”Tillhörande 68-generationen var vi präglade av denna speciella historiska epok som nu – i backspegeln – kan betecknas som kapitalismens fordistiska undantagsperiod (1945-1975). Under dessa tre decennier – arbetarrörelsens [och kapitalismens] ’guldålder’ tillkämpade sig industriarbetarkollektivet i vår del av världen – tack vare ytterst gynnsamma globala omständigheter — en viss privilegierad roll i samhällsutvecklingen. Denna specifika undantagssituation missuppfattades som ett normaltillstånd.”
Dessa rader av Werner Schmidt, ungefär i mitten av Vad blev det av socialismen? känns för mig som själva kärnpunkten av analyserna i boken ifråga.
Av Christer Rydén
Boken inleds av Håkan Blomqvist, som börjar med att nämna Ariosoprojektet (Arbetarrörelsens roll i Östersjöområdet. Idéströmningar, vägar till inflytande och betydelse för samhällsutvecklingen under det ’korta’ 1900-talet.) som inleddes på Södertörns högskola 1997 och avslutades 2025.
I detta projekt redogör Håkan Blomqvist och de tre andra forskarna och författarna (Lars Ekdahl, Werner Schmidt och Kjell Östberg) för och analyserar den svenska socialdemokratiska arbetarrörelsens historia. Detta med utblick på det internationella skeendet som ett reformistiskt projekt som periodvis utmanades och påverkades av bredare radikaliserings- och revolutionära skeenden både på hemmaplan och internationellt.
Författarna visar på hur socialdemokratin i sin begynnelse från och med slutet av 1800-talet fokuserade på ett organiseringsarbete inom den fram- och tillväxande arbetarklassen och kom rätt snabbt att i början av 1900-talet fokusera på parlamentariskt arbete för att få igenom allmän och lika rösträtt, med stöd av och påtryckningar från demonstrerande och strejkande arbetare utanför riksdagen. Den dåtida socialdemokratiska ledningen, med Hjalmar Branting i spetsen, betonade parlamentariskt arbete som något som successivt. Tillsammans med liberalerna, skulle arbetet leda till rösträttsreformer som skulle ge arbetarklassen, när den vuxit till att utföra majoriteten av befolkningen och kapitalismen hade uttömt alla sina utvecklingsmöjligheter, möjlighet att helt enkelt rösta bort kapitalismen och via rösträtten och gradvisa sociala reformer gå över till en socialistisk samhällsordning.
När så slutet på första världskriget kom med sina ryska och tyska revolutioner (framförallt oktoberrevolutionen 1917) så tvingades den radikala vänsterflygeln, som helhjärtat stödde nämnda revolutioner, av partiledningen ut ur SAP och kom att bilda SSV – Sveriges socialdemokratiska vänsterparti – som gick med i Komintern 1921 och bytte namn till Sveriges kommunistiska parti. Men de radikala och revolutionära idéerna kom också att påverka socialdemokratins gräsrotsbas så pass mycket att även delar av dess ledning motvilligt rörde sig vänsterut och började tala om sociala reformer som en väg till en politiskt revolutionär samhällsomvandling. Det här med ägandet var dock inte så viktigt för ”funktionssocialister” som Nils Karleby med flera. Privatkapitalet kunde enligt dem få ha kvar sitt privata ägande av produktionsmedel – det var de politiska funktionerna runt omkring ägandet som successivt skulle snärja kapitalisterna. Därav namnet ”funktionssocialism”. Ernst Wigfors, socialdemokratisk finansminister på 1920-talet, vurmade på den tiden för den brittiska gillesocialismen och senare kom att bli en svensk keynesianism, som lade stor tonvikt vid kampen mot arbetslöshet och för full sysselsättning, som det då hette. Men det hände inte så mycket konkret i fråga om faktiska socialdemokratiska reformer. Detta på grund av att Socialdemokraterna må ha haft regeringsmakten på 1930-talet (i koalition med föregångaren till dagens Centerpartiet, Bondeförbundet – som i det närmaste kunde betraktas som protonazistiskt på grund av sitt rasideologivurmande), men samhällsmakten hade de inte. Den satt kapitalisterna och den traditionella borgerliga överklassen på, som var mycket Tysklands- och nazistvänlig…
I slutet av andra världskriget kom så det socialdemokratiska Skördetidsprogrammet, med skrivningar om planhushållning (som kommunistpartiet faktiskt anslöt sig till, till stor huvudvärk för S-ledningen), eftersom man räknade med att efterkrigstiden återigen skulle innebära kapitalistiskt krisläge och hög arbetslöshet. Skördetiden kom dock av sig då den faktiska motsatsen inträffade: Företagen led faktiskt av brist på arbetskraft. S-ledningen släppte rätt snabbt alla tankar på planhushållningsåtgärder. Dels på grund av backlashen från det kapitalistiska näringslivet och dels på grund av den ihållande och internationella kapitalistiska högkonjunkturen efter krigsslutet, där Sverige satt mycket bra positionerat till för att dra nytta av den i form av ett inomkapitalistiskt klassamarbete. Detta lät privatägandet vara ifred i utbyte mot sociala reformer som gynnade arbetarklassen (indirekt även kapitalistklassen, som fick lugn och ro på arbetsmarknaden för att håva in vinsterna).
