Offensivs kamp för socialism 50 år, del 1

Kring Offensiv samlades socialister och marxister inom SSU, och fick snabbt en stor spridning i hela landet (Foto: Offensiv).

av Arne Johansson // Artikel i Offensiv

När Offensiv i år firar sitt 50-årsjubileum kommer vi under året att spegla vår historia i en serie artiklar. Vi publicerar här den första av två om den politiska bakgrunden till vår tid som oppositionella marxister inom det socialdemokratiska ungdomsförbundet och partiet.

Det kanske idag kan kännas som en mycket avlägsen historia att läsa om hur Offensiv för 50 år sedan bildades av unga socialister inom SSU och det socialdemokratiska partiet som organ för marxistisk vänster inom arbetarrörelsen. Förhoppningen i den lilla men snabbt växande grupp som startade den i början stencilerade tidningen var under några omtumlande år nära att vinna majoritet för en socialistisk omvandling av samhället inom det socialdemokratiska ungdomsförbundet SSU och på sikt kanske även det socialdemokratiska partiet (SAP).
Och om inte en majoritet i det socialdemokratiska partiet så i varje fall en betydande minoritet med tillräcklig massförankring för att i en djup kris för kapitalismen kunna bilda ett nytt socialistiskt arbetarparti som skulle vara berett att löpa linan ut. Måste det inte med tanke på det socialdemokratiska partiets senare så fullständiga urartning ha funnits en stor naivitet i tilltron till att detta skulle vara möjligt?
I varje fall var gensvaret under Offensivs pionjärår på 1970-talet så lovande både i Sverige och för våra nya och likasinnade kamrater i Storbritannien och Sydeuropa att detta upplevdes som fullt realistiskt.

Det första numret av månadstidskriften Offensiv – som skrevs och stencilerades på Umeå studentkårs expedition av en grupp medlemmar i den socialdemokratiska studentföreningen – kom ut i september 1973, bara några dagar innan det svenska valet den 9 september och kuppen i Chile den 11 september 1973.
Att den stencilerade tidningen omedelbart fick en spridning till en lång rad radikala SSU-klubbar i hela landet berodde på de goda förutsättningar som hade skapats i en tid då de politiska svallvågorna skvalpat höga inom både de socialdemokratiska studentföreningarna och många andra SSU-klubbar ända sedan 1968. Då hade inte minst Vietnamkriget och proteströrelserna mot detta, den svarta medborgarrättsrörelsen i USA och majrevolten i Frankrike 1968 fått en hel värld att gunga.
Den ”nya vänstern” innebar en snabb och omfattande men strax spretig radikalisering både på universitetsorterna och snart nog utanför dessa.

Inom det socialdemokratiska partiet innebar uppsvinget för den nya vänstern och det chockerande avslöjandet att CIA hade finansierat verksamheter inom den socialdemokratiska ungdomsinternationalen IUSY allra först en hård press på det socialdemokratiska studentförbundet kantat av talrika avhopp, till den grad att det 1970 beslutade att upplösa sig självt. En hel del unga SSU:are som hade varit med om att starta lokala FNL-grupper hade också stötts ut på grund av SSU-toppens beröringsskräck för det maoistiska KFML:s växande inflytande.
Bakom beslutet att lägga ned det socialdemokratiska studentförbundet, där jag själv som ny och oerfaren ordförande i Umeå Socialdemokratiska studentförening satt med i den sista förbundsstyrelsen och uppmanade föreningarna att istället ansluta sig till SSU, fanns både en oförmåga att hantera alla kritiska debatter och en ambition om att kunna bidra till en radikalisering av SSU och partiet.
Särskilt efterdyningarna av gruvstrejken i Malmfälten runt årsskiftet 1969-1970 och en rad ”vilda” strejker åren därefter visade att vägen låg öppen för en radikalisering även i facken och det socialdemokratiska partiet.
I en tid där allt större delar av världen tycktes vara på väg att kantra mot socialism i någon form jäste det även på svenska arbetsplatser mot den kapitalistiska diktaturen innanför fabriksportarna. Detta var något som även starkt påverkade SSU:s vid denna tid många nya fackligt aktiva arbetarungdomar.
Inom den socialdemokratiska studentföreningen i Umeå, som hade gått i bräschen mot de studentikosa traditionerna och vunnit de två första partipolitiska kårvalen vid landets rödaste universitet, läste vi som på andra orter marxistiska klassiker och debattböcker i parti och minut.
Ändå var lojaliteten hos de flesta stark med det socialdemokratiska parti som under efterkrigstiden kunnat genomföra omfattande sociala reformer och även ge oss barn till arbetar- eller lägre tjänstemannayrken en chans att studera vidare, något som våra föräldrar aldrig haft.

