För 90 år sedan tog arbetarna i Tyskland makten i sina händer. Gnistan som tände revolutionen var när matroserna (sjömän) i Kiel, under första världskrigets sista dagar, vägrade lyda befälens order utan istället gjorde uppror, den 4 november 1918. Matrosernas uppror ledde till att arbetar- och sjömansråd tog makten i staden. Från Kiel spred sig upproret från stad till stad. Över hela Tyskland bildades arbetarråd och den 9 november nådde revolutionen Berlin. Det var inledningen till den tyska revolutionen som i sin tur hade inspirerats av den ryska revolutionen 1917.
Den ryska revolutionen innebar början till slutet på det första världskriget 1914-18 och inledningen till en revolutionär våg i hela Europa.
Inom en vecka i november 1918 förvandlades Tyskland från militärdiktatur till rådsrepublik. Idag vet vi att revolutionen inte ledde till socialismens genombrott i Tyskland. Men hur kunde kontrarevolutionen segra i ett land som hade den tidens starkaste arbetarrörelse? Var den tyska revolutionen 1918-23 dömd på förhand och därmed Hitlers triumf 1933 oundviklig? Detta är frågor som är lika brännande idag som förr. Inte minst mot bakgrund av att kapitalismens nuvarande kris på nytt sätter socialismen på dagordningen.
För att finna svaren på dessa frågor måste man gå tillbaka till tiden innan november 1918 och syna det parti som hade den starkaste ställningen inom arbetarklassen – Sozialdemokratische Partei Deutschland (SPD), det tyska socialdemokratiska partiet.
SPD hade grundats redan 1875 och partiet var också en av grundarna av den socialistiska internationalen (Andra Internationalen) 1889. Till skillnad från idag betydde socialdemokraterna på den tiden detsamma som socialisterna. Formellt stod socialdemokraterna på marxismens grund och även Lenin och bolsjevikerna kallade sig socialdemokrater fram till 1917. (Det var först i april 1917 – efter socialdemokratins internationella kollaps och svek under kriget – som Lenin menade att man måste byta namn och kalla sig kommunister).
I den Andra Internationalen sågs det tyska partiet som ett föredöme och en garant för att socialdemokratin stod fast vid marxismens revolutionära ideal. När första världskriget bröt ut 1914 och den tyska socialdemokratin tillsammans med de flesta andra socialdemokratiska partier – med undantag för bolsjevikerna och det serbiska socialdemokratiska partiet – slöt upp bakom krigshetsarna kollapsade den Andra Internationalen.
När det socialdemokratiska partiet bildades i Tyskland var det i en tid av hårda motsättningar. Till skillnad från den franska borgarklassen hade den tyska borgarklassen varit oförmögen att genomföra den borgerliga revolutionen till seger. Revolutionen 1848 slutade i att den tyska borgarklassen hellre kompromissade med jordägarna än rensade ut det som fanns kvar av den feodala ordningen. Kompromissen var en följd av att borgarna fruktade arbetarna och de fattiga massorna. Det i sin tur medförde att Tyskland blev ett kapitalistiskt land med många halvfeodala politiska strukturer.
Tyskland jagade efter kolonier och marknader, samtidigt som man fortfarande var ett kejsarrike bestående av små stater med egna parlament, lagar och härskare. Det fanns ett riksparlament och en rikskansler, men knappt några demokratiska rättigheter. Parlamentet valdes efter en tregradig skala, där adelns röster vägde tyngst och det var kejsaren som tillsatte rikskanslern.
Fram till år 1890 var det socialdemokratiska partiet förbjudet enligt den ökända ”socialistlagen”. Förbudet omfattade också partiets skrifter och tidningar.
Detta var socialdemokratins mest radikala epok, August Bebel och Karl Kautsky var två av partiets mest kända företrädare. Efter att socialistlagen slopades kom fokus mer och mer att ligga på kamp för reformer och att ta mandat i riksdagen. Revolutionen sågs som något som kommer att inträffa, men inte något man aktivt måste sträva efter och förbereda partiet och arbetarklassen på. Vid sekelskiftet ansåg en av partiets ledare, Eduard Bernstein, att det nu var dags för en revidering av marxismens grundsatser. Hans idéer kom att kallas revisionismen, idag skulle vi säga reformism. Bernstein ansåg att kapitalismen hade kommit in i en fredlig och stabil fas med betydande och ständiga förbättringar för arbetarklassen. Genom gradvisa reformer kunde samhället i grunden förändras påstod Bernstein. Från det drog han slutsatsen att arbetarrörelsen inte längre behövde socialismen som mål. ”Slutmålet, vad det än månde vara, betyder ingenting för mig. Rörelsen betyder allt”, är det ökända citat som sammanfattar hans position.
