FILM |
| Titel: Om konsten att flyga till Kabul. Regi: Simone Aaberg Kaern och Magnus Bejmar. |
En dansk konstnär bestämmer sig för att flyga till Kabul för att göra en sextonårig flickas pilotdrömmar uppnåeliga. Resultatet visas i en utställning, men också som dokumentär.
I original heter filmen Smiling in a war zone, men de svenska översättarna
har valt att kalla den Om konsten att flyga till Kabul. Därmed förskjuter
de filmens tyngdpunkt – från konstnärinnans syfte till
de praktiska problem hon stöter på för att uppfylla det.
För att kunna flyga till Kabul köper sig Simone Aaberg Kaern
ett fyrtio år gammalt, försvinnande litet flygplan, en Piper
Colt. Fördelen är att det kan flygas med vanlig bensin – nackdelen är
att det måste tankas ofta och inte kan gå särskilt högt.
Detta sätter resans ramar: många mellanlandningar och anpassning
efter landskapets förutsättningar.
Att flyga till Kabul blir därför en konst. Men utöver
de praktiska bryderierna är det ett i högsta grad politiskt
projekt: en önskan att visa att en ung flicka kan flyga i ett land
där kvinnor inte ens är tillåtna att cykla.
Den är dessutom inspelad bara ett år efter elfte september,
så allt luftrum är minerad mark. Därför vill projektet
också förklara himlen fri – och ta den tillbaka.
Slutna luftrum
Att himlen inte är fri blir uppenbart under resans gång – inte
minst när hon ska passera de luftrum som kontrolleras av USA.
Det är ett vansinnesprojekt som inte heller Simones sambo Magnus
förstår, men följer med. De får resa lätt:
det lilla planet klarar 45 kilo bagage.
På vägen stannar de i Turkiet för att göra en konstinstallation
med den turkiska militären. Hur hon lyckas framgår inte – men
Simone får två turkiska stridspiloter att forma ett hjärta
i flygplansrök på himlen, för Simone att flyga igenom
med sin lilla Piper.
Men de riktiga svårigheterna börjar i Afghanistan. De får
inget inresetillstånd. När deras iranska visum gått
ut, bestämmer de sig för att flyga in på eget bevåg – medvetna
om att det amerikanska luftförsvaret kommer att ha dem på kornet
hela tiden.
I Afghanistan väntar Farial med pilotdrömmarna. Inför
det första mötet konstaterar Simone att hon satsat hundratusentals
kronor som hon aldrig hade och aldrig kommer att få igen för
att en flicka hon aldrig träffat ska få flyga. Och här
finns filmens mest angelägna problematik, nämligen det, självutnämnt, ”fria” västs
möte med det muslimska samhället. Simone tar på sig en
huvudduk, men ser ut som en främmande fågel där hon går
omkring i byxor och kavaj bland de blå burka-spöken Kabuls
kvinnor är i västerländska ögon.
Till Farial säger Simone ”Du kan bli pilot om du bara vill” och
uppmanar henne att följa sin egen vilja. Men vad vill Farial?
Vid en punkt, som verkar avgörande för Simone, sviker Farial – hennes
lojalitet mot sin morbror är viktigare än hennes egna drömmar.
Vems dröm?
I det läget verkar den största förlusten vara Simones – hon är den danska konstnären som inte fått sitt verk fullbordat. Farials motiv blir oviktiga. Hur stor del av projektet är egentligen för Farials skull och hur mycket är för Simones egen? För biobesökarnas? Är det en heroisk, kulturöverskridande handling vi ser? Eller är det den liberala, västerländska kvinnan som kommer för att rädda den muslimska flickan från religionens ok, men glömmer att fråga henne om hon vill bli räddad? Frågorna måste ställas, men Smiling in a war zone klarar sig bra ändå – och blir möjligen än mer intressant på kuppen.
Ulrika Waaranperä