Trots Vietnamkrigets fasor och den kinesiska kulturrevolutionen var den maoism som frodades i FNL-rörelsens spår för oss alltför främmande fåglar. Ändå innebar motståndet mot Vietnamkriget, den svarta frigörelsekampen i USA, de palestinska befrielserörelserna, det franska maj­upproret, de globala studentrevolterna och de tjeckiska idéerna före den ryska inmarschen 1968 om en socialism med mänskligt ansikte ett starkt sug efter marxistiska analyser av såväl kapitalism, kolonialism och imperialism som om stalinism.
För både lokala S-pampar och ledningen i SSU kom, som någon påpekat, ”mötet med de nya idéerna närmast som en chock”, vilket bäddade för ibland häftiga debatter om det var värt att stå kvar inom det socialdemokratiska partiet. Kulmen för dessa konflikter, som också satte punkt för utträdena, utspelade sig på SSU-kongressen 1972, där vänsteroppositionella delegater från både studentklubbar och andra SSU-klubbar först led smärtsamma nederlag i de avgörande voteringarna om sina motioner mot klassamarbetspolitiken och för marxistiska studier, men i debatterna upptäckte varandra.

Musik och fest på en av Offensivs konferenser under 1970-talet (Foto: Offensiv).

Vändningen från nederlagsstämning och en välbehövlig insikt om den egna och spretiga otillräckligheten till ny optimism kom då ett drygt 40-tal av de tilltufsade vänsterdelegaterna på torsdag kväll samlades till ett eget separat möte för att utvärdera kongressen. Där fattades också ett beslut om att mötas igen till träffar i egen regi för att kunna utveckla debatten och skapa en tydligare alternativ socialistisk plattform, ett initiativ som kom att kallas torsdagsklubben.
Viktig inspiration till detta gavs också av två internationella gäster på kongressen från det brittiska
Labourpartiets ungdomsförbund (LPYS), där unga marxister runt den marxistiska och trotskistiskt inspirerade tidningen Militant två år innan hade vunnit en klar majoritet. Dessa pekades ut för mig och Anders Hjelm från Umeå socialdemokratiska studentförening av en SSU-ombudsman med orden att de är ”trotskister som är som ni”.

SSU-ledningen hade också som en mycket motvillig eftergift i trepartsförhandlingarna med partiet om studentklubbarnas inträde i SSU pressats till att gå med på att tillåta en oberoende, men ändå övervakad debattidning med namnet Socialistiskt Forum. Syftet var att hålla liv i den debatt som förts i det gamla studentförbundet med målet att ”verka för socialismen utifrån socialdemokratins grundläggande värderingar”.
Den grupp Umeåkamrater som året därpå startade Offensiv ansåg att en debattidning som Socialistiskt Forum och de sammankomster som blev möjliga genom SAME (Socialdemokrater mot EEC) och framför allt torsdagsklubben innebar nya och goda möjligheter, men att detta inte skulle räcka. Vad som behövdes var en tidning som organ för att utveckla och runt sig samla en tydlig marxistisk linje, eller tendens, som på allvar kunde driva på debatten och ta politiska initiativ.
Vi var precis som våra nya vänner från LPYS och Militant övertygade om att den nya period av svåra kriser som kapitalismen hade trätt in i snart skulle spärra vägen för nya sociala reformer inom systemet och ställa arbetarrörelsen inför ett val mellan smärtsamma reträtter eller kamp för makten över ekonomin.
För detta skulle det i sin tur krävas en massmobilisering för ett socialistiskt övergångsprogram med strategiska krav som pekade på nödvändigheten av att bryta kapitalets makt genom en ny typ av förstatliganden under aktiv arbetarkontroll av banker och storföretag, liksom att socialismen för att lyckas snabbt måste spridas internationellt.

Det jäste på svenska arbetsplatser mot den kapitalistiska diktaturen innanför fabriksportarna.

Det var också temat för det första underlag till diskussionen inom torsdagsklubben i Örebro som vi skisserade med namnet Perspektiv för en marxistisk vänster.
SSU-kongressen 1972, den nya torsdagsklubben och de nya inspirerande kontakterna med unga marxister i LPYS och Militant i ett Storbritannien som jäste av massiva strejkrörelser bidrog också starkt till att övertyga dem som tvekat om möjligheten att ta den politiska kampen för de socialistiska kraven i de traditionella organisationer som vi övertygats om att arbetarna först liksom i alla tidigare revolutionära perioder skulle vända sig till och där marxisterna måste finnas. Bland Offensivs initiativtagare och nya anhängare fördes samtidigt djupa och intensiva teoretiska diskussioner om erfarenheterna av de första, andra och tredje arbetarinternationalerna, om de ryska och tyska revolutionerna, om Trotskijs oöverträffade analys av stalinismens urartning i boken Den förrådda revolutionen, och om den fjärde international som aldrig blev byggd.
Vi diskuterade även om hur utgången av både det andra världskriget och den kinesiska revolutionen inneburit både en tillfällig stabilisering av stalinismen och en visserligen långvarig men ändå temporär stabilisering av kapitalismen i Västvärlden, ledd av USA, som nu skulle vara slut.
Lika intensivt diskuterades den antikoloniala frihetskampens säregna bekräftelse av Trotskijs teori om den permanenta revolutionen där kampen för frigörelse från kolonialmakterna var svår att genomföra med bibehållen kapitalism i länder med en svag inhemsk borgarklass. Det bäddade för nationaliseringar och en deformerad ”socialism” utan demokratisk arbetarkontroll som mest imiterade de stalinistiska staterna.

