”Proletärerna har ingenting annat att förlora än sina bojor. Men de har en värld att vinna.” Detta rungande stridsrop sattes på pränt för 160 år sedan av Karl Marx och Friedrich Engels i skriften Kommunistiska Manifestet.Marx och Engels fick i uppdrag att skriva detta manifest 1847 som ett program för Kommunisternas Förbund, det första försöket att bygga en internationell arbetarorganisation. Här beskrivs situationen i Tyskland då Kommunistiska Manifestet publicerades. Kommunisternas Förbund antog parollen ”Proletärer i alla länder, förena er!” och 1848 uppstod revolutionära rörelser över hela Europa.
I enlighet med sin internationalistiska anda publicerades Kommunistiska Manifestet först på tyska och franska och sedan snabbt därefter på engelska, italienska, flamländska och danska.
Marx var inte bra på att hålla deadlines och till slut blev Kommunisternas förbund tvunget att skicka ambassadörer för att hämta in manuskriptet. När det till slut såg dagens ljus i februari 1848 föddes det till ett år av europeiska konvulsioner och revolutioner.
År 1848 utgjorde arbetarklassen i Tyskland bara 5 procent av befolkningen. Tyskland var vid denna tid till största delen en idé, en målsättning där tysktalande personer bodde i ett antal huvudsakligen feodala och agrara ministater. Otaliga tyskar emigrerade till industriellt mer utvecklade länder som Frankrike och i synnerhet Storbritannien vid den här tiden, sökande efter arbete och bättre livsvillkor. Där bildade de organisationer som Tyska arbetares utbildningsförening i London, som vid en tidpunkt hade 1 000 medlemmar.
Detta var bara en aspekt av den första vågen av kapitalistisk globalisering. Att denna ”globalisering” utgjorde en integrerad del av kapitalismens utveckling klargjordes i Kommunistiska Manifestet och utvecklades senare av Lenin i Imperialismen – kapitalismens högsta stadium (min kurs, ö a).
I Manifestets första kapitel, ”Borgare och proletärer”, beskriver Marx och Engels hur ”upptäckten” av Amerika och rundandet av Kap Horn 1488 samt nya marknader i exempelvis Ostindien och Kina, gav den teknologiska och industriella utvecklingen en skjuts framåt och därigenom till det revolutionära elementet i det gamla feodala samhället: borgarklassen eller kapitalisterna.
Ett av de viktigaste teknologiska framstegen under den industriella revolutionen var ångmaskinen, vilken möjliggjorde storskalig industri. Utvecklingen av modern transporteknik, särskilt järnvägarna, navigationen och modern kommunikationsteknologi gav upphov till den moderna världsmarknaden. Borgarklassen, ägarna av de stora finansiella institutionerna och fabrikerna ”skapar sig en värld efter sitt eget beläte”, som Marx och Engels uttryckte det.
De moderna produktionsformerna, storskaliga industrier med mer, gav upphov till den moderna arbetarklassen. Massan av befolkningen tvingades nu arbeta för att förtjäna sitt uppehälle och ”blott finner arbete så länge som deras arbete ökar kapitalet. Dessa arbetare, som styckevis måste sälja sig själva, är en vara som varje annan handelsartikel och därför på samma sätt utsatta för alla konkurrensens växlingar, alla marknadens förändringar”.
Marx och Engels visade hur arbetarklassen ständigt, på det ena eller andra sättet, befinner sig i krig med den härskande klassen. Kapitalisterna vill emellertid alltid ha arbetarklassen till att utkämpa deras strider, vare sig det är mot gamla feodala jordägare och absoluta monarker eller mot rivaliserande kapitalister. Mobiliseringen av arbetare är dock farlig för kapitalisterna, då varje sådan mobilisering också kan leda till att arbetarnas egna krav kommer upp på dagordningen.
Våg över Europa
Bara några få veckor efter publiceringen av Kommunistiska Manifestet svepte revolutionära rörelser fram över Europa.De sattes igång av 1848 års februarirevolution i Frankrike, som störtade Kung Louis Bonaparte och upprättade en republik. I synnerhet i Paris befann sig arbetarklassens folk i frontlinjen för denna revolution, på barrikaderna med röda flaggor i händerna.
En del av Manifestet utgör en polemik mot ett antal andra dåtida ”socialistiska” trender. Somliga av dessa föreställde sig en återgång till en glorifierad version av gamla feodala tider. Andra manade till upprättandet av isolerade kommuner utan något störtande av själva systemet.
Det fanns oriktiga idéer i omlopp om att frihandel skulle kunna vara till fördel för arbetarklassen. Andra beklagade det kapitalistiska samhällets åkommor men talade emot arbetarnas eget självständiga agerande.
