Offensiv 50 år: AFO bildades 1993 för att stärka kampen

En av de många protester från tidiga 1990-talet mot högern och nedskärningarna (Foto: Offensivs arkiv).

av Marcus Kollbrunner // Artikel i Offensiv

De första åren på 1990-talet var fulla av viktiga händelser i världen och Sverige. Det var en tid av kamp mot krig, rasism, den nya högerregeringens attacker och kapitalets EG/EU. Det var också en viktig period för Offensiv, med de första valda kommunfullmäktigeledamöterna och bildandet av Rättvisepartiet Socialisternas föregångare: Arbetarförbundet Offensiv.

Världen präglades i början på 1990-talet av effekterna av stalinismens kollaps. Berlinmuren hade fallit i november 1989, tillsammans med i stort sett alla regimer i Östeuropa, med kulmen i upplösandet av Sovjetunionen 1991. Det hade stora politiska återverkningar, då kapitalismen och USA-imperialismen till synes triumferade.
USA kunde för en tid verka ostört som världspolis och invaderade Irak i det första Gulfkriget 1991, med en stor koalition ”av de villiga” bakom sig, inklusive Ryssland.
Socialdemokratin runt om i världen gick skarpt åt höger och anammade den nyliberala agendan. Tilltron till en socialistisk väg ur kapitalismens kris kastades tillbaka. Det drabbade även oss inom vänstern som aldrig hade haft illusioner i de byråkratiska diktaturerna som härskade i Öst och förespråkade att stalinismen måste ersättas med arbetarnas demokrati, en verklig socialism. Istället återinfördes en gangsterkapitalism med en plundring av offentliga företag och stor social misär.

Å andra sidan såg vi ett nytt uppsving av kamp i Sverige, med start bland ungdomen. Under 1989 hade unga offensivare, inklusive jag själv, tagit initiativ till kamp mot nedskärningar på utbildningen, med massdemonstrationer som tvingade dåvarande S-regeringen att göra viktiga eftergifter. Det stimulerade andra arbetargrupper, som hemtjänstpersonal att protestera.
Förutom protesterna som mot USA:s krig mot Irak var 1991 ett år av protester mot rasism. Rasismen hade vuxit runt om i Europa, då flyktingar gjordes till syndabockar av regeringarna, inklusive i Sverige efter Luciabeslutet från 1989 som begränsade asylrätten.
Extremhögerns attacker, inklusive Lasermannens terrordåd, ledde till en reaktion där tusentals demonstrerade i Kungsträdgården den 30 november 1991 och blockerade vägen för ett hundratal skinheads som brukade tåga detta datum.
Vi var också med om att ta den kampen på Europanivå. Tillsammans med andra sektioner inom CWI (nuvarande International Socialist Alternative, ISA), bildade vi Ungdom mot Rasism i Europa, som bland annat genomförde en demonstration cirka 40 000 ungdomar och arbetare från hela Europa den 24 oktober 1992, dit vi åkte med två bussar från Sverige.

Besvikelsen med S-regeringens högerkurs och den begynnande finanskrisen gjorde dock att borgarna lyckades vinna valet. Kristdemokraterna lyckades ta sig in i riksdagen för första gången av egen kraft, och det nya rasistpartiet Ny Demokrati, med Greven Ian Wachtmeister och Betjänten Bert Karlsson i spetsen tog sig också över riksdagsspärren. De valdes med en kampanj som attackerade muslimer och flyktingar, som ett eko av dagens rasistiska högerpopulism.
Men i samma val lyckades Offensiv få sina sina första tre kommunfullmäktigeledamöter invalda i Umeå, där vi ställde upp med socialdemokratiska ”spränglistor”. På den tiden fanns möjligheten, genom den fria nomineringsrätten, att göra röstsedlar med egna kandidater, givet att de två första namnen var från den officiella partilistan. Det gav folk möjligheten att rösta på vår politik utan rädsla för att borgarna skulle gynnas om vi inte kom in, då rösterna räknades tillsammans med övriga S-röster.
Genom en exemplariskt välorganiserad gräsrotskampanj lyckades vi få arbetarrepresentanter valda, som inte tog emot några privilegier och agerade som verkliga företrädare för kampen utanför fullmäktige. Den fria nomineringsrätten avskaffades dock senare på riksnivå, just på grund rädslan att vårt exempel skulle spridas, och ersattes med dagens personvalssystem, som fokuserar på individer, men där också alla namn måste vara registrerade.

Bildts regering tillträdde med en arrogans som baserades på tron om att kapitalismen hade sett sin slutgiltiga triumf efter stalinismens kollaps och ”historiens slut”. Regeringen deklarerade ”den enda vägens politik” och ett ”systemskifte” som skulle göra sig av med välfärdsstaten.
Men kapitalismen drogs också in i en ny kris runt om i världen, där avregleringarna av finansmarknaderna som inleddes på 1980-talet ledde till spekulationsbubblor som brast och drog med sig resten av ekonomin.
I Sverige var krisen speciellt djup, med tre år av fallande BNP. Spekulanterna utnyttjade de fria tyglarna och svängningarna i valutamarknaderna för att tjäna miljarder mot olika svagare valutor, inklusive kronan. I ett fåfängt försök att hålla upp kronans värde höjdes styrräntan till oerhörda 500 procent den 16 september 1992! Det hela ledde till en kollaps på fastighetsmarknaden som ruinerade hundratusentals familjer. Arbetslösheten exploderade till nivåer som inte hade setts sedan 1930-talet.

