Seger för Zahra Kazemipour och Afshad Joubeh

Förra veckan kom den fantastiska nyheten att kampen för Zarha och Afshad vunnit en viktig delseger. Detta har skett genom arbetarkamp och stor uppmärksamhet i media. Två dagar innan julafton arrangerade kollegorna på Södersjukhuset en demonstration utanför sin arbetsplats och den 3 januari arrangerade Läkarförbundet en stor demonstration på Sergels torg. Det här visar vilken kamp som behövs för alla som drabbas av regeringens rasism och det ger ett fantastiskt budskap att kamp lönar sig.

Av Miranda Schenk

Några av dem drabbade är Zahra Kazemipour och Afshad Joubeh med sina två barn, som har bott i Sverige i nio år. Deras yngsta barn föddes i Sverige. Paret jobbar båda som undersköterskor på Södersjukhuset i Stockholm. I Iran, där de kommer ifrån, var Zahra specialistsjuksköterska och Afshad hjärtläkare.

Men Afshad var en stark kritiker till den iranska regimen, något han till och med satt fängslad för i tre år, och de tvingades fly landet. Trots det fick familjen avslag på sin asylansökan. Migrationsverket uppmanade dem att istället använda sig av spårbytet för att ansöka om arbetstillstånd, vilket de fick beviljat från april 2023 och två år framåt.

När de skulle söka om i god tid, redan i slutet på 2024, drog beslutet ut på tiden. När de väl fick ett besked, nästan ett år senare, så var det ett automatiskt avslag för att Migrationsverket inte hade hunnit titta på det och spårbyteslagen hade slopats. Familjen fick besked om att de var tvungna att lämna landet den 8 januari. Först var det den 22 december, men det ändrades så att Zahra skulle hinna gå klart höstterminen på sin utbildning för svensk sjuksköterskelegitimation. Själva utbildningen är dock inte klar förrän i maj.

…Eric Nsubuga som vid 22-års ålder utvisades till Uganda efter att ha kommit till Sverige som nioåring.

En manifestation ordnades utanför Södersjukhuset den 22 december. Där samlades flera hundratals personer för att visa sitt stöd, både kollegor och folk från allmänheten. Ytterligare en manifestation anordnades på Sergels torg den 3 januari och även här var uppslutningen stor. Manifestationen backades upp av Vårdförbundet, som engagerat sig i frågan dels för att deras medlemmar riskerar utvisning, men också för att den personalbrist som råder bara kommer att förvärras av regeringens utvisningshets och arbetsmiljön kommer att bli ännu sämre. Även andra drabbade lyftes, som till exempel Eric Nsubuga som vid 22-års ålder utvisades till Uganda efter att ha kommit till Sverige som nioåring.

Parallellt till denna folkliga kamp har familjen gjort en anmälan om verkställighetshinder för deras utvisning till Migrationsverket, något som Migrationsverket inte höll med om. Familjen överklagade och det togs upp i Migrationsdomstolen, som den 9 januari, alltså dagen efter de egentligen skulle lämna landet, kom med det glädjande beskedet att de bedömer att ärendet beviljas prövning. Förutom det förvärrade läget i Iran har även uppmärksammandet av fallet fått legat till grund för beslutet, då det även fått spridning utanför Sverige och kan förvärra hotbilden mot familjen om det kommer till iranska regimens kännedom.

Än vet de inte om de kommer få stanna i Sverige permanent, eller om de kommer få jobba i väntan på ett nytt beslut, men att de fått omprövning till uppehållstillstånd av asylskäl är en delseger. Det är också ett exempel på hur kamp lönar sig, eller som Zahra sa till Expressen: ”Nu vet vi att människor kan göra skillnad tillsammans”.

Många andra som drabbas av att spårbytet rivits upp är även de iranier och politiska flyktingar, denna dom borde gå att lyfta som ett prejudikat i deras fall. Hur mycket man än kämpar går det inte att lyfta varje enskilt fall så att det får samma sorts exponering som Zahra Kazemipour och Afshad Joubeh fått, men det gör de inte mindre verkliga eller mindre viktiga.