillbaka. En ny social revolution i Vietnam är därför nödvändig.