I debatten mot Bernsteins revisionism spelade Rosa Luxemburg en viktig roll. Hon föddes den 5 mars 1871 i Warszawa i Polen, som då hörde till tsarens Ryssland. Redan som elev blev hon aktiv i politiska cirklar. När den tsaristiska polisen krossade gruppen, flydde hon till Schweiz. Hon hjälpte till att bygga upp det socialdemokratiska partiet i Polen och blev vid grundandet 1894 en av dess talespersoner. 1897 flyttade hon till Tyskland där hon framförallt blev verksam bland polska arbetare.
Året 1898 deltog hon på SPD-kongressen som expert på polska förhållanden. I debatten om Bernsteins revision av marxism stod hon på samma sida som Bebel och Kautsky. Med sin skrift ”Sociala reformer eller revolution” förklarar hon att ”kampen för sociala reformer är dess [socialdemokratins] medel, den sociala omvälvningen däremot dess mål”. På kongressen vann socialisterna formellt kampen mot revisionismen. Socialism och revolution bibehölls i partiets program. Men reformismen – föreställningen att steg för steg genom reformer kunna förbättra samhället tills man någon gång kommer till socialism – växte sig trots detta stark inom partiet.
Kapitalistklassens kapitulation i revolutionen 1848 hade också fört med sig att det inte fanns något starkt borgerligt parti i Tyskland. Många radikala borgare gick med i SPD kring sekelskiftet och en byråkratisering av arbetarrörelsen började göra sig gällande. Inte minst inom fackföreningarna var byråkratiseringstendenserna tydliga och facktopparna blev allt mer konservativa. 1904 fick partistyrelsen rätten att tillsätta ombudsmän på alla nivåer i partiet. De tjänade 2 000 mark, dubbelt så mycket som en arbetare. Fackliga funktionärer kunde till och med tjäna 5 000-6 000 mark.
Ändå hade SPD och fackföreningarna vid den tiden inte byråkratiserats till dagens nivå. SPD och DGB (tyska LO) var trots allt kämpande organisationer. De hade lett framgångsrika kampanjer som till exempel för kortare arbetstid och för förbättrade reallöner.
Fram till 1913 växte SPD till en miljon medlemmar och var därmed det största partiet i hela Andra Internationalen. Fackföreningarna hade 2,5 miljoner medlemmar. SPD gav ut 90 dagstidningar med 1,4 miljoner prenumeranter och 3 500 anställda.
Året 1910 tilltog klasskampen i Tyskland. 100 000 människor demonstrerade mot den tregradiga rösträtten. Många SPD-partiföreningar och distrikt krävde att generalstrejk skulle utlysas. Men ledningen från SPD och DGB stoppade rörelsen. SPD-tidningen vägrade att trycka en artikel från Rosa Luxemburg som förespråkade generalstrejk. Hon blev i stället offentligt kritiserad av Kautsky. Under de följande åren blev det parlamentariska arbetet allt inom partiet, ständigt upprepades argumentet att man inte skulle göra något som kunde riskera platserna i parlamentet.
Rosa Luxemburg fortsatte sin kamp mot reformismen. Hon var mer klar än andra ledare om hotet från faran med reformism för socialistiska organisationer. Men hon förstod inte behovet av att organisera en marxistisk riktning inom SPD för att skapa en ny revolutionär ledning. Även bolsjevikerna var fortfarande med i den Andra Internationalen. Men samtidigt byggde bolsjevikerna sin egen organisation med egna strukturer, program och medlemskap. Luxemburg trodde att de socialdemokratiska arbetarna i en revolutionär situation skulle utveckla så mycket press på ledningen att den helt enkelt skulle tryckas åt sidan. Framförallt ägnade hon sig åt agitation mot militarism, krig och nationalism. Tidigt blev Leo Jogisches hennes närmaste medarbetare och livskamrat.
