Privatisering – plundring under annat namn

2006-08-11 18:54:19




Privatiseringar har varit en av de största förändringarna i det moderna Sverige. I och med dem försvinner en av de mest framträdande faktorerna i modern svensk historia: välfärdsstaten. En stark offentlig sektor, relativt hög jämlikhet, relativt hög levnadsstandard, en av de högsta bildningsnivåerna i världen, hög industriproduktivitet, ”stark” arbetarrörelse och ett totalt dominerande socialdemokratiskt arbetarparti har kännetecknat en historisk period som går mot sitt slut.

Decenniers välfärdsbygge rullas nu baklänges och underminerar samtidigt socialdemokratins existensberättigande. Processen av fortsatta nedskärningar, utförsäljningar och kris för fackföreningsrörelsen kan bara vändas om byggandet av ett nytt arbetarparti sätts på dagordningen.
Stalinismens kollaps i Östeuropa och dåvarande Sovjetunionen utlöste en våg av ekonomiskt kapitalistisk och ideologiskt nyliberal offensiv. De gamla stalinistiska partierna, som oftast kallade sig kommunistiska, blev föräldralösa och tävlade med varandra i avstalinisering. De reformistiska (socialdemokratiska) partierna tappade sina sista ideologiska fästen i socialismen. Konkurrensen från stalinismen hade tidigare skapat en kommunistskräck inom de reformistiska partierna, men samtidigt förhindrat dem från att totalt tappa greppet om sina egna rötter.
Kollapsen för Sovjet och Östeuropa bidrog till att kapa de sista av banden till reformismens socialistiska tradition. De socialdemokratiska eller socialistiska (i södra Europa) partierna blev ofta de som antingen i minoritet tyst stödde den nyliberala offensiven eller själva blev de som genomförde systemskiftena.

Politisk kurs – högerut

I Sverige inleddes 1980-talet med en storkonflikt under en borgerlig regering följt av en socialdemokratisk valseger 1982.
Avregleringarna under 1980-talets andra hälft, särskilt av finansmarknaderna, och de första privatiseringarna av statlig verksamhet var en viktig förberedelse för privatiseringarnas 90-tal.
Det socialdemokratiska ”framtidsprogrammet” i början av 1980-talet var en tydlig fingervisning om att den politiska kursen var på väg att läggas om – i riktning högerut.
Programmet var ett klart brott mot det socialdemokratin stått för under hela efterkrigsperioden. 1982 var det år då devalveringarna åt upp allt storkonflikten 1980 vunnit i form av reallöneförbättringar. Det var startskottet för en period av osthyvelnedskärningar i den offentliga sektorn. Man gjorde sig successivt av med alla former av kvalitetsnormer inom omsorg, skola, vård o s v.
Den internationella vågen av nyliberalism chockade många fackliga aktivister. De första privatiseringarna i början av 1990-talet och de samtidiga nya dramatiska nedskärningarna, lämnade fackliga aktivister utan ledning.
Situationen har försvårats av att svensk fackföreningsrörelse är en av de mest socialdemokratiserade i världen. Detta tillsammans med det för socialdemokratin extremt tursamma faktumet att krisen 1991-92 infann sig under en borgerlig regering, gjorde att de begränsade protesterna inte i bredare mening utmynnade i slutsatsen att det behövs ett nytt arbetarparti.

