Revolution och kontrarevolution i Kazakstan

Den av Ryssland ledda militäralliansen CSTO skickade 3,000 elitsoldater till Kazakstan, och situationen präglas av masskamp och omfattande repression (Foto: CC).

av Sotsialistialisticheskaya Alternativa, ISA Ryssland // Artikel i Offensiv

Revolutionära händelser som de som har ägt rum i Kazakstan under de senaste dagarna har sin egen dynamik – när de väl har startat är de svåra att stoppa. Nästan omedelbart ledde protesterna till att presidenten tvingades avsätta regeringen, vilket följdes av nya protester och att den av Ryssland ledda militäralliansen CSTO skickade 3,000 elitsoldater till Kazakstan för att om möjligt rädda landets krisregim.

Under måndagen den 10 januari rapporterades att minst 164 människor har dödats under protesterna, och tusentals arresterades när utländska trupper anlände.
Under tisdagen den 4 januari vädjade president Tokajev i tv om lugn och dialog, och inom några timmar hade han avsatt regeringen och utsett en ny premiärminister. Men protesterna fortsatte, och under de följande två dagarna rasade regelrätta strider mellan proteströrelsen och specialförband i landets största stad Almaty.

Sent på onsdagskvällen den 5 januari kom rapporter om att Tokajev hade vädjat till den ryskledda militäralliansen av ODKB (Kollektiva säkerhetsavtalsorganisationen, som utöver Ryssland består av Armenien, Belarus, Kazakstan, Kirgizistan och Tadzjikistan) för att slå ned vad han kallade ”terroristgrupper” som hade ”fått omfattande utbildning utomlands”. 
Dagen därpå tillkännagav Armeniens premiärminister Pasjinja, tillika ODKB:s ordförande, att ”på grund av utländsk inblandning  ska kollektiva fredsbevarande styrkor med uppgift att under en begränsad tid stabilisera och normalisera situationen” skickas till Kazakstan. Armeniens premiärminister hävdar ofta att i hans regering har regionen sina varmaste anhängare av  demokrati. Ändå såg han inget fel i att skicka trupper till en diktator i grannlandet för att slå ner arbetarna.
Nu har 3,000 ryska trupper med stöd av stridsvagnar och tungt artilleri skickats till Kazakstan. Även regimerna i Armenien, Belarus och Tadzjikistan bidrar med trupper, men de styrande i Kirgizistan tycks tveka och har uttalat att om trupper skickas så ska inte tillåtas angripa demonstranter.

Det har knappt funnits någon större stad i Kazakstan som inte har berörts av oroligheterna. Det som började med protester från oljearbetare och deras anhängare i Mangystau i västra Kazakstan spred sig inom några timmar över det 3,500 kilometer breda landet. Scenerna har varit anmärkningsvärda.
I vissa städer attackerades polisfordon och byggnader. Arbetare blockerade de viktigaste järnvägslinjerna för att förhindra polis- och truppförflyttningar, medan folkmassorna i Taldygordan hissade rep runt statyn av den hatade Nursultan Nazarbajev, som i nästan 30 år var landets härskare, och drog ner den.
I scener som påminde om de som ägde rum i Egypten i början av den arabiska våren 2010-2011 beslagtogs förvaltningsbyggnader i flera städer – eller sattes i brand. I Almaty invaderades borgmästarens kontor, den tidigare parlamentsbyggnaden, säkerhetstjänsten KNB:s samt det styrande partiets högkvarter och sattes i brand. Några dussin demonstranter tog över stadens internationella flygplats efter att de trupper som skyddade den lämnat den.
I Atyrau i den oljerika västra delen av landet jublade demonstranterna, medan den hatade kravallpolisen kom ut ur sin byggnad och anslöt sig till protesterna. På andra håll finns det videor av trupper som fraterniserar med demonstranterna eller av trupper som avväpnas av folkmassorna.

I ett sådant allvarligt läge är det aldrig långt till att regimerna skyller våldet på demonstranterna. President Tokajevs tal fylls nu ständigt av utfall mot påstådda ”terrorister”, ”plundrare”, ”kriminella grupper” och naturligtvis ”utländska agenter”. Under de senaste dagarna har dessutom demonstranterna stämplats som ”islamistiska extremister”. 
Den verkliga situationen i Almaty är dock som en korrespondent beskriver:
”På vägen till torget höll demonstranter på att samla ihop skräp och städa upp efter nattens pogrom. (…) Allt runt omkring var lugnt, bortsett från några provokatörer som försökte skapa en konflikt. (…) I ett hörn höll en samordnare i all hast på att samla ihop ett team av aktivister för att formulera krav mot ODKB:s ingripande, mot att internet stängts ner, mot att civila beskjuts och för regeringens avgång samt bildandet av en provisorisk regering; frigivning av politiska fångar, inrättande av en grupp för att garantera disciplin och bekämpa plundrare…”
I protest mot att polisen utan förvarning öppnar eld mot protesterna bär demonstranter plakat med texten ”Vi är vanliga människor, vi är inga terrorister”.
Även internationella organisationer varnar för våldet, som om de skyldiga finns på båda sidor. EU uppmanar ”alla berörda parter att agera med ansvar och återhållsamhet och att avstå från åtgärder som kan leda till en ytterligare upptrappning av våldet”, medan prokapitalistiska medier använder formuleringar som ”våldsamma sammandrabbningar fortsätter mellan demonstranter och polisen och armén”. 
Men det är den kazakiska staten som bär ansvaret för våldet.