Andra som Rosa Luxemburg var politiskt nära var Clara Zetkin och Karl Liebknecht. Den sistnämnde var kanske den mest kände socialisten när revolutionen bröt ut i november 1918.
Karl Liebknecht var en av grundarna av den socialistiska ungdomsrörelsen. 1907 blev han ordförande för socialistiska ungdomsinternationalen men fängslades direkt efter det för högförräderi. I fängelset blev han 1912 invald i riksdagen, tillsammans med 110 andra SPD-ledamöter. SPD blev då för första gången riksdagens största parti.
Den 29 till 30 juli 1914 reste SPD-ordföranden Friedrich Ebert med partikassan till Schweiz till ett möte med Andra Internationalens internationella byrå. Här försäkrade ledarna för de socialdemokratiska partierna varandra att kämpa mot militarism och det hotande kriget.
Under de efterföljande dagarna hölls stora demonstrationer i Tyskland mot kriget, med mellan 20 000-30 000 deltagare.
Men när kriget kom fanns inga principer kvar: med 96 mot 14 röster beslöt SPD:s riksdagsgrupp att bevilja krigskrediterna.
Den 4 augusti 1914 röstade hela riksdagen för krediterna, även Karl Liebknecht böjde sig för majoriteten i riksdagsgruppen. Först vid nästa omröstning om vidare krediter i december röstade Liebknecht som enda ledamot emot och blev därmed i hela Tyskland och även internationellt känd som principfast socialist. Senare (1916) röstade ytterligare en SPD-riksdagsman, Otto Rühle, emot krigskrediter.
Även i resten av Europa gick de socialdemokratiska partierna med i den nationalistiska yran och stödde ”sin” borgerliga sida i kriget.
I Sverige, som stod utanför kriget, slöt den socialdemokratiska partiledningen ”borgfred” med borgarna, det vill säga avbröt all kritik av högerpolitik och militarism. För Lenin blev det tydligt att detta var slutet för den Andra Internationalen, att efter kriget samarbeta med samma partier som hade förrått arbetarklassen såg han som en omöjlighet.
I Tyskland bildade Luxemburg och Liebknecht med en liten krets kamrater gruppen ”Internationale”, mera känd under sitt senare namn Spartakus. Luxemburg hade skickat ut telegram till 300 SPD-medlemmar utanför Berlin om att bygga en opposition till kriget och militarism. Bara en, Clara Zetkin, ledare för den socialdemokratiska kvinnoorganisationen, svarade.
Spartakusgruppen var en liten krets medlemmar som satsade på att bedriva politisk propaganda mot kriget och för internationalism, men de saknade någon större förankring på arbetsplatserna.
Våren 1915 utgav de en ny tidning, Internationalen, som förbjöds direkt efter första numret.
År 1916 höll Spartakus en konferens som visade på växande inflytande, framförallt medlemmar från socialistisk ungdom slöt upp bakom Spartakus. Men trots en fundamental opposition mot SPD:s politik bröt Spartakus inte med socialdemokratin för att bygga ett eget parti utan stannade organisatoriskt som ett nätverk av radikala socialister.
Den 1 maj 1916 organiserade Spartakusgruppen en antikrigsdemonstration och på den arresterades Karl Liebknecht.
På dagen när domen mot honom tillkännagavs – han dömdes till två och ett halv års hårt straffarbete – gick 55 000 arbetare i strejk, organiserade av gruppen Revolutionäre Obleute. Flera hundra av de som deltog arresterades, inklusive Rosa Luxemburg. Hon sattes i skyddshäkte, som innebar fängelse utan rättegång, och blev fri först under den tyska revolutionen 2,5 år senare.
Repressionen under kriget gjorde att varken Liebknecht eller Luxemburg – de två viktigaste ledarna för den tyska vänstern – kunde delta på konferensen för socialdemokratiska motståndare till kriget i schweiziska Zimmerwald i september 1915. Lenin samlade där Zimmerwald-vänstern för att lägga grunden för en ny international.