Allt säljs ut

Vi har tvärtom sett hur de socialdemokratiska systemskiftena genomförs under täckmantel av ”återställning efter de borgerliga missregeringarna”. Naturligtvis är detta inte en lögn som sväljs okritiskt av arbetarklassen, vilket låglönerevolten 1990-91 och rättvisekampen i mitten av 1990-talet visade.
Men bristen på politiska alternativ gjorde att missnöjet snarare var passivt än i form av generaliserad kamp mot försämringarna. Detta, tillsammans med kapitalets globalisering, har öppnat vägen för de omfattande privatiseringar vi ser idag.
Omfattningen av utförsäljningar, privatiserade entreprenader, bolagiseringar och konkurrensutsättning varierar beroende på geografi och bransch. Inom kollektivtrafiken har i stort sett allt sålts ut. Av linjebussgaragen i landet återstår endast nio i offentlig regi. All lokal spårbunden trafik är såld och av fjärrlinjerna återstår endast Göteborg, Malmö, Stockholm i SJ:s regi.
Inom vården är situationen den omvända.
I storstäderna härjar utförsäljningarna, medan det ute i landet, främst i norr, fortfarande är mycket som drivs av offentliga instanser.
Privatisering påstås göra verksamheten billigare och effektivare
Stämmer inte alls. En undersökning av Klas Rönnbäck (2005) tar exempel från Stockholms utförsäljning av Birka energi. Priserna på elen har ökat med 12,5 procent, priset på värmen med 43 procent (medan konsumentprisindex, KPI, har ökat med 3,5 procent). Men allra värst är det med sopförbränningen. Högdalenverket som tillhörde Birka energi såldes och har sedan dess höjt priset för sopförbränningen från sex kronor per ton till 261 kronor per ton – en ökning med 4 350 procent. Priset förväntas öka till 320 kronor per ton under 2007.
Dessutom har Stockholm förlorat de mellan 330 och 360 miljoner man tidigare fick i aktieutdelning av bolaget. Privatiseringen beräknas därför ha kostat Stockholm flera miljarder kronor de senaste åren.
Detsamma gäller myten om effektivitet. Revisionskontoret för Stockholms Stad visar i en undersökning att bemanningen per inskriven är 15% lägre på privata sjukhem än på de kommunala. De undersökningar Stockholms Stad själva gjort, visar samtidigt att personalen känner sig mer stressad i den privata vården och att den upplevda kvaliteten sjunkit dramatiskt.
Även inom kollektivtrafiken finns myten om effektiviteten. Sant är att efter utförsäljningarna av bussgaragen sjönk kostnaden under en kort period. Det beror på att operatörer med starka finansiärer går in och lägger medvetet låga bud för att få kontrakten. Resultatet är att under en period drivs trafiken med underskott. Sedan kommer en period där man eftersätter underhåll och pressar personalen att arbeta mer för mindre lön. Till sist kommer perioden då det eftersatta underhållet exploderar i trasig vagnpark, inställda turer och finansiell kris hos operatörerna.

Underhåll på undantag

De senaste två garagen som sålts har inte sålts till lägstbjudande. Swebus vann Södertälje och Kallhäll på bud som låg 20 procent över andra eftersom de kunde nå kvalitetskraven. Resultatet är att priset per genomförd passagerarkilometer är tillbaka på samma nivå som innan utförsäljningarna.
Parallellt med detta har SL själva genomfört inskränkningar av trafiken, främst utanför tätorterna. Det gör att notan allt som allt antagligen ändå är lägre än före 1993. Men anledningen är inte privatiseringarna utan begränsningar i trafikservicen. Det är som att ha två hål i tänderna och bara laga det ena. Visst är det billigare och tar antagligen kortare tid. Men har man vunnit något?

Myten om konkurrensen
Egentligen är hela ordet ”konkurrensutsättning” en fars. Vid privatiseringar av verksamheter kan det till en början se ut som om offentliga monopol bryts upp till förmån för ett flertal bolag som sköter verksamheten. Men följden av föregående resonemang gör att små bolag i längden aldrig kan konkurrera med de stora trafik-, vård-, omsorgs- och skolbolagen. Den inledande pressningen av priserna skiljer de starka parterna från de svaga. Den ekonomiska krisen som följer lägger grunden för uppköp, konkurser (som BK Tåg i mars 2005) och sammangående. Efter en period är man tillbaka i monopol- eller oligopolsituationer. Skillnaden är den att nu är monopolen privata i stället för offentliga.
Den svenska elmarknaden domineras till 86 procent av Vattenfall, Sydkraft (numera Eon) och Fortum. Mobiltelefonsamtal gör man till 96 procent säkerhet genom Telia, Tele2 eller Vodaphone (som nu sålts till Telenor).
Avregleringen av elmarknaden har gett oss enorma elpriser. Detta gjorde att till och med SCA-chefen Sverker Martin-Löf nyligen gick ut och krävde återreglering.

