De franska ungdomarnas och arbetarnas massprotester lyckades till sist
stoppa den franska regeringens attack på anställningstryggheten
för ungdomar under 26 år. ”De nödvändiga villkoren
av tillit och lugn råder inte, varken bland ungdomar eller i företagen”,
motiverade den förödmjukade premiärministern de Villepin
sin kapitulation sedan han på måndagen den 10 april träffat
president Chirac.
Det här är en lysande seger som inspirerar till en hårdare
kamp mot de nyliberala attackerna på anställningsskydd och
arbetsrätt inom hela EU. I Sverige illustreras behovet av att alla
ordförandena i högeralliansens fyra ungdomsförbund på dagen
för Villepins kapitulation i DN Debatt deklarerar att flertalet
unga i Sverige hellre väljer ett jobb med mindre anställningstrygghet än
arbetslöshet. Och än har inte centerledaren Maud Olofsson släppt
sitt plagiat av Villepins förslag.
Läget för Sveriges många arbetslösa – som är
särskilt talrika bland unga och invandrare – är
illa nog utan att man som de borgerliga ungdomsförbunden också räknar
alla sjuka och de heltidsstuderande som samtidigt söker jobb (största
gruppen) till de arbetslösa, som då blir 28 procent. Direkt
skrattretande är deras plötsliga bekymmer för ungas korttidsarbetslöshet,
som de varnar för kan leda till lägre pensioner. Som om inte ”lättare
att sparka”-linjen ger fler arbetslösa och som om inte kärnan
i högeralliansens politik går ut just på sänkta
lägsta-löner genom sämre a-kassa och ökade löneskillnader.
Från samma borgerliga tankesmedja, Den nya Välfärden, som ungdomsförbunden hämtat sin statistiska exercis (Från rapporten ”Ole, dole, arbetslös” av en nyexaminerad civilekonom) publicerades häromveckan en annan rapport av några gamla arbetsgivarekonomer. Dessa hävdar att sänkta ersättningar i a-kassan och därmed så småningom nedpressade löner ”inte räcker”. Först tillsammans med halverade arbetsgivaravgifter kan kombinationen av piska mot de arbetslösa och morot till arbetsgivarna skapa 150 000 nya jobb.
Att arbetslösheten inte minskat mer, trots ökad sysselsättning
det senaste året, bevisar en stor dold arbetslöshet utöver
de officiella arbetslöshetstalen som i februari var 5,6 procent
av hela arbetskraften och 13 procent av de unga mellan 16-24 år.
Mot att otryggare jobb och sänkta löner skulle ge färre
arbetslösa talar att företagen, som t ex Scania i Falun och
Sibbhult, bara fortsätter att sparka sina anställda – trots
tidernas rekordvinster, trots Europas största ”jobbflexibilitet” och
trots att de svenska låglönejobben haft Västeuropas sämsta
löneutveckling.
Regeringsalliansen s, v och mp har i sin vårbudget inget annat
att komma med än fler plusjobb åt långtidsarbetslösa
(1 000 extra för unga – utan a-kassa, sjuklön och anställningsskydd
efter två år), utbildningsvikariat, lärlingsplatser,
arbetspraktik åt akademiker och fler arbetsmarknadsåtgärder.
Och den ökade rätten till heltid som föreslås av
en utredning har så många undantag att den kan bli nästan
utan verkan.
Mot detta hävdar RS/Offensiv att det finns eftersatta behov av hundratusentals riktiga jobb. Mest akut och uppenbart finns dessa inom vård, skola, omsorg, bostadsbyggande och utbyggd kollektivtrafik. Med 6 timmars arbetsdag blir behovet ännu större. Trots att vinsterna ökat allra mest på lönernas bekostnad just i Sverige, ligger investeringskvoten på europeisk bottennivå. Kärnfrågan gäller därför ett program för jobb som måste utmana ägandet och makten över storföretagens ekonomiska överskott, som i dag plundras av ett parasitärt skikt av rika aktieägare. Enbart de minst 170 miljarder som i år delas ut till aktieägarna via utdelningar och återköp av aktier skulle räcka till mer än en halv miljon fler jobb i kommuner och landsting – oräknat de ökade skatteintäkterna från dessa.
