Nej till Nato-medlemskap

Det brådskar med att bygga upp Natomotståndet och göra 1 maj till en manifestation mot S och högerns cyniska utnyttjande av kriget för att slutföra det borgerliga systemskiftet inom försvars- och säkerhetspolitiken (Foto: Natalia Medina).

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

Chockdoktrinens andra fas är nu i full gång och det står klart att den socialdemokratiska regeringen, med stöd av en samlad högeropposition, förbereder en ansökan om medlemskap i Nato. Det brådskar med att bygga upp Natomotståndet och göra 1 maj till en manifestation mot S och högerns cyniska utnyttjande av kriget för att slutföra det borgerliga systemskiftet inom försvars- och säkerhetspolitiken.

I samband med mötet mellan statsminister Magdalena Andersson och Finlands socialdemokratiska statsminister Sanna Marin strax innan påsk rapporterades det att Sverige och Finland går med i Nato redan i juni.
Den 24 maj ska Socialdemokraternas partistyrelse fatta beslut, men först ska det hållas en skendemokratisk ”säkerhetsdialog inom partiet”.
”Den socialdemokratiska partitoppen har dock redan bestämt sig. De vill att Sverige går med i Nato. Resten är dimridåer. Skitsnack”, skriver Lena Melin i Aftonbladet den 11 april och träffar för ovanlighetens skull rätt.
S-ledningen vill snabbt och kuppartat utnyttja att opinionsvindarna tillfälligt har svängt till fördel för Natomedlemskap och dessutom vill man att frågan ska vara avgjord i god tid innan valet.

Men ännu är inte sista ordet sagt. Att antalet som säger nej till Nato har ökat till 33 procent under de senaste veckorna och att de som säger ja har minskat en aning till 45 procent, trots chockdoktrin och en oemotsvarad mediakampanj för Natoanslutning, bör ge Natomotståndet råg i ryggen.
Med beslutet om att höja militärutgifterna till 2 procent av BNP, som hastigt togs i mars, togs ett nytt stormsteg in i Nato. Därefter har de socialdemokratiska topparna i rekordfart börjat svänga ifråga om Nato med hänvisning till ”att den tidigare uppfattningen utgår från en verklighet som inte finns kvar”.
En ansökan om medlemskap innebär kulmen på det nära Natosamarbete som inleddes med att Sverige anslöt sig till Natos så kallade partnerskap för fred (PFP). Med tiden blev PFP snart ett slags Nato ”light” med Sverige och Finland som de tyngsta medlemmarna. År 2014 belönades Sverige ett ”guldkort” av Nato efter åratal av samarbete och kryperi och blev ett av fem länder med statusen ”enhanced opportunities for cooperation” (utökade möjligheter till samarbete). År 2020 blev även Ukraina med i denna ”guldklubb”.

Sedan bildandet har Nato varit en militärallians under USA:s ledning, och de amerikanska kärnvapnen sågs redan vid starten 1949 som den yttersta manifestationen av Natos styrka. Det var med kärnvapen som avskräckning som Nato byggdes och fortfarande byggs.
Till en början var Natos uppgift att samla Europas väststater i en militär allians mot det stalinistiska Sovjetunionen med allierade i östra Europa. Att Nato skulle vara ett instrument för demokrati är en segsliten lögn. Portugal, som var ett Natos 12 första medlemsländer, var ända fram till 1974 en militärdiktatur.
Efter stalinismens kollaps och Sovjetunionens fall 1989-91 blev Nato ett instrument för USA-imperialismens strävan att vinna makt och inflytande i de före detta stalinistiska staterna i Öst- och Centraleuropa, inkluderat länder som tidigare ingick i Sovjetunionen. Efter 1991 har Nato ökat från 16 till 30 medlemmar.

Natos utvidgning österut har inte på något sätt bidragit till en fredligare utveckling. Tvärtom har utvecklingen kantats av krig och militarism, särskilt efter Georgienkriget 2008, som följdes av att Östersjöregionen blev allt mer militariserad.
År 1992 genomfördes Natos första direkta militära aktion, med ingripandet i inbördeskriget i Bosnien. Sedan dess har Nato bedrivit flera krig med svenskt deltagande med förödande konsekvenser, särskilt det långa Afghanistankriget.
Efter det svenska deltagande i Natos bombkrig mot Libyen 2012 belönades Sverige som ”partner number one”.