I Kazakstan skulle en nyckelroll kunna spelas genom att utvidga de strejker som redan äger rum till en landsomfattande generalstrejk. 

Vad ligger bakom protesterna? På ytan var den omedelbara orsaken till protesterna höjningen av gaspriset, ett beslut som regeringen snabbt drog tillbaka. I själva verket är det långvarigt missnöje som nu under pandemin har kokat över.
Hårda karantänåtgärder har drastiskt påverkat inkomsterna. Arbetarklassen har länge lidit av brutala nyliberala attacker på sin levnadsstandard, och i enbart oljeregionen Mangystau blev tiotusentals arbetare uppsagda i slutet av förra året. 
Under det senaste året har levnadsvillkoren också försämrats för delar av medelklassen. Samtidigt har missnöjet multiplicerats av den utbredda korruptionen och statens förtryck.
Allt detta har försvagat regimens ställning, trots att den i likhet med regimerna i Ryssland och Belarus försökt upprätthålla skenet av styrka. Genom att krossa alla försök till arbetarnas oberoende organisering och utplåna alla oppositionella krafter som kan ge missnöjet en röst har makten i landet koncentrerats till en liten härskande elit.

Nursultan Nazarbajev, den tidigare ledaren för sovjetstidens styrande ”kommunistparti” i Kazakstan och som efter stalinismens kollaps blev landets president fram till 2019 då han formell avgick, finns fortfarande kvar vid makten. 
Även efter att Tokajev blivit president förblev Nazarbajev ordförande i säkerhetsrådet och behöll sina stora aktieposter, särskilt i olje- och gasbolagen. De flesta som med chefsposter eller andra höga positioner i statsapparaten är ännu lojala med Nazarbajev.
Och om det finns en konflikt inom regimen beror det på att Tokajev inte har kunnat bygga upp en egen bas. Den ryska nyhetsbyrån RBK kommenterar: 
”Statsapparaten har [på grund av detta] destabiliserats, särskilt på högsta nivå, genom att högt uppsatta chinovniker manövrerar mellan ’Akorda’ [presidentens residens] och ’Bibleoteka’ [Nazarbajevs kontor], vilket har haft en negativ effekt på alla verksamhetsområden i Kazakstans stat och samhälle. Detta blev särskilt tydligt 2020 när pandemin var som störst.”
På onsdagen (den 5 januari) aviserade Tokajevs att han nu tar över ordförandeskapet i säkerhetsrådet, vilket är ett allvarligt slag mot Nazarbajevs makt. 
Det lugnade dock inte massan av demonstranter som visserligen hade skanderat ”Shal, ket!” (”Ut med den gamle”) men som ibland även ropat: Ut med alla som styr! 

Om protesterna hade ett tydligt ledarskap och tydliga krav skulle utvecklingen ha tagit sig annorlunda uttryck. Men i avsaknad av ledning och politiskt program har politiska krafter försökt framställa sig själva som ledare för rörelsen, från högerextrema kazakiska nationalister till oligarker i exil.
Det är dock fortfarande så att de bäst organiserade och tydligaste uppmaningarna kommer från arbetarrörelsen i olje- och gasrika Mangystau, i synnerhet Zhanaozen där arbetarna listat fem krav:
• Ett regimskifte med presidentens och alla statstjänstemäns avgång;
• Fria val till regionala och kommunala församlingar;
• Återställande av 1993 års [borgerligt demokratiska] konstitution och alla friheter som är förknippade med den;
• Ett slut på förtrycket av alla civila aktivister;
• Makten ska överföras till en person som inte tillhör det nuvarande systemet eller regeringskretsar och som erkänner revolutionen.
De valde också en ”äldres sovjet” för att samordna verksamheten.

Oljearbetare som strejkade 2011, med långtgående krav. Nu har de återigen lyft fram viktiga krav i kampen.

Naturligtvis är dessa krav förvirrade och inte alls lika tydliga som de krav som ställdes under oljearbetarnas sex månader långa strejk i Zhanaozen för tio år sedan. Men de visar tydligt att de vill ha ett slut på den gamla regimen och ett demokratiskt samhälle. 
Istället för ”överföring av makten till en person som är oberoende av…” bör kravet vara att ett demokratiskt parti av arbetare och fattiga ska ta makten som kompletteras med krav på förstatligande av olje- och gassektorn samt exempelvis kompensation för prisökningarna. Istället för en ”äldres sovjet” krävs en kommitté med valda företrädare för arbetare, fattiga, pensionärer och så vidare.
Jämfört med de mycket spontana och kortvariga oberoende aktioner som arbetarna genomförde under det belarusiska upproret är dock arbetarklassen i Kazakstan bättre organiserad, vilket återspeglas i en våg av strejker inte bara inom olje- och gasfälten, utan även i jätteföretag som KazakhMys och Arselor-Mittal.