Revolutionäre Obleute var revolutionära förtroendemän till skillnad från fackets officiella förtroendemän, en grupp radikala fackföreningsmedlemmar framförallt inom metallindustrin som hade tagit avstånd från den reformistiska fackledningen. De var organiserade i fabriker huvudsakligen i Berlin, som vid den tiden var Europas största industristad, och den ledande kraften bland aktiva arbetare.
Revolutionäre Obleute organiserade politiska strejker under kriget och trots att regeringen erbjöd 3 000 riksmark för gripandet av dess ledare blev de aldrig förrådda.
Under hela kriget var strejkerna flest i Berlin och antalet strejkande ökade från 38 000 år 1915 till 220 000 under 1917. Obleute-gruppen bestod av militanta och politiskt radikala kämpar men saknade Rosa Luxemburgs politiska analys av situationen och utvecklade aldrig ett program för att utmana reformismen inom facket. I stället koncentrerade gruppen sig på gräsrotsarbete i fabrikerna.
Stämningen bland arbetarna i Tyskland vändes mer och mer mot kriget, bort från den nationalistiska våg som fanns 1914. Livssituationen blev värre och värre, särskilt på vintrarna. I Leipzig genomfördes i början av 1917 en serie av demonstrationer där kvinnor krävde bröd. Den ryska revolutionen 1917 hade en avgörande påverkan på situationen i Tyskland.
Polisen arresterade den 13 april 1917 Richard Müller, ledare för Obleute och trodde sig därmed förhindra en planerad antikrigsstrejk. Men resultatet blev det motsatta. En strejkvåg bröt ut bland ammunitions- arbetarna, i Berlin till exempel strejkade 200 000.
I Leipzig bildades den 16 april det första arbetarrådet. Men det fanns inget program för hur man skulle fortsätta, samtidigt som statens förtryckarapparat fortfarande var stark och intakt.
Undantagstillstånd utlystes för fabrikerna, strejkledare arresterades och strejken bröts bara några dagar senare. Men inte särskilt länge och i januari 1918 gick en halv miljon arbetare i Berlin i strejk. Det bildades arbetarråd i hela staden. Men även nu visade sig Obleute-gruppens bristande politiska förmåga att leda en framgångsrik kamp och strejken stoppades med hjälp av SPD-högern. Många strejkledare arresterades och en av tio arbetare i Berlin skickades till fronten.
När kriget fortsatte utan att slutet kunde synas började en oppositionell stämning mot krigspolitiken att växa även inom bredare socialdemokratiska skikt. Denna vänsters ledare hade accepterat kriget 1914 och hade inte heller avsikten att bilda ett eget parti.
Det var istället högerledningen som uteslöt alla oppositionella i början av 1917. Strax innan aprilstrejken 1917 bildades det oberoende socialdemokratiska partiet (USPD). På grund av kriget hade SPD förlorat många medlemmar. Ungefär hälften av SPD:s 210 000 medlemmar gick med USPD, i Berlin var det till och med en majoritet som gick med i det nya partiet.
Men USPD var långt ifrån något revolutionärt socialistiskt parti med ett klart program. Bland medlemmarna fanns både Bernstein och Kautsky precis som gruppen Spartakus kring Luxemburg.
Under kriget hade den tyska arméledningen – ”Oberste Heeresleitung” – i princip tagit över regeringen. Kejsaren och rikskanslern hade knappt längre något inflytande.
Tyskland var därmed de facto en militärdiktatur. När arméledningen kände att de inte kunde vinna kriget överlämnade de makten till politikerna för att de skulle begära fredsförhandlingar. Generalerna trodde att de sedan skulle kunna ta makten igen med hjälp av den så kallade ”dolkstötslegenden” – att det är fega politiker som har ansvaret för krigsnederlaget och inte armén.
I oktober 1918 fick Tyskland en regering ledd av socialdemokrater. Karl Liebknecht frigavs, men inte Rosa Luxemburg.
Liebknecht blev mottagen av 20 000 demonstranter. SPD-ledningen hoppades att detta skulle ge regeringen popularitet. Målet var att leda den upproriska stämningen i lugna banor. Men då hade de kalkylerat fel. Efter startskottet från sjömännen i Kiel den 4 november ramlade det gamla tyska kejsarriket ihop inom bara några dagar.