Våra ”Ge nobben åt snobben”-knappar sålde som smör i solsken. Vårt krigsrop var ”Låt de rika betala för krisen”. Våra protester följde Bildt överallt.

Flera banker kastades in i en djup kris. Staten klev in för att rädda Nordbanken och Gotabanken (båda finns nu kvar som Nordea), genom att förstatliga förlusterna och sedan sälja tillbaka bankerna medan storägarna gick skadeslösa.
På samma sätt tog staten över förlusterna för företagen genom att lönekostnaderna för hundratals arbetare betalades av a-kassan, medan storföretagen senare kunde göra rekordvinster och rida på den svagare kronan när riksbanken till slut släppte den fasta kronkursen och kronan ”flöt” till botten.
Istället var det arbetare, pensionärer, invandrare och ungdomar som fick betala krisen. Regeringen Bildt svarade med krispaket som införde karensdagar, höjde pensionsåldern, sänkte a-kassan och sjukersättning, höjde momsen på mat, avskaffade första barnbidraget, med mera. Varken dessa paket eller de höjda räntorna lyckade hejda valutaflykten, där marknaden, det vill säga en liten klick rika spekulanter, tjänade dubbelt genom spekulationen och den omvända Robin Hood-politiken som tog från de fattiga och gav till de rika.

Regeringen vidtog åtgärder med stora konsekvenser på längre sikt, som införande av friskolesystemet och steg till att ta in Sverige i det dåvarande EG (som idag är EU), där den nyliberala åtstramnings- och privatiseringspolitiken är lag.
Många av dessa åtgärder gick igenom med stöd från S, som det första krispaketet som möttes av väldigt lite motstånd från fackens ledningar. Motståndet kom istället från gräsrotsnivå. Det var en tid av stora protester, där ”offensivarna” spelade en viktig roll. Offensiv var då en månadstidning, och under de snabba vändningarna med krispaketen under hösten 1992 gav vi ut flera extrabilagor.
Ungdomarna spelade en viktig roll i kampen. Våra ”Ge nobben åt snobben”-knappar sålde som smör i solsken. Vårt krigsrop var ”Låt de rika betala för krisen”. Våra protester följde Bildt överallt. Vid ett tillfälle, när Bild talade i Kista Centrum i Stockholm, kastade en ung kille något på Bildt, som genast antog att det var vi som stod bakom och kallade honom ”Offensivslyngel”.
Regeringen kunde ha fällts, men hölls under armarna av socialdemokratin och en passiv facklig ledning. Motståndet gjorde dock att regeringen förlorade nästa val och fick även rasistiska Ny Demokrati att ramla ur riksdagen.

Offensiv stärktes dock av kampen och behövde ta nya steg. Våra analyser av den nya världssituationen var oumbärliga för att hålla kursen i denna stormiga period. En viktig del i denna analys var de mer djupgående förändringarna som vi såg inom socialdemokratin, i en process som vi kallade för ”förborgerligande”.
Även om socialdemokratin i sin ledning inte skiljde sig i grunden från de borgerliga partierna hade de under årtionden haft en arbetarförankring och sågs som ett verktyg för att genomföra reformer. Under en lång tid var det socialdemokratin som en stor del av ungdomarna och arbetarna sökte sig till i perioder av kamp och radikalisering. Det var det som gjorde att Offensiv bildades av radikala ungdomar inom partiet och SSU på 1970-talet.
Redan under 1980-talet hade partiet lagt in backväxeln i reformpolitiken, men denna process fördjupades av stalinismens kollaps. I land efter land såg vi hur tidigare arbetarpartier förvandlades till kopior av Demokraterna i USA, en mer liberal variant av maktens parti, med liten eller ingen aktiv arbetarbas.
I Europa genomfördes en stor del av de nyliberala kontrareformerna på 1990-talet av socialdemokratiska partier. När S kom tillbaka i regeringsställning 1994 efter Bildts regering skröt Göran Persson om att Sverige slog världsrekord i nedskärningar och de flesta av systemskiftets kontrareformer fick vara kvar.

Vår analys ledde till två slutsatser. Det första var att resa kravet på ett nytt arbetarparti. Avsaknaden av ett politiskt verktyg var en viktig faktor i att kampen inte lyckades stoppa regeringens attacker. Å andra sidan behövde vi en tydligare profil för att verka inom det nödvändiga återuppbygget av en kämpande arbetarrörelse, med ett tydligt socialistiskt program.
Därför tog vi initiativet till att bilda Arbetarförbundet Offensiv, som lanserades på två stormöten den 25-26 september 1993 i Stockholm och Umeå. Hundratals deltog och lyssnade på tal från ungdomar som kämpade mot rasism, fackliga aktivister från gräsrotsinitiativ, kampen mot EG/EU, våra kommunfullmäktigeledamöter, men också Tommy Sheridan från CWI:s dåvarande sektion i Storbritannien, som hade lett kampen som besegrade Thatchers orättvisa skatt poll tax, vilket ledde till hennes fall.
Med denna nya organisation kunde vi ta nya steg i kampen, som de stora demonstrationerna mot Göran Perssons sänkning av barnbidraget 1995, valrörelsen till EU-parlamentet samma år, vårdkampen och rättviserörelsen. Allt detta lade grunden för att ta steget till Offensiv som veckotidning och lansera Rättvisepartiet Socialisterna 1997. Mer om detta i kommande nummer!

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!