Marx och Engels förkastade alla dessa idéer. De såg arbetarklassen som den avgörande del i samhället som var kapabel att störta det kapitalistiska systemet och, för första gången i mänsklighetens historia, styra samhället enligt intressena hos majoriteten, inte en liten elit.
Händelserna i Paris följdes av andra revolutionära rörelser, inklusive i Tyskland där missväxt lett till masssvält och hungeruppror. Den lokala textilindustrin befann sig under hot från den mer effektivt industrialiserade brittiska textilnäringen.
I allt väsentligt slog utvecklingen av ångmaskinerna i Storbritannien ut de tyska hantverksindustrierna, då utvecklade industrier i andra länder blomstrade.
Globaliseringen slog återigen till! Levnadsomkostnaderna, särskilt matpriserna, ökade drastiskt.
Den tyska kapitalismen hölls tillbaka i sin utveckling på grund av att landet var uppsplittrat på en rad feodala stater som var och en hade sitt eget skattesystem och sin egen valuta. Det fanns inte heller någon betydande, central huvudstad, som London i England eller Paris i Frankrike, som växte fram. Detta innebar att industrialisterna förblev utspridda och oorganiserade som klass ända fram till 1840-talet, då situationen under trycket av teknologiska framsteg började förändras.
I det avseendet var utvecklingen av en centraliserad stat under kapitalistisk kontroll enligt beskrivningen i Kommunistiska Manifestet fortfarande bara en avlägsen idé i Tyskland på 1840-talet.
Det hade dock även i Tyskland redan förekommit en del första föregångare till arbetaruppror innan 1848. År 1844 reste sig de silesiska vävarna mot sina fattigdomspräglade arbets- och livsvillkor och gick vidare till att bränna ner sina arbetsgivares hus. Deras uppror slogs grymt ner av militären. Det anses vara det första arbetarupproret i Tyskland.
När februarirevolutionen bröt ut i Frankrike 1848 ledde den till att revolutionära rörelser uppstod överallt i Europa; i Polen, Italien, Österrike liksom i Tyskland. Berlin blev ett av den tyska revolutionens första centrum. År 1848 var det en av Tysklands mer utvecklade städer, med en relativt stark industrikapitalistisk klass och en arbetarklass.
Den 18 mars reste sig massorna, provocerade av militären, och skred till handling. Hundratals dog under den påföljande kampen, men militären blev till slut tvungen att backa. Berlinarbetarna befann sig i kampens frontlinje. Kungen blev för att förhindra att han blev avsatt tvungen att offentligt hylla de fallna barrikadkämparna.
I kommunistiska Manifestet beskriver Marx och Engels borgarklassens uppgång som en historisk process. ”Historien [d v s den skrivna historien] om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp” skriver de.
”Fri och slav, patricier och plebej, baron och livegen, mästare och gesäll, kort sagt: förtryckare och förtryckta stod i ständig motsättning till varandra, förde en oavbruten, än dold, än öppen kamp, en kamp, som varje gång slutade med en revolutionär omgestaltning av hela samhället eller med de kämpande klassernas gemensamma undergång.”
Ordet inom hård parentes, ”skrivna”, lades efteråt till av Engels för att ta med i beskrivningen den långa perioden av ”primitiv kommunism” i den mänskliga historien, en period utan klassuppdelning.
Nederlag i Tyskland
Kapitalistklassens framväxt och uppgång ur det gamla feodala samhället koncentrerade egendom och politisk makt i ett fåtals händer i en dittills oemotsvarad skala. Nationalstaterna, med nationella regeringar, utrustade med nationella byråkratier, polisstyrkor och arméer, är resultatet av egendomens centralisering i händerna på kapitalisternas händer: ”en nation, en regering, en lag, ett nationellt klassintresse, en tullgräns”. Den moderna staten är borgarklassens verkställande utskott.Berlins kapitalister, som stod vid sidan av och såg på, började oroa sig. Även om de behövde en tysk nationalstat för sina syften, såg de faran för att ”franska sjukan” skulle ta fart på tyska gator. De fann sig själva stående i en återvändsgränd. Å ena sidan kunde de inte göra sig av med feodalismen utan massornas hjälp; å andra sidan insåg de att deras egna intressen stod i direkt motsatsställning till arbetarklassens.
Det var denna motsättning som till slut ledde till den tyska revolutionens nederlag. En så kallad ”konstituerande församling” sammanträdde från och med mars i Frankfurt som på den tiden var en liten provinsstad, inte den stora finansstad och internationella transportknutpunkt det är idag. Därför blev det svårt för massorna att sätta tryck på denna församling.