Karl Liebknecht hade när han frigavs blivit invald i Obleute-gruppens styrelse. Han uppmanade direkt efter sitt frigivande till uppror i Berlin men fick inget gehör, varken i USPD eller bland Obleute. De sistnämnda bestämde sig slutligen för ett uppror den 11 november, men när planerna blev kända för polisen ändrades datum till den 9 november.
Paradoxalt fanns det tre olika upprop till revolution den 9 november, från Obleute, Liebknecht och en grupp USPD-medlemmar. Den dagen blev till en massmobilisering i Berlin där i våg efter våg fler och fler arbetare och soldater drogs in.
Det tyska rikets sammanbrott var med segern i Berlin ett faktum.
”Det var en fridsam revolution. Inga lynchmobbar, inga revolutionstribunaler, ingen människa blev arresterad. Man rev bort officerarnas kokarder (tygmärken) och gradbeteckningar – det var allt. Men den segerrika massan har inte mycket till godo för att den är fridsam; de besegrade herrarna förlåter den inte dess seger” (Sebastian Haffner: Den tyska revolutionen 1918/19).
Snart skulle kontrarevolutionen slå tillbaka med blod. Men just den 9 november var styrkan på arbetarnas sida. Det blev klart för härskarna att revolutionen inte enkelt kunde stoppas med våld. Kejsaren flydde till Nederländerna och rikskansler blev socialdemokraten Friedrich Ebert. Han accepterade utnämningen med försäkran: ”Jag hatar revolutionen som dödssynden”. Samtidigt utlystes Tyskland som republik, dels av SPD-mannen Philipp Scheidemann, dels som en socialistisk rådsrepublik av Karl Liebknecht.
Valen till arbetar– och soldatråden skedde oftast inte som ordnade val utan genom att vissa föreslogs. Oftast var det fackliga funktionärer från SPD som valdes. Många radikala, medvetna arbetare från strejkerna under kriget var inte på plats på grund av militärtjänstgöring. Politiskt oerfarna arbetare satte fortfarande sitt hopp till SPD och såg partiet som sin ledning. Detta var ännu mera fallet för soldaterna. Revolutionen riktade sig inte heller mot den socialdemokratiska regeringen utan mot militären och kejsaren.
Många trodde att revolutionen hade vunnit en slutlig seger och entusiasmen spelade socialdemokraterna i händerna.
Även i Berlin med sin starka tradition av arbetarkamp blev det tydligt att arbetarna saknade en ledning som likt bolsjevikerna hade förankring i arbetarklassen och samtidigt ett klart socialistiskt program.
Varken Spartakus eller Obleute kunde spela denna roll. Val till verkställande utskottet till arbetar- och soldatråden samt en provisorisk regering planerades till eftermiddagen den 10 november. Socialdemokraterna använde förmiddagen att bearbeta soldaterna i sitt intresse. Spartakusgruppen förberedde under tiden ett flygblad med uppmaning att inte rösta på regeringssocialister eller dem som var beredda att ingå en koalition med dem.
3 000 personer som hade röstats fram som delegater i fabriker och bland soldater träffades den dagen (10 november). Den provisoriska regeringen bildades av tre representanter från SPD och tre från USPD, bland de senare även en från Obleute. Ett tecken för hur förankrad tanken på revolutionen var bland massorna är att regeringsledamöterna kände sig tvungna att beteckna sig som folkkommissarier, i likhet med de ryska, och inte som ministrar. I efterhand kan det ses som ett försök från socialdemokraterna att dölja att dess enda målsättning var att återställa lugn och ordning. I arbetarrådens verkställande utskott fick SPD en majoritet med tre mot en. Men trots detta kunde de till skillnad från regeringen inte enkelt styra över arbetarråden eftersom de stod under direkt kontroll av arbetarna som krävde förbättringar.
Arbetarråden hade makten i fabrikerna men tvekade att ta över den politiska makten. Den provisoriska regeringen hade politisk makt men kunde inte uträtta mycket utan stöd från arbetarråden.
Denna situation av dubbelmakt är typisk för revolutionära situationer. Så var även fallet i Ryssland efter revolutionen i februari 1917 eller exempelvis i Frankrike 1968.