Författarna visar på att S-ledningen, till exempel Tage Erlander, i början av 1950-talet klagade internt ungefär ”Vad vill vi (Socialdemokraterna)? Vi har ju inga egna idéer för framtiden längre…” Först mot slutet av 1960-talet kom en ny radikaliseringsvåg, som fortsatte långt in på 1970-talet, mot bakgrund av att välfärdsuppsvingets avigsidor hade börjat bli synliga och allt mer ifrågasatta för allt fler. ”Den nya vänstern” på 1960-talet kom alltmer att dominera hela det politiska samhällsklimatet på 1970-talet, med återverkningar långt in i den traditionella arbetarrörelsen. Bland annat inom SSU och det socialdemokratiska kvinnoförbundet, men också utanför den i form av Grupp 8 som öppet beskrev sig som en socialistisk kvinnoorgansation, med målsättningen att avskaffa kvinnoförtrycket och kapitalismen.
Men det var inom LO-kollektivet som vänsterradikaliseringen fick som störst genomslag, med gruvstrejken 1969-70. Den följdes av en våg av vilda strejker runt om i landet och där Rudolf Meidners löntagarfondsförslag i mitten av 1970-talet vann entusiastiskt stöd inom LO-kollektivet, då det i sin radikalaste tappning utlovade att den fackliga rörelsen faktiskt skulle kunna köpa ut kapitalistklassen på några årtiondens sikt med de här fonderna.
Problemet visade sig dels vara att kapitalägarna satte ner foten, eftersom de inte ville låta sig gradvis köpas ut. I synnerhet inte eftersom efterkrigsuppsvinget vid det här laget var över och kapitalägarna ensidigt sade upp klassamarbetskontraktet, och dels var S-ledningen inte heller särskilt pigg på löntagarfonder i sin radikalaste tappning, med potential att gå utöver kapitalismens ramar. Så de socialdemokratiska ledarna satte igång med att avlöva löntagarfonderna till en femte AP-fond (vilket inte hindrade dåvarande SAF från att i början av 1980-talet i bred skala mobilisera de reaktionäraste småborgar- och småföretagarskikten till demonstrationer mot ”fondsocialismen”).
Som författarna visar i boken hade den reformistiska socialdemokratins ledning inget att komma med ifråga om att sätta emot den internationella och inhemska nyliberala avreglerings-, marknadsanpassnings- och privatiseringspolitiken när den väl rullade igång och sedan tog fart på allvar på 1990- och 2000-talen, utan följde tvärtom med på det tåget. Med förödande följdverkningar i dag, 40 år senare, när Socialdemokraterna har förvandlats till ett tomt skal med knappt 30 procent av rösterna i val, har Sverigedemokraterna, som rasistiskt populistparti i brist på ett seriöst massförankrat socialistiskt kampparti kapabelt att ge ett reellt politiskt alternativ, kunnat svälla upp till näst största parti (och största parti bland män). ■
- Titel: Vad blev det av socialismen?
- Författare: Håkan Blomqvist, Lars Ekdahl, Werner Schmidt, Kjell Östberg
- Förlag: Carlssons bokförlag
- Antal sidor: 330
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.