För tio år sedan intog de strejkande i Zhanaozen en principiell hållning mot dem som försökte splittra på grund av nationalitet. Även om den överväldigande majoriteten av de strejkande då var kazakiska och kazakisktalande vägrade de att acceptera någon uppdelning. Idag använder motståndare till protesterna samma taktik.
I borgerligt liberala kretsar, och ibland även i förment vänstervridna kretsar, förklaras protesterna vara ett verk av ”mambets”, en förolämpande term för icke-rysktalande, kazakiska ungdomar från landsbygden. Under de senaste två decennierna har många rysktalande, som utgjorde majoriteten av fabriksarbetarna, återvänt till Ryssland. Deras plats har tagits av unga kazaker, av vilka många har drivits till städerna på grund av att landsbygdsekonomin har kollapsat. De utgör nu ryggraden i det organiserade och militanta arbete som finns i Kazakstan.
I ryska nationalistiska kretsar ses detta naturligtvis som en chans att utvidga Kremls inflytande över Centralasien. En ledamot från Putins parti har till och med föreslagit att en folkomröstning bör hållas i Kazakstan om att gå samman med Ryssland. Andra spekulerar i att Putin skulle kunna utnyttja tillfället för att ingripa under förevändning av att försvara de etniska ryssar som bor i landet. Men detta uppror har varit en obehaglig chock för Kreml. Den har redan fått ta itu med Belarus och står inför en uppgörelse om Ukraina.

Om Ryssland skulle ingripa ”för att försvara etniska ryssar” skulle det begränsas till några få regioner längs de norra och östra gränserna. Det skulle avskärma sig från 80-90 procent av de regioner där endast en mycket liten andel ryssar bor, inklusive de viktigaste olje- och gasfälten. Om detta skulle hända skulle det uppstå en ännu starkare antirysk stämning bland kazakerna, och det skulle vara mycket mer sannolikt att landet hamnar mer under kinesiskt beskydd.
Av rädsla för att missnöjet ska sprida sig till Ryssland har Kreml redan tvingats ingripa för att stötta centralregeringen. Precis som i Belarus kommer den som behåller makten att bli mer skuldsatt till Kreml.
Samtidigt kommer Ryssland att upptäcka att majoriteten av kazakerna kommer att bli ännu mer fientligt inställda till Kreml om de ställer sig på samma sida som  Kazakstans impopulära regim. Om inte de ryska ”fredsbevarande” trupperna dras tillbaka snabbt kommer kazakerna med tiden att börja betrakta dem som ockupanter.

I ett visst skede måste det ske någon form av genombrott för den ena eller andra sidan i denna rörelse. Ett värstascenario vore att proteströrelsen drar sig tillbaka och att polisen och armén med stöd av ODKB-styrkorna lyckas återställa ”ordningen”. Om så skulle ske kommer de små eftergifter som regimen har utlovat att snabbt dras tillbaka och förtrycket kommer att stärkas.
Om rörelsen däremot stärks och utvecklas kan den vinna fler eftergifter. Men för att göra detta måste kampen bli mer organiserad, med demokratiskt valda strukturer för att samordna och leda verksamheten, med klart definierade krav.
I Kazakstan skulle en nyckelroll kunna spelas genom att utvidga de strejker som redan äger rum till en landsomfattande generalstrejk. Internationellt skulle de protester som genomförts i Kirgizistan mot ODKB:s ingripande, under förutsättning att de växer och får spridning, kunna tvinga fram ett slut på den militära interventionen till stöd för regimen.

Om rörelsen lyckas tvinga bort Tokajev och Nazarbajev från deras poster, uppstår frågan: vem och vad ska ersätta dem?  
En annan grupp arbetare har lagt fram krav som, förutom regeringens avgång och frisläppandet av alla politiska fångar, även kräver prissänkningar på basvaror, sänkt pensionsålder, höjda löner, förbättrad barnomsorg samt bort med de dotterbolag som har bildats till statliga företag för att plundra landets resurser.
Vi stöder alla dessa krav, men hur ska de uppnås? För det första kan ingen av de nuvarande borgerliga oppositionsledarna, som Ablyazov eller Kazhegeldin, garantera dem. De är inte bara anhängare av det kapitalistiska systemet. De har redan visat att när de är vid makten har de handen i syltburken.
Om en ny regering ska kunna genomföra dessa krav måste den vara beredd att expropriera elitens rikedomar, förstatliga oljan, gasen, nyckelföretagen och andra värdefulla resurser och planera ekonomin under demokratisk arbetarkontroll.

Oavsett vad som händer under de kommande dagarna uppstår två frågor. Är det möjligt att nu stärka den organisation som demonstrerades i Zhanaozen och omvandla den till landsomfattande kraft? Är det nu möjligt att politisera arbetarrörelsen med ett socialistiskt program, vilket som första steg kräver att en fast revolutionär socialistisk organisation bildas i Kazakstan? 
ISA anser att svaret på båda dessa frågor är att ja – det är inte bara möjligt, utan absolut nödvändigt. Om du håller med oss, gå med oss.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!