Står Sverige på randen till en ny 90-talskris?

Bildtregeringen räddade i samarbete med Socialdemokraterna de banker som hade skapat krisen, och blev den mest hatade regeringen i modern tid (Foto: Offensiv).

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

”Kraschvarning” och varningar om att ”den tuffaste tiden