”Valfrihet” – för vem?

Myten om valfriheten
Inte heller finns den någon valfrihet. Åker man buss i Södertälje gör man det med Swebus. Är du inte nöjd – ta taxi. Tunnelbana åker man med Connex och pendeltåg med Citypendeln (några månader till sedan har man ”valfrihet” att tvingas åka med Stockholmståg).
Alla de stora trafikbolagen har i sin tur ägare som strävar efter att lägga under sig hela eller delar av den europeiska marknaden. I dessa internationella ägare kan man dessutom notera inslag av statliga bolag. Danska DSB, franska SNCF, tyska DB och till och med norska statsbanorna är starka aktörer i Europa. Detta medan svenska EU-dogmatiker avvecklat SJ som slagkraftigt järnvägsbolag.
Myten om att det inte spelar någon roll vem som äger servicebolaget
Skillnaden i insyn och yttrandefrihet är också stor. Visserligen lyder även kommunala bolag under aktiebolagslagen. Men kommunala förvaltningar, statliga verk och andra offentliga inrättningar lyder under offentlighetsprincipen. Skillnaden är stor i praktiken. Vid upphandlingar används t ex ”företagshemligheten” som en förevändning för att kunna dölja vilka bud som läggs.
De privata skolbolagen är ytterligare exempel. De vinstdrivande bolagen som Vittra, Pysslingen och Kunskapsskolans (som tillsammans dominerar en majoritet av marknaden för friskolor) vinster finansieras av skattemedel. Det innebär att delar av den kommunala skolbudgeten dräneras ut av aktieägare. Detta är en direkt subvention eftersom den kommunala skolan (på grund av skolplikten) är tvungen att hålla sin organisation dimensionerad för alla elever (även de som för tillfället går på en privatskola). Det gör att kommuner med många privata skolor till exempel har stora överytor i skolbyggnader.
Stockholms Stad beräknar kostnaden för detta till cirka 350 miljoner per år. I Södertälje var den beräknade kostnaden cirka 90 miljoner 2002. En stor summa för en kommun med 80 000 invånare. Södertälje har dock en av landets högsta täthet av privatskolor (beräknat på elevunderlaget).

Myten om privatiseringens orsak
Att privatiseringar är till för att förbättra verksamheten för både brukare och personal är ett ofta hört argument. Detta är något som den personal som under åratal har levt under ständiga kommunala nedskärningar faktiskt kan få lyssna till. Man kan till exempel få höra: ”visst, det är inte bra med privatiseringar, men vad kan bli värre än detta?” och så slår man uppgivet ut med handen.