I Ryssland tog Lenin upp frågan om dubbelmakt i sina aprilteser från 1917. Ledande bolsjeviker hade gett stöd till den provisoriska regeringen innan Lenin kom tillbaka från exilen. Han förklarade att denna situation inte kunde bestå, att antingen kommer militären att krossa revolutionen eller så måste sovjeterna, arbetarråden, ta makten för att säkra arbetarnas och böndernas krav på fred, bröd och jord.
Lenin förklarade också att bolsjevikerna inte bara kunde ta makten, utan partiet måste vinna majoriteten för en andra revolution.
I likhet med Lenin agiterade Rosa Luxemburg, som blivit fri den 8 november, för att all makt i Tyskland måste tas över av arbetar- och soldatråden. Men till skillnad från Lenin hade hon inget parti som kunde driva frågan utan bara en löst sammansatt grupp. Spartakusgruppens inflytande i arbetarråden var ytterst begränsat eftersom de hade få arbetarrepresentanter.
Luxemburg eller Liebknecht kunde tala inför stora arbetarförsamlingar, men inte delta på arbetarrådens första nationella kongress i december i Berlin. Delegaterna valdes i fabrikerna. Revolutionärerna i Obleute, som stod närmare USPD, förstod inte att det inte räckte med att skapa arbetarråd, att man måste gå vidare för att avskaffa kapitalismen och bygga en arbetarstat – en socialistisk demokrati.
SPD och USPD riktade helt in sig på kravet på en nationalförsamling. Det skulle betyda att ge makten tillbaka till ett borgerligt parlament.
Redan den 15 november slöts en central uppgörelse mellan fack och arbetsgivare, som innebar att endast fackföreningarna och dess representanter fick rätt att sluta avtal på arbetsplatserna. Den uppgörelsen gjordes för att försvaga arbetarrådens ställning. Dessutom började arbetarrådens passivitet i att förbättra situationen att skapa missnöje i arbetarklassen.
Situationen var kritisk för arbetarna. I Berlin dog tre av tio nyfödda inom några dagar. I slutet av november räknades antalet arbetslösa i Berlin till 19 000 personer från att ha varit närmast obefintligt under kriget och det fortsatte att stiga till 230 000 i januari 1919.
I hela Tyskland dog 800 människor per dag i januari på grund av hunger. I slutet av november gick kolarbetarna i Ruhrområdet och Schlesien i strejk, i Berlin strejkade 3 000 Daimler-arbetare.
Karaktären och innehållet på rådens möten ändrades från entusiasm till debatter mellan dem som ville kämpa och dem som ville lämna över makten till nationalförsamlingen. Men eftersom reformistiska idéer dominerade arbetarråden begränsades de radikala aktionerna till de enskilda arbetsplatserna.
Mötena på arbetsplatserna fick en ny och mer politisk karaktär. Exempelvis samlades 10 000 arbetare i december på ammunitionsfabriken DMW. Mötet började med ett tal från Liebknecht. En motion för att hotet om stängning av fabriken ska besvaras med nationalisering antogs enhälligt. Motionen för att Ebert-
regeringen skulle avgå antogs med endast sju motröster.
Spartakus-gruppen och framförallt Liebknecht som individ fick allt större inflytande.
När Ebert den 6 december försökte skicka soldater från andra regioner mot arbetarråden i Berlin ledde Liebknecht motdemonstrationen med 30 000 arbetare och soldater.
Den 16 december ägde den Allmänna kongressen för Tysklands arbetar- och soldatråd rum. I Berlin skedde valen av delegater i fabrikerna och även de arbetslösa höll möten.
I många andra städer fanns inga fasta system för vilka som kunde vara delegater. Ofta skedde valet efter partitillhörighet och liknade ett borgerligt-parlamentariskt val. På det viset fanns bland de 400 delegaterna bara 179 arbetare men däremot 164 ombudsmän. SPD hade 288 delegater mot de oberoendes 90 delegater, av dem 10 från Spartakus.
Utanför demonstrerade 250 000 för arbetarråden, ledda av Liebknecht. Men inne på kongressen beslöt man att utlysa val till nationalförsamlingen, upplösa sig själv och ge makten till regeringen Ebert. Demonstrationen hade även organiserats av de revolutionära Obleute som hade dragit slutsatsen att man inte bara kan arbeta inom arbetarråden utan även behöver en egen organisation.