Med detta följde också en kritik av såväl maoismen som mot de trotskistiska grupper som varit benägna att okritiskt hylla den koloniala revolutionens hjältar. Än mer kritiska var vi mot deras sekteristiska attityd till arbetarrörelsen och benämning av studenternas radikalisering som ”det nya avantgardet”. Av samma skäl räckte det gott för oss att kalla oss marxister, för att inte sammankopplas med vare sig stalinismen eller den maoistiska samt trotskistiska smågruppsvänstern.
Samtidigt som vi eftersträvade en teoretisk fördjupning var vi helt inställda på att tidningen Offensiv i första hand skulle ägnas åt kommentarer och analyser av aktuella händelser av betydelse för arbetarrörelsen, både svenska och internationella. I början av 1970-talet restes också med bred förankring alltmer långtgående reformkrav som alla krockade med den stagnerande kapitalismen. Några sådana var daghem åt alla barn, sex timmars arbetsdag, ekonomisk demokrati med planerad hushållning och avskaffandet av paragraf 32, som slog fast kapitalisternas exklusiva bestämmanderätt över arbetets organisering.
Därmed aktualiserades också nödvändigheten av att utveckla den socialistiska oppositionen i SSU och S med den metod för socialistiska övergångskrav som Trotskij hade argumenterat för, men som redan Marx och Engels formulerat i Kommunistiska Manifestet 1848.
Tanken var med manifestets ord att med utgångspunkt från dagskampen utveckla strategiska krav på åtgärder ”som under rörelsens lopp skola verka utöver sig själva och bliva oundvikliga medel till en revolution av hela produktionssättet”.
Tidningens plattform formulerades i fem korta punkter, med tillägg om att tidningens artiklar skulle ge mer kött på benen och att vi inte har svaret på alla frågor:

En planerad, arbetarstyrd ekonomi
• En varaktig utveckling i folkflertalets intresse förutsätter en nationalisering av nyckelsektorerna inom industrin, bankerna och försäkringsbolagen under arbetarnas aktiva kontroll.

Arbetardemokratin i centrum
• En byråkratisering är ett ständigt hot mot arbetarrörelsen och mot övergångssamhället till socialismen. Bara arbetarnas aktiva kontroll över beslutsprocessen kan garantera demokratin i det nya samhället.

Internationell organisering
• Kapitalismen har länkat samman ländernas öden. Den är en världsmakt som bara kan besegras av en internationellt samlad och organiserad arbetarrörelse. De industriellt utvecklade länderna har en avgörande roll i dessa strävanden.

Arbetarklassens frigörelse dess eget verk
• I tider av social oro kommer lönearbetarna att vända sig till sina traditionella fackliga och politiska organisationer för att kräva genomgripande lösningar på samhällsproblemen. Det är i dessa organisationer som framtiden avgörs.

Försvar av arbetarrörelsen
• Om marxister vill vinna gehör för sina åsikter får de inte visa likgiltighet inför kapitalägarnas, borgerlighetens och vänstersekternas angrepp på arbetarnas organisationer. Det får inte finnas någon tvekan om den socialdemokratiska organisationstillhörigheten.

Det allra första numret av Offensiv, 1973.

I det första numrets huvudartikel inför valet 1973 varnade vi för att de växande svårigheterna att finansiera en inomkapitalistisk reformpolitik även i Sverige skulle ge en grogrund för en socialdemokratisk eftergiftspolitik, valförluster och i förlängningen extrema missnöjespolitiker i stil med de som redan hade dykt upp i de nordiska grannländerna.
I det andra numret av Offensiv görs en ingående analys av kuppen i Chile som en mäktig varning för hela världens arbetarrörelser om vad som kan hända om de i en avgörande kris för systemet inte vågar bryta kapitalismens motstånd.
I de första ännu stencilerade månadstidningarna diskuteras allt från storbolagens makt och monopol, skogsarbetarkrav på förstatligande av bolagsskogarna, VPK:s och KFML(r):s usla förhållande till stalinismens brott, arbetsköparprovokationer mot flottare, IB-affären, de vilda strejkerna och dess påverkan på facken, avtalsrörelsen och kampen mot prisstegringarna.
Internationella artiklar tog även upp socialreformismens kris i Danmark, radikaliseringen bland Tysklands unga socialdemokrater och särskilt de revolutionära processerna i Portugal efter militärdiktaturernas fall och den vacklande Francoregimen i Spanien.

Tidningen fick trots sin extremt anspråkslösa och i början stencilerade form en positiv respons från aktiva SSU:are i hela landet som först och främst hade nåtts genom torsdagsklubbens möten en gång i halvåret under åren 1972-1975. Mycket snart även via SSU:s årskonferenser, kurser och sommarläger, liksom via offensivares värnpliktsarbete och lokala partimöten.
Snart skickades tidningen varje månad ut till prenumeranter och kontaktombud på ett 40-tal platser som åtagit sig att sälja tidningen.

Läs om den spännande fortsättningen i nästa nummer av Offensiv!

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!