REM levererar personlig arenarock

2008-04-02 12:05:44




SKIVA
Titel: Accelerate.
Artist: REM.
Bolag: Warner Brothers.
På Accelerate har REM tagit tydligt sikte på den kommande världsturnén. Trion Buck, Mills, Stipe levererar sånger som är explosiva, radiovänliga och inte alls låter 28 år gamla.

För 28 år och 14 studioalbum är precis så gamla som REM är. År 2008 påminner REM mycket lite om de vemodiga folkrockarna från genombrottets 90-tal. Lika avlägsna känns de senaste tre albumen som har silats genom mängder av studiotimmar. Snarare ekar de av REM anno 1988. Ta den avhoppade bandmedlemmen Bill Berrys trummor och Mike Mills gamla hejaklackskörer, lägg till hårdare gitarriff än Peter Buck någonsin tagit och en strävare sång från Michael Stipe och du får dagens REM.

Förutom att vara världsberömda musikermiljonärer förknippas REM också med sidoprojekt som independentfilmbolag, fotoböcker, hobbyband – och med politiska statements i stil med annonserna som de satte in i lokaltidningen i Athens, Georgia inför presidentvalet 1992, som löd ”vote Dukakis”.
Det är allt som krävs för att vara radikal i USA. Efter åtta år med Bush börjar det å andra sidan nästan bli klädsamt att alla som har tillgång till en mikrofon säger något kritiskt om honom. Och när ruttna republiker, krig utan vinnare och karaktärer som vägrar att hålla tyst ideligen dyker upp i Accelerates texter, är det svårt att inte tolka in ett visst mått av antibushism.

Men med REM är det oftast just en tolkningsfråga. Tydligare än If this storm doesn’t kill me, the government will blir det inte. Och då kan det, visar det sig, lika gärna handla om en mordanklagad på flykt.
Trots att Michael Stipe inte längre mumlar ord utan mening som på debuten Murmur, är texterna inte sällan dubbeltydiga och en ständig källa till spekulation för fansen: var till exempel Turn you inside out en kritik av manipulativa media eller handlade den helt enkelt om sex?
Bandet har också gjort låtar om Vietnamkriget (Orange crush), surt regn (Fall on me), republikanska presidentkandidater (Ignoreland). Den sista råkade finnas på skivan som skulle bli REM:s biljett till världens arenor och topplistor – men också utestänga dem från den indiescen som så ömt omhuldat dem i över tio år. För de senare var REM visserligen för evigt förlorade redan året innan, då Michael Stipe sågs läppsynka – då ett solklart bevis på sell-out – till Losing my religion.
Men för mig fortsätter REM att kännas som mitt eget band – troligen tack vare Michael Stipes texter som aldrig har blivit plakatmässiga. Singeln Supernatural Superserious sätter tonen. Där är Michael Stipe i det textområde han behärskar så väl att få andra kommer i närheten: tonåren.
Genom små, poetiska bilder och drömlika associationskedjor återskapar han känslan av utanförskap, längtan, drömmar. Att det är en rocklåt på topplistorna, hörd av alla, gör det bara bättre.
Ulrika Waaranperä

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!