| Scen | Ensamvargen Reinfeldt |
| Regi | Lars Rudolfsson |
| Dramaturgi | Jan Mark |
| I rollerna | Johan Rabaeus |
Mitt på den träskliknande scenen står ett ensamt piano. Ur den höga vassen kommer Fredrik Reinfeldt, spelad av Johan Rabaeus, ut i kostym.
– Jag är ett sådant där förortsbarn, inleder han med manuset i handen och går fram över scenen på den V-formade brädgången.
Sedan berättar han om sin barndom i Bromsten, Haninge och Täby. Hur han som storebror fick lära sig att städa och passa småsyskonen när mamman slutade att vara hemmafru. Fredrik är väldigt lugn och en typisk ledarprofil, enligt sin mor. Redan som liten organiserade han kusinträffar!
Egentligen vet man inte så mycket om personen Reinfeldt, bortsett från att han tycker om att städa. Även fast en firma städar åt det mycket upptagna paret Fredrik och Filippa Reinfeldt så är det ”ju fortfarande så att jag passar på att städa under julledigheten”. Lite extra körigt i vardagen blir det ju också när man har barn.
– Vår barnflicka har blivit utvisad, vilket vi visste att hon skulle bli, men vi hade hoppas att få henne tillbaka, berättar Reinfeldt.
Hur statsministerns ”kamp för rätten till asyl” gick framgick inte. Med tanke på att de allra flesta fortfarande får avslag krävs antagligen mer kraftansträngningar.
Att svara på hur sexlivet utvecklats efter att man fått barn i en pappapanel i tidningen ”Mamma” eller att släppa loss i humorprogrammet ”Hey Baberiba”, är inte något som Reinfeldt anser ingår i jobbet som statsmi-nister. Förståeligt nog är han less på ”detta ständiga förlöjligande”. Reinfeldts höga integritetsmur och det faktum att han fortfarande sitter vid makten, var det som gav regissören Lars Rudolfsson idén att göra pjäs av Anita Kratz intervjubok Reinfeldt Ensamvargen. Idén är onekligen intressant, men jag är osäker på om jag an- ser att det håller sig rent konstnärligt.
Första halvlek höll Rabaeus mitt intresse uppe, även om det kändes något uppstaplat, där tema efter tema betades av. Bjarne Löwdin vid pianot och Johan Rabaeus själv bröt välkommet av monologen emellanåt med sång, om än jazzmusiken av Paolo Contes kändes något lösryckt.
Reinfeldt har onekligen lyckats förnya de gamla konservativa moderaterna. Paroller som ”Sveriges nya arbetarparti” är lika genialt som missvisande.
– Högern i Europa är lite solkig, förklarar Reinfeldt och pekar sedan på den ärkekonservative Berlusconi i Italien, och i Tyskland som ”inte blev så bra som det var tänkt”. Möjligtvis ser han en själsfrände i Frankrikes premiärminister Sarkozy, men menar att ”här är Sverige väldigt intressant”.
Visst är det intressant hur en högerallians lyckas komma till val med parollen ”Det nya arbetarpartiet” och sedan genomför de värsta attackerna på arbetarklassen och den värsta privatiseringsvågen i världshistorien, samtidigt som stödet rasar i opinionen.
Klimatpåverkan menar Reinfeldt är rent kvällstidningssnack. Han kan på inga vis förlika sig med den domedagsdebatt som han menar att vänstern står för.
– Det finns ju många inom moderaterna som bryr sig om miljön, men utan att börja ifrågasätta marknadsekonomin.
När det var dags för andra halvlek började det kännas omotiverat med en två timmar lång Reinfeldtshow, utan motfrågor.
Ätandes hämtmat sitter sedan Reinfeldt och berättar om mobbningen som de gamla hökarna inom modera-terna utsatte honom för. På ett vansinnigt roligt sätt utvecklas monolo- gen snart till skitsnack om Carl Bildt och övriga i den gamla partitoppen. Under Bildts frånvaro menar Reinfeldt att partiet mest surrade kring ”Vad skulle Carl ha gjort nu, och vad gör Carl på Balkan nu?” och vad gäller Bildts efterträdare Bo Lundgren säger han att ”man blir ofta vald i brist på något bättre”.
Inte tycker jag att man ”lärt känna” statsministern något bättre, mer än att jag kan säga att det är något som Reinfeldt vill lika lite som jag. Är det då politiskt två timmar fri propaganda man har gett statsministern? Det är ju ändå hans egna ord. Men det faktum att folk skrattar när han säger något så dumt som att ”jag säger inte att miljön inte är viktig, men jag bryr mig om försvaret”, får så klart en och annan muf:are att skruva på sig.
Lina Westerlund
