Solidaritet med arbetarkampen i Iran

Många strejker och arbetarprotester har ägt rum i Iran den senaste tiden (Foto: Iran news update).

av Nina Mo, SLP (ISA Österrike) // Artikel i Offensiv

Sedan början av augusti har det varit stora strejker i över 50 företag i Iran, särskilt i den oljerika södra delen som påverkar olje-, gas- och petrokemiindustrierna, vilka alla är kärndelar i den iranska ekonomin.

Efter utbrottet av covid-19 i Iran verkade det som att protesterna för stunden mattades av, men verkligheten är att protestvågen har återupptagits efter de brutala tillslagen. Kampen har skiftat från gatukonfrontationer till arbetsplatserna, som är ett viktigt nytt steg för utvecklingen av nya oberoende arbetarrörelser i Iran. 
Bakgrunden till dessa nya strejkrörelser är att arbetarklassens levnadsvillkor blir allt mer osäkra och ohållbara. I många fabriker har lönerna inte betalats ut på flera månader. I ett chockerande antal företag är genomsnittslönen bara en tredjedel av den officiella fattigdomsgränsen. 
Häromveckan dog fyra arbetare i en gruvolycka i Kermanprovinsen. Arbetarna hade inte fått den nödvändiga skyddsutrustningen. Dessa slags olyckor sker hela tiden i landet.

En av utlösarna till strejkvågen i den industriella sektorn var att en bemanningsanställd dog i början av augusti av en hjärtattack på en petrokemisk fabrik, vilket provocerade fram protester mot de usla arbetsvillkoren i hela sektorn. Arbetsvillkoren och -förhållandena är ofta katastrofala och väldigt osäkra, där majoriteten av de anställda har tillfälliga anställningar. 
Kampen inkluderar arbetare som jobbar med industriprojekt i ett av världens största naturgasfält, där multinationella företag också är inblandade. 

Dessa kamper visar ofta en stark beslutsamhet. På ett raffinaderi i Isfahan blockerade rader av säkerhetsstyrkor grindarna för att förhindra att de strejkande arbetarna gick ut i protester, men de blev bokstavligen överkörda av arbetarna. 
Att den industriella arbetarklassen har äntrat kamparenan är slående för de kommande månaderna och åren, och kommer fördjupa krisen som regimen befinner sig i, särskilt eftersom de dominerande ekonomiska kraven ofta är direkt kopplade till politiska krav, då arbetsgivarna ofta har direkta kopplingar till regimen genom Islamiska revolutionsgardet.
Ovanpå detta har det de senaste veckorna och månaderna varit gruvstrejker, pensionärsprotester, strejker från spårvägsarbetare, busschaufförer, lärare och många andra som riskerar fängslanden och tortyr.

Haft Tappeh-arbetarnas strejk, som har varat sedan mitten av juni, är ett exempel för arbetare i hela landet som vill gå ut i kamp. Det är den längsta strejken i deras kamphistoria. Deras krav inkluderar omedelbar utbetalning av obetalda löner, avvisandet av korrupta ägare och förstatligande av företaget. De kräver också att avskedade arbetare ska få sina jobb tillbaka och att sjukförsäkringen ska utökas.
Bara några av Haft Tappeh-arbetarna har fått en lön varje månad i år. Påståendena från de korrupta arbetsgivarna och myndigheterna om att de inte visste om Haft Tappeh-arbetarnas krav tvingade dem att fortsätta sina strejker i form av dagliga demonstrationer. Situationen bland Haft Tappeh-arbetarna representerar den permanent försämrade situationen för miljontals iranska arbetare. 
Haft Tappeh-arbetarna har konstant hotats av administrationen och rättssystemet, där vissa av de strejkande och ledande fackligt aktiva har arresterats om och om igen. 
Samtidigt försökte regimen blidka arbetarna genom att skicka en parlamentarisk delegation till fabriken och bjöd in det oberoende facket till ett möte med en parlamentarisk kommission. 
Under besöket till Haft Tappeh konfronterades delegationen av ett tal från en fackligt aktiv som attackerade regimen för deras agerande och deras fängslanden av strejkande arbetare.
Om arbetarna tar nästa steg och ockuperar fabriken igen, som de har utlyst att de ska, skulle detta också innebära en ny upptrappning och leda till hårda konfrontationer med regimen. Det skulle också betyda ett behov av massiv solidaritet bland arbetare i Iran och internationellt. 

I denna desperata situation sökte regimen räddning från en överenskommelse med Kina. Som en del av ett ”strategiskt partnerskaps”-överenskommelse ska Kina investera 400 miljarder dollar i Iran de kommande 25 åren och få ”priviligierad tillgång” till den iranska marknaden. I utbyte ska Kina få billiga oljetillgångar från Iran.
Militärt samarbete mellan de två länderna ska också fördjupas. Men det finns ett stort motstånd mot detta, även inom den iranska borgerligheten, vilket visar på de fördjupade splittringarna inom den härskande klassen.
Nyligen har också protesterna online mot avrättningar, repression och tortyr ökat. De fängslade demonstranterna från 2019-2020 års protester är fortfarande i en farlig situation och kan komma att avrättas. Men när repressionen ökar, ökar även ilskan. 
Chefen för Free Union of Iranian Workers, Jafar Azimzadeh, är en av de åtalade och arresterade arbetarna, tillsammans med många andra fackligt aktiva. Efter att ha gått ut i hungerstrejk i mitten av augusti ökade de strejkande arbetarna sina protester och pressen på att han ska frisläppas.

Strejkerna och protesterna nu har varit med samordnade än tidigare. Ett gemensamt uttalande från mitten av augusti från 50 oberoende arbetarorganisationer, lärarfack, studentföreningar och publicist- samt pensionärsföreningar som stödjer strejkerna och protesterna av arbetarna vid Haft Tappeh, Hepco och olje-, gas- och petrokemiindustrierna säger:
”Vi, som skriver under detta uttalande, deklarerar att i den nuvarande ekonomiska krisen i landet är det naturligt och förväntat att allt fler arbetare och förtryckta grupper kommer att ansluta sig till dessa strejker. 
Krisen, som får alla att förlora sitt tålamod, har sin grund i privatiseringarna, avregleringarna av priser, arbetarnas förvärrade levnadsvillkor som knuffar dem till randen av döden (inte bara fattigdom), obetalda fattiglöner, med mera. 
Det är tydligt att för att dessa strejker ska växa och vinna sina krav i dessa kritiska omständigheter måste arbetarna organisera sig och förena sig med varandra och sträva efter den riskabla frågan om att bilda oberoende organisationer som baserar sig på viljan och förmågan hos arbetarna.” 

Men det är tydligt att de flesta arbetsplatser inte har den militanta styrkan som Haft Tappeh-arbetarna och deras stödgrupper i staden har. Därför behövs det bildandet och samordningen av strejkkommittéer i hela landet. Detta skulle också kunna vara ett första steg till bildandet av ett oberoende revolutionärt arbetarklassparti. 
Nyckeluppgiften i den kommande perioden är att organisera fler strejker och en generalstrejk för att vinna grundläggande arbetarrättigheter, förstatligande av industrier och hela ekonomin under arbetarkontroll samt en kraftfull rörelse som kan störta hela regimen.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!