Ny könstillhörighetslag väcker debatt

Den 1 juli 2025 infördes den nya könstillhörighetslagen, som gör det mycket enklare för transpersoner, ickebinära och intersexvarierade personer att byta juridiskt kön. Lagen har väckt debatt sedan den introducerades, med Tidöpartierna SD och KD i fronten för oppositionen.

Av Jonatan Hellstrand // Artikel i Offensiv

När könstillhörighetslagen först trädde i kraft 1972 var den den första av dess typ i världen. För första gången fanns det möjlighet för transpersoner att ändra sitt juridiska kön och trots de höga kraven var detta ändå ett stort framsteg. På 2000- och 2010-talen ser vi fler förbättringar av lagen där en av de största framgångarna var avskaffandet av tvångssterilisering 2013. Nu i början av 2020-talet började diskussionen om en moderniserad könstillhörighetslag som liknar dem i andra nordiska länder. Den dåvarande S-regeringen 2022 lade grunden för lagförslaget, men hann inte göra det till en färdig proposition innan valet och regeringsskiftet.
M gick sedan till val med löftet om att slutföra den här nya könstillhörighetslagen och enades med L, S, C, V och MP om att driva igenom den reformerade lagen. SD och KD tar däremot stark ställning emot lagförändringen, och de är inte helt ensamma i det. Det finns en intern debatt inom partierna också; bland annat S-kvinnor, ledd av Annika Strandhäll, och även M och L, som står mot de andra två Tidöpartierna för att föra fram lagen, har splittrats kring frågan. Trots kritiken externt och internt togs beslutet den 17 april 2024 att den nya lagen skulle träda i kraft året därpå den 1 juli.

Vad lagen egentligen innebär enligt Socialstyrelsen är att personer över 18 år (eller 16 år med vårdnadshavares tillåtelse) kan byta sitt juridiska kön och därmed de kopplade personnummer och samordningsnummer samt det kön som visas på pass och andra ID-handlingar. De krav som ställs för ändringen är att personen har ett juridiskt kön som inte stämmer överens med deras könsidentitet och att de tänker fortsätta leva i den nya könsidentiteten.
Den nya lagen har nu också separerat den könsbekräftande vården från ändringen av juridiskt kön, vilket betyder att kravet på kirurgiska ingrepp i könsorganen har avskaffats. Det öppnar upp för många olika typer av transpersoner att ha möjligheten att ändra sitt juridiska kön utan medicinsk diagnos eller kirurgiska ingrepp, som ickebinära. Lagen är inte bara en stor vinst för transpersoner, utan också för de med intersexvariationer, som också omfattas av lagen.

Vad är det då som splittrar partierna om den nya lagen? Linda Lindberg (SD) uttryckte i en debatt med Ulf Kristersson (M) att ”Vi med lagförslaget öppnar upp för kriminella att kunna dölja sin identitet genom att byta personnummer eller samordningsnummer”, samt att hon är skeptisk mot att det finns någon nytta med att barn ska ha möjlighet att ändra det juridiska könet utan längre utredning. KD-ledaren Ebba Busch menar att lagen underminerar kärnfamiljen och de ”naturliga skillnaderna mellan kvinnor och män”. Hon hävdar att detta är svenska värderingar som måste upprätthållas och därför är Kristerssons motivation att följa de andra nordiska länderna med lagreformen ett hot mot dessa värderingar.
Statsministern Ulf Kristersson (M) sade själv att han hellre hade behållit artonårsgränsen, något som visar på splittringen inom hans egna parti. Enligt Christian Sonesson (M) var det en stor debatt inom partiet, där flera riksdagsledamöter var emot lagreformen. Annika Strandhäll, ordförande för det socialdemokratiska kvinnoförbundet, är en oväntad motståndare till lagen då hon själv försökte lägga förslag för en moderniserad könstillhörighetslag redan 2018. Hon och andra så kallade feminister vill påstå att den förenklade processen leder till att unga efter könsbytet kommer bli uppmuntrade till fortsatt irreversibel medicinsk och kirurgisk behandling. Ordföranden för KD-kvinnor, Sarah Kullgren, anser att cis-könade män kommer att uttnyttja lagen för att tränga sig in i utrymmen ämnade för kvinnor som i kvinnoidrotten, kvinnofängelser, och omklädningsrum.
Men de farhågor och risker som motståndet talar om faller samman när man jämför med liknande och även mindre strikta lagar i grannländerna. I Norge är det möjligt för barn från 6 år att byta juridiskt kön med vårdnadshavares godkännande och i Island kan man ändra juridiskt kön utan prövning när man är över 15 år. Danmark och Finland har också könstillhörighetslagar som bygger på självbestämmande, men ändå ser vi inga tecken på att det här har varit skadligt på något sätt.

Sexualundervisningen har varit del av utbildningen i över 50 år…

Många unga transpersoner är överlyckliga över att den nya könstillhörighetslagen äntligen fått träda i kraft. Förbundsordförande för RFSL Ungdom, Elias Fjellander, håller med om att den nya lagen är ett stort framsteg i en intervju med SVT (”ett stort steg framåt för transpersoners mänskliga rättigheter”, den 5 april 2024). Han kritiserar att Tidöregeringen inte kunde enas om beslutet och pekar speciellt ut KD:s starka motstånd till lagen nu, och 2013 när de ville behålla tvångssteriliseringar av transpersoner vid ändring av juridiskt kön.

Det är tydligt att KD och SD inte kommer att lätta upp sin retorik nu när lagen har införts. Jessica Stegrud (SD) skriver i sin debattartikel (”Vi avser att riva upp könslagen”, den 29 juni 2025) i Svenska Dagbladet: ”Vi kommer under nästa mandatperiod att verka för att lagen rivs upp […]”. I samma artikel beskriver hon hur de skulle vilja avbryta allt snack om genus i förskolan. Förslaget som hon då lägger fram står ut bland de andra på grund av att lagen inte omfattar förskolebarn eller deras utbildning.

Även om SD:s vision om förskolan inte slagits fast än är hbtqi+-utbildning under hot. RFSU skriver om den statliga utredning som vill stryka sexualundervisning ur lärarutbildning och kursplaner. Förutom att förlora viktig information om samtycke, relationer, säkert sex, och sexuellt spridda sjukdomar för den breda allmänheten, missar också unga hbtqi+-personer chansen att diskutera sexualitet öppet. Sexualundervisningen har varit del av utbildningen i över 50 år och att backa på den nu är en direkt attack på jämställdhetsrörelsen, feministrörelsen med Metoo, hbtqi+-rörelsen och mest av allt unga personers sexuella hälsa.

Könstillhörighetslagen var en stor vinst i kampen för transpersoners rättigheter, men medan vi firar våra framgångar måste vi också hålla utkik efter var slagträet slår till härnäst. Transfrågan är inte en identitetsfråga som KD och SD vill få den att framstå som, utan en mänsklig rättighetsfråga. Splittringen inom delar av S, M och L ger oss en inblick i hur högerdrivna riksdagspolitikerna har blivit som ett resultat av det förvärrade transhatet som sprider sig i världen just nu. Det är på tiden att Sverige följer den trend som andra nordiska länder redan satt och som moderniserat könstillhörighetslagen. Vi kommer aldrig att backa för politikernas försök att underminera vår kamp, aldrig att låta dem ta bort vår utbildning, och aldrig sluta kämpa för våra rättigheter.■