De flesta delegaterna, som kom ifrån huvudsakligen tysktalande stater, inkluderat Preussen och Österrike, var professorer, advokater och andra element från medelklassens professionella yrkesutövare. Detta organ debatterade mycket under revolutionens gång, men tog få och genomdrev än färre beslut.
Arbetarnas intressen lyckades inte göra sig hörda, även om församlingen tog emot petitioner från arbetare som krävde införandet av en minimilön, en tak för arbetsdagens längd, rätten att få bilda fackföreningar, införandet av progressiv inkomstskatt, avgiftsfria bibliotek o s v.
När massorna reste sig på andra håll i Tyskland för att bekämpa feodalismen, stod detta organ handlingsförlamat. Det blev aldrig vad Marx och Engels sa behövdes; ett centralkommando för organiserandet av den tyska revolutionen.
Till slut lyckades feodalismen, stödd av församlingens brist på handling, kapitalisternas rädsla för en socialistisk revolution och den tyska arbetarklassens brist på erfarenheter och relativt begränsade storlek, reorganisera sig och besegra den tyska revolutionen.
De tyska kapitalisterna lyckades aldrig själva med att ena landet. De behövde en militär ledare, Bismarck, som gjorde det åt dem och mot vissa tyska kapitalisters vilja, vilket till slut ledde till upprättandet av ett tyskt kapitalistiskt monarkistiskt imperium efter det fransk-tyska kriget 1871-72.
Kommunistiska Manifestet understryker arbetarklassens behov av ett eget revolutionärt parti.
Ett sådant parti ”har inga från proletariatet skilda intressen… Kommunisterna skiljer sig från de övriga proletära partierna blott därigenom, att de å ena sidan i proletariatets olika nationella strider framhäver de av nationaliteten oberoende, för hela proletariatet gemensamma intressen … och å andra sidan att de under olika utvecklingsgrader, som kampen mellan proletariat och bourgeoisi genomgår, företräder hela rörelsens intressen”.
Organisering!
Karl Marx skrev att arbetarna ”måste göra sitt yttersta för sin slutliga seger genom att göra klart för sig vilka deras klassintressen är, genom att ta upp sin ställning som ett oberoende parti snarast möjligt och genom att inte för ett ögonblick låta sig förföras av den demokratiska småborgerlighetens hycklande fraser till att avstå från den oberoende organiseringen av proletariatets parti. Deras stridsrop måste vara: Revolutionens permanens”.Marx och Engels deltog båda i den tyska revolutionen, som kommentatorer på den radikala tidningen Neue Rheinische Zeitungs sidor, och som aktiva deltagare. Engels var en av kämparna under en av resningarna i Baden.
Kommunistiska manifestets tiopunktsprogram distribuerades, anpassat till flygbladsform. Men många revolutioner kom åt att läsa det först åratal efter revolutionen, då de befann sig i exil.
Efter revolutionens nederlag ställdes Marx, Engels och deras meningsfränder inför rätta och blev till slut tvungna att lämna landet.
Idag, med bygget av Campaign for a New Workers’ Party (Kampanjen för ett nytt arbetarparti), erkänner Socialist Party i England och Wales att uppgiften för arbetande människor att utveckla egna politiska organisationer, både för att representera sig själva och som centrum för organisering och diskussion, är lika brådskande idag som då Kommunistiska Manifestet skrevs:
”Filosoferna har endast på olika sätt förklarat världen. Vad det gäller är emellertid att förändra den” (ur Teser om Feuerbach).
Manifestets viktigaste slutsats är den roll arbetarklassen kommer att spela i kapitalismens avskaffande. Marx och Engels pekade på produktionens sociala natur, där arbetare dras samman i gemensamt arbete på fabriker och arbetsplatser under likartade villkor.
Dessa villkor görs mer likartade och alltmer monotona genom de ständiga ansträngningarna att införa maskiner och teknologi.
Detta innebär att arbetarklassen ”ensamt är en verkligt revolutionär klass” och att ”den proletära rörelsen är en självmedveten oberoende rörelse av den överväldigande majoriteten”.
Manifestets första del avslutas med de berömda orden: ”Med storindustrins utveckling ryckes alltså undan bourgeoisins fötter själva den grundval, på vilken den producerar och tillägnar sig produkterna. Den producerar framförallt sin egen dödgrävare. Dess undergång och proletariatets seger är lika oundvikliga”.
Manifestet är framförallt en uppmaning till politisk handling.
Då arbetare idag ställs inför ständiga attacker på sin levnadsstandard och de stora industriländernas ekonomier går mot en samfälld världsnedgång, håller Kommunistiska Manifestet på att bli mer relevant än någonsin.
Chirstian Bunke
