På bara ett år har Nicolas Sarkozy hunnit med att bli en av Frankrikes mest impopulära presidenter någonsin. Sarkozys största tillgång idag är oppositionens svaghet och den fackliga ledningens samtycke med presidentens attacker på rättigheter som arbetarna tillkämpat sig.Men missnöjet är utbrett och i maj genomfördes en generalstrejk mot Sarkozy och regeringen. Generalstrejken riktades särskilt mot attackerna på pensionerna.
I lokalvalen tidigare i år förlorade presidenten stort. Människor röstade mot Sarkozy, vilket gjorde att ”socialist”- och ”kommunist”-partierna gick framåt på grund av att de sågs som de minst onda. Samtidigt har ”socialist”-partiet lyft bort de socialistiska skrivningarna ur sitt principprogram.
Behovet av ett nytt arbetarparti står på dagordningen och nu ska ett nytt antikapitalistiskt parti lanseras. Enligt Gauche révolutionnaire (CWI Frankrike) måste ett nytt arbetarparti vara antikapitalistiskt och uttalat socialistiskt. Detta är en nödvändighet om det nya partiet ska stå upp mot den annalkande kapitalistiska krisen, som kommer att slå hårt mot Frankrike.
CWI i Frankrike liksom sina systerpartier har länge kampanjat och argumenterat för ett nytt brett, demokratiskt och socialistiskt arbetarparti, som kan samla många olika grupper och strömningar under ett tak och vinna dem som idag inte är aktiva.
Från nittiotalets mitt har det funnits förutsättningar att bilda ett sådant parti i Frankrike, men först nu tas konkreta initiativ i den riktningen av LCR (Ligue Communiste Revolutionnaire, ett socialistiskt parti). Gauche révolutionnaire är med i det projekt som nu är i gång. Ett nytt kämpande och antikapitalistiskt parti skulle ge politisk ryggrad till arbetares och ungdomars kamp. Ett sådant parti skulle, liksom die Linke (vänstern) i Tyskland och SYRIZA (ett brett vänsterparti) i Grekland, kunna vinna väljarstöd och vara den kraft som utmanade de gamla arbetarpartierna (socialist- och kommunistpartierna) som valt en kapitalistisk väg.
Helgen den 28-29 juni, bara dagarna innan Frankrike tog över ordförandeklubban i det krisdrabbade EU, samlades nära 1 000 deltagare på ett möte i Paris för att diskutera bildandet av ett nytt antikapitalistiskt parti. Deltagarna representerade de 300 arbetsgrupper (lokala kommittéer som ska förbereda partibildningen) som bildades förra året då tanken på ett nytt parti på allvar väcktes.
Dessa arbetsgrupper var ett direkt svar på den appell – om att tiden var mogen för ett nytt parti – som LCR:s kandidat Olivier Besancenot riktade efter presidentvalet. Besancenot fick nästan en och halv miljon röster i valet (4 procent).
Besancenots appell följdes sedan av att LCR:s kongress i januari i år beslöt att samla till ett nytt och brett antikapitalistiskt parti.
Mötet i Paris omgavs av stora förväntningar. Mötet hade föregåtts av en het vår; elever och studenter hade strejkat mot försämringar i utbildningen och regeringens planer på att tvinga unga att arbeta gratis 100 timmar om året (samhällstjänst). Arbetare hade kämpat mot avsked, avregleringar och privatiseringar samt lönenedpressningar och sämre pensioner. Vårens kamp hade gett möjligheter och öppningar till de många lokala arbetsgrupper som bildats sedan augusti i fjol.
Om man ser till antalet deltagare var mötet i Paris en klar framgång. Bland en stor majoritet fanns en tydig vilja att gå vidare mot ett nytt parti. Men det fanns för lite tid till diskussioner om vad som bör göras nu, samt om det nya partiets politik och inriktning. Tyvärr hade LCR, som stod som arrangör för Parismötet, inte heller uppmanat arbetsgrupperna till förberedande diskussioner om den politiska framtoningen.
Det i sin tur medförde att debatterna på mötet främst kom att handla om hur arbetsgrupperna skulle organiseras. I den debatten fanns olika uppfattningar i frågor som gällde de omedelbara uppgifterna framöver, utrymme och representation för andra partier och grupper som anslutit sig eller ämnar ansluta sig till projektet, representation i interimstyrelsen, interna strukturer, LCR:s tyngd och inflytande o s v.
Gauche révolutionnaire argumenterade inte för att Parismötet, den första landsomfattande konferensen, skulle fatta några definitiva beslut vad gäller politik och hur det nya partiet ska organiseras. Det skulle bara vara förhastade beslut. Men icke desto mindre skulle det ha varit möjligt och riktigt att låta mötet bli startpunkten för en nödvändig diskussion om politik, arbetsgruppernas inriktning och inte minst om vad som krävs för att det nya partiet ska vinna dem som ännu inte är politiskt organiserade.
Vid Parismötet delade Gauche révolutionnaire ut en kort skriftlig sammanfattning om vad vi ser som de viktigaste uppgifterna just nu. I det materialet pekade vi ut vad vi såg som de tre viktigaste frågeställningarna:
- Vilket parti vill vi bygga och varför är ett socialistiskt perspektiv nödvändigt?
- Hur säkras den interna demokratin och vilka diskussioner måste föras fram till dess att partiet lanseras?
- Vilken typ av aktionsprogram behöver det nya partiet och hur ska vi kunna bygga ett arbetarparti med förankring bland dem som kämpar?
Viljan att bygga ett nytt parti och ro projektet i hamn märktes i att mötet till sist antog ett uttalande som kan användas de kommande månaderna. I uttalandet formuleras ”ett nytt socialistiskt perspektiv för det 21:a århundradet”, samtidigt som uttalandet hävdar att ”vi har ingen politisk modell”. Det sistnämnda visar att det nya partiet inte är ett färdigt projekt. Diskussionen om dess program måste fortsätta, och innehållet i formuleringen ”ett nytt socialistiskt perspektiv” konkretiseras.
LCR vill att det nya partiet lanseras i januari nästa år, med sikte på EU-valet några månader senare. Det stundande valet är en viktig faktor, men tidsplanen kan bli alltför snäv och det vore felaktigt att försöka skynda på lanseringen på bekostnad av nödvändiga diskussioner.
På mötet i Paris valdes en interimstyrelse bestående av 60 personer som ska förbereda lanseringen. I styrelsen ingår 21 LCR-medlemmar, 8 från ungdomskommittén (däribland medlemmar i LCR:s ungdomsförbund) och övriga är icke-LCR-medlemmar plus tre observatörer, två från en grupp inom Lutte ouvrière (ett säreget vänsterparti) samt en från Gauche révolutionnaire. Nu går arbetet och diskussionen vidare. Ett nytt parti med socialistiskt program och perspektiv behövs för att driva arbetares och ungdomars kamp vidare.
Leila Messaoudi
Gauche révolutionnaire
CWI Frankrike
