Spanska staten: Arbetarkvinnornas kamp viktigare än någonsin

av Viki Lara, Socialismo Revolucionario (ISA i den spanska staten) // Artikel i Offensiv

Miljontals kvinnor och män protesterade mot det sexistiska våldet, mot machokulturen och den diskriminering som arbetande kvinnor utsätts för som vårdgivare, på gatorna, i våra arbeten, i rättssystemet med mera.

Veckan efter 8 mars såg vi hur covid-19-fallen multiplicerades. Sjukhusen blev överfulla och restriktionerna sköljde över oss för att till slut omfatta hela den Spanska staten och bli bland de mest restriktiva i Europa och världen.
Vi, som feminister, fick också utstå de vanliga attackerna från högern. Den här gången beskylldes vi för att driva på smittspridningen på grund av protesterna den 8 mars. Detta är absurt då det var vi kvinnor som kämpade mest mot pandemin.

Till syvende och sist utgör kvinnor majoriteten av hälso- och sjukvårdssektorn, både bland sjuksköterskor och läkare, som tillsammans med andra kvinnodominerade yrken står i frontlinjen i kampen mot coronaviruset.
Pandemin avslöjade skörheten i viktiga samhällsfunktioner som borde vara en del av det offentliga, såsom vårdhem och hemtjänst. Dessa samhällsfunktioner har i många fall privatiserats och står nu under företagens kontroll. Företag som utnyttjar sina anställda med låga löner och dåliga villkor, samtidigt som de erbjuder undermålig service. 
Det rådde även en enorm brist på skyddsutrustning för arbetare och anställda inom den privata sektorn. Men även inom den offentliga sektorn fanns det brist på adekvat skyddsutrustning och även där är anställningskontrakten för sjuksköterskor oerhört osäkra.

Pandemin avslöjade skörheten i viktiga samhällsfunktioner som borde vara en del av det offentliga.

I den ekonomiska krisen som pandemin hjälpte till att utlösa har kvinnor utgjort majoriteten av offren. Under nedstängningen av samhället försvann 900,000 arbeten som varken erhöll permitteringsstöd eller arbetslöshetsförmåner. Eftersom vi som kvinnor tenderar att ha de mest otrygga jobben med de sämsta förhållandena, ofta inte ens med kontrakt, drabbades vi också hårdast av arbetslösheten. 
Idag är cirka en halv miljon arbetare permitterade (därför räknas de som aktiva, trots att de inte arbetar), men ändå är arbetslösheten mer än 16 procent; för kvinnor är samma siffra mer än 18 procent. Dessa osäkra förhållanden och den massiva arbetslösheten ökar den extrema fattigdomen, vilket hungerköerna vid de så kallade matbankerna vittnar om.
Och precis som att våldet mot kvinnor ökade under nedstängningen av samhället, när offren tvingas vara inlåsta 24 timmar om dygnet med sina förövare, ser vi nu samma situationer – denna gång orsakad av fattigdom, ekonomiskt beroende och arbetslöshet som främst drabbar kvinnor och ensamstående familjer.

De styrande på regerings-, kommunal- och regional nivå inklusive PSOE-Unidas Podemos (som kallar sig progressiv och feministisk) har visat sig helt oförmögna att hantera pandemin då de har prioriterat ekonomin framför hälsa, låtit bli att utöka sjukvården och utbildningssystemet och inte heller vidtagit några större åtgärder för att förhindra den extrema fattigdomen. 
Även om vissa åtgärder såsom införandet av en minimi­inkomst och höjningen av minimilönen är välkomna, kommer dessa förbättringar på grund av byråkratiska hinder och mäktiga arbetsgivare att försenas.
Det är mer nödvändigt än någonsin att fortsätta den feministiska rörelsens kamp på ett samordnat sätt över hela den Spanska staten för att förändra vår verklighet. Det räcker inte för oss att vänta på försenade och otillräckliga reformer från regeringen – vi behöver en systemförändring som sätter människors behov framför företagsvinster, ett system som får ett slut på alla typer av diskriminering och förtryck.