Privatiseringens orsaker

Det finns flera orsaker till att man privatiserar:
• Att förbereda för kommande nedskärningar/nedläggningar.
• Att dela ansvaret för politik och ekonomi så att kamp för fackliga baskrav försvåras.
• Att försvaga de fackliga organisationerna.
• Att förlänga avståndet mellan beslutare och brukare av offentliga tjänster.
• Att plundra den offentliga sektorn på alla möjligheter till ekonomiska vinster.
• Borgerlig ideologi.
Det betyder att det finns intressen som är mycket större än enbart effektivitetsjämförelsen mellan offentligt och privat ägande.
Med en i stort sett helt privatiserad utförarorganisation har man som nedskärar-politiker en extremt flexibel apparat. En nedläggning är inget man själv behöver ta ansvar för i fråga om LAS- förhandlingar för avskedanden, uppsägningslöner, lokalhyror o s v. Man gör helt enkelt en budget för det beräknade verksamhetsbehovet samt överlåter skiten till andra. Inte konstigt att det är lätt att älska privatiseringar som politiker.
Uppdelningen mellan ekonomi och politik, produktion och beställning skapar dessutom en extra skyttegrav mellan fackliga aktivister och de som egentligen tar besluten.
Ett exempel är kassakampanjen i Kommunal sektion 34 i Stockholm. SL skyller på att operatörerna i kraft av att vara arbetsgivare är ansvariga för arbetsmiljön och skall åtgärda risk för hot och våld i tjänsten. Operatörerna skyller på länstrafikhuvudmannen och konstaterar att de är skyldiga, enligt avtal, att sälja biljetter ombord på alla bussar.

Vem fattar besluten?

Bussförarnas fackliga enighet lider i Stockholm svårt av uppdelningen mellan de tre stora bolagen. Avtalen är olika, arbetstider och förhållanden skiljer sig åt och det är mycket svårt att få en samordning av fackliga aktioner. Ett resultat av detta var svårigheten att få till stånd ett stödarbete för Seko klubb 119 i samband med Connex avskedande av Per Johansson.
Kritiken från brukare i samband med de kända vårdskandalerna har tenderat att träffa bolagen snarare än politikerna som sålt verksamheten till dessa bolag. Även om politikerna är medvetna om att privatvård riskerar att kollapsa ser de lika förvånade ut varje gång det händer!
Vinster är borgerlig ideologi. Ett kapitalistiskt samhälle bygger på privat ägande och vinster. Malcom X sade att ”you can´t have capitalism without racism”. På samma sätt gäller att man kan inte ha kapitalism utan privat ägande och vinster. Den svenska modellen av ”blandekonomi” var ett historiskt undantag – misstag, skulle nog socialdemokraterna och de traditionellt borgerliga partierna säga idag.
Det är viktigt att inse detta för att förstå varför politiker och borgare tokdriver privatiseringspolitiken trots att den bevisligen är sämre ur de flesta synvinklar än offentlig regi (eller vad offentlig regi skulle kunna vara).
Vad betyder detta?
Jo, snart kommer privatiseringen att finns även hos ”your local dealer”. Inget område kommer i förlängningen att undgå strid i denna fråga. I många branscher har striden för att stoppa privatiseringarna redan förlorats. Kollektivtrafik, el, telefon, godstransport… Fortsätter denna utveckling kan parollen ”Stoppa privatiseringarna” på riksplanet snart vara förlegad. Kanske måste den ersättas av ”återför verksamhet i offentlig regi”.

Avgörande strid

Striden mot privatiseringar och för drift i offentlig regi kommer att ha en enorm betydelse i nästa fas av klasskampen.
Privatiseringsfrågan har, på alla offentliga arbetsplatser och hos alla brukare för vilka vård och omsorg är en livsfråga, en förutsättning att bli socialdemokratins Titanic.
Potentialen är att just detta kommer att avgöra om frågan om ett nytt arbetarparti kommer upp på dagordningen i fackföreningarna. Därför kommer alla strider att vara en investering för framtiden.

Peter Boström

Privatiseringar begränsar yttrandefriheten
PRIVATA BOLAG betyder mindre insyn. Det rättsliga skyddet av yttrandefriheten försvagas av privatiseringen.
Connex, det bolag som kör Stockholms tunnelbana, avskedade hösten 2005 facklubbsordförande Per Johansson (Seko klubb 119). Hans ”brott” var att han hade slagits för sina medlemmars och resenärernas trygghet och öppet påtalat brister i säkerheten.
Connex vd Pelle Svensson menade i radio att det var rätt att avskeda Per Johansson eftersom han bedrivit ”en kampanj som inte hör hemma på en avreglerad marknad”.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!