Vad som har omgett Natosamarbetet är att mycket har skett i hemlighet.
”I Sverige har socialdemokratiska och borgerliga regeringar anpassat vårt försvar till Nato och EU:s militära samarbete, Det har skett och sker utan minsta möjliga debatt (…) Här kan man tala om ett demokratiskt underskott”, tvingas till och med Mikael Holmström (som i Dagens Nyheter skriver vad Försvarsmakten vill ha sagt) konstatera i sin bok Den dolda alliansen – Sveriges hemliga Nato-förbindelser.
Hemlighets- och kuppmakeriet togs till en ny nivå när regeringarna och militären såg till att Sverige undertecknade det så kallade samförståndsavtalet om värdlandsstöd (värdlandsavtalet) med Nato.
Tio dagar innan valet 2014 skrevs detta samförståndsavtal (Memorandum of Understanding, MoU) under av för svensk räkning den dåvarande överbefälhavaren Sverker Göransson och för Natos räkning av den amerikanske flyggeneralen Philip M Breedlove. Att ge klartecken för undertecknande var ett av de sista beslut som den dåvarande alliansregeringen fattade och beslutet hade förankrats hos Socialdemokraterna.

Bakom stängda dörrar och i hemlighet håller topparna i Finland och Sverige på att finslipa de sista meningarna i en Natoansökan.

Sedan det blev det länge tyst och det var först när ett motstånd underifrån hade vuxit fram som tystnaden bröts. Etablissemanget slöt dock helt upp bakom avtalet och våren 2016 röstade riksdagen ja till avtalet, vilket innebar att det inte längre fanns något kvar att den påstådda svenska alliansfriheten.
I avtalet, som innebar att Sverige lättare kunde stå som värdland för såväl Natoövningar som Natokrig i närområdet, fanns heller inget som förbjöd Nato att transportera genom eller placera kärnvapen i Sverige. Från det var steget sedan inte långt till att också den dåvarande S-MP-regeringen gjorde gemensam sak med Natoregeringarnas vägran att skriva under FN:s förbudsavtal mot kärnvapen, som trädde i kraft 2021.
Värdlandsavtalet var fram till i år det enskilt största steget in i Nato.

Samma dag som Finlands och Sveriges båda socialdemokratiska ministrar möttes offentliggjorde den finländska regeringen en ny säkerhetspolitisk rapport som var av karaktären ”som man ropar får man svar”. Rapporten, som skulle analysera för- och nackdelar med ett Natomedlemskap, kunde lika gärna ha getts ut av Natos högkvarter.
Den enda eventuella nackdel med Natomedlemskap var att Finland ”möjligen” skulle kunna drabbas av fler cyberattacker. I övrigt genomsyras rapporten av påståenden som att ”nu höjs tröskeln för att använda militära makt i Östersjöområdet” när tröskeln mot deltagande i Natokrig helt tas bort och så vidare.
Den nya svenska säkerhetsrapporten som riksdagens partier ska diskutera i slutet av maj och som ska utgöra grunden för S-regeringens beslut kommer sannolikt att vara samma slag av partsinlaga – en chockdoktrinens produkt.

Bakom stängda dörrar och i hemlighet håller topparna i Finland och Sverige på att finslipa de sista meningarna i en Natoansökan.
”Finansminister Mikael Damberg och en rad svenska företagsledare, däribland Jacob Wallenberg, deltog förra veckan i ett högnivåmöte i Helsingfors om Nato, med den finska presidenten och finska näringslivstoppar. Budskapet till den svenska regeringen, som inte gått ut med någon information om mötet, var tydligt: Sverige bör ta rygg på Finland, och möjligheten att attrahera utländska investeringar kan påverkas negativt om vi inte går med i Nato”, rapporterade Expressen den 11 april.
Inte minst den Wallenbergägda vapenfabriken Saab lobbar och ser fram mot svenskt Natomedlemskap.
”Saab skulle tjäna på ett svenskt Nato-medlemskap. Det uppger vd:n Micael Johansson, som kallar Tysklands militära upprustning för ett ’enormt beslut’. Den svenska försvarskoncernen skalar nu upp produktionen för att möta efterfrågan på vapen” (SvD Näringsliv den 11 april).

I Nato sitter USA-imperialismen och det militärindustriella komplexet i förarsätet.
• Säg nej till svenskt Natomedlemskap och Natosamarbete.
• Rusta välfärden – inte militären.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!