På resa genom ett inferno

Annika Herbert är en av många som har fastnat på grund av brändernas framfart, som är de värsta som någonsin har drabbat Australien (Foto: Gary Danvers Collection / Flickr CC).

av Annika Herbert // Artikel i Offensiv

Som bosatt i södra Sydney såg jag fram emot att spendera mellandagarna i min svärfamiljs semesterstuga utanför Batemans Bay, cirka 24 mil söderut. Stugan ligger vid en strand, helt omringad av bushen. En hjord kängurur hoppar glatt längs gatorna och betar i trädgårdarna. Australisk idyll, helt enkelt. Men riktigt så blev det inte.

Vår planerade avfärd på annandagen blev uppskjuten ett par dagar när huvudfarleden söderut stängdes på grund av bränder. När vi väl kom dit väntade inte en blå himmel och frisk havsluft, utan tjock brandrök som blockerade solen och fyllde näsborrarna. Känguruhjorden fanns kvar, men med lite mat på grund av den svåra torkan.
Vi bestämde oss för att åka hem igen på nyårsafton. Svåra brandförhållanden förutspåddes och alla lokala festligheter var inställda. Vi hann komma 5 mil innan vägen stängdes igen, mitt i det normalt så frodiga beteslandskapet norr om Ulladulla. Brandfronten var inte långt borta och glöden som regnade ner över åkrarna runt omkring oss startade nya bränder. 
Strax efter att vi hade vänt tillbaka söderut blev vi därför passerade av polisen som flyttade avstängningen närmare det lilla samhället Milton. Milton grundlades 1860, men var väldigt nära att stryka med på nyårsafton 2019.

På vägen tillbaka till stugan märkte vi att elen hade gått i alla samhällen vi passerade. I stugan väntade svärföräldrarna, utan el, internet eller mobiltäckning. I större samhällen började folk köa för att använda telefonautomater. Vi lyssnade på radion för att få nyheter om bränderna. 
Medan vi var borta hade de fått en så kallad ”glödvarning”, vilket betyder att det kan börja regna glöd. Därför fick man tillfälligtvis använda trädgårdsslangen för att väta marken kring gasflaskor och liknande. Någon glöd kom aldrig, bara brända, avsvalnade löv. 
Nyårskvällen spenderade vi med att spela kort i skenet av en ficklampa, utan något sätt att få kontakt med min oroliga familj hemma i Sverige. Likadant på nyårsdagen. Vägen var fortsatt avstängd, elen fortsatt borta, telefonin likadant. Mer kortspel i ficklampans sken.

Halv sju nästa morgon blev vi väckta av min svärfar som hade hört på radion att vägen hade öppnats. En halvtimmes febrilt packande senare var vi på väg. Vi, och alla andra som kunde lämna sydkusten. Nyheterna uppmanade alla turister att lämna området omedelbart. 
I de små samhällena längs huvudleden där vägen smalnar av innebar det extrem rusningstrafik. En resa som normalt tar 3 timmar tog närmare 7. Men vi tog oss i alla fall hela vägen tillbaka till Sydney innan vägen återigen stängdes. 
Längs vägen såg vi också en del av förödelsen. Minst två hus var i ruiner, otaliga elstolpar hade brunnit ner, varav några fortfarande rykte. Men vi såg också tecken på rena hjältedåd av lokala brandmän som hade räddat mängder av hus från lågorna, med extremt liten marginal i vissa fall. 
Vi mötte även brandbilar från områden så långt norrifrån som norra Sydney. De var på väg att avlösa sina kollegor som hade jobbat flera dagar i sträck utan rast och i vissa fall med mycket lite mat. 

Det var också delvis därför som premiärministern Scott Morrison fick ett så kallt mottagande när han hälsade på brandmännen utanför Batemans Bay. Han kom med ett stort entourage, men hade inte ens en flaska vatten med sig till de utmattade, frivilliga, brandmännen. 
Att han bestämde sig för att åka på semester till Hawaii mitt i krisen hjälpte inte heller. Och så klart inte heller att han fortfarande inte har en vettig klimatpolitik. 
Premiärministern är väldigt vag kring klimatfrågor i allmänhet. Han vill inte stänga ner ”traditionella industrier”, det vill säga kolgruvor och kolkraftverk. Men mer kan man kanske inte vänta sig från en politiker som tog med sig en klump kol till parlamentet för ett par år sen, för att visa hur ofarligt det var. 

Därför är det intressant att ju längre den här krisen fortsätter, desto vagare verkar hans åsikt angående brändernas orsak bli. Fler och fler i hans eget konservativa parti (Liberalerna) tror nu att de åtminstone delvis var orsakade av klimatförändringarna. 
Vi kan nog snart få se en förändring inom australisk politik. Synd bara att det tog så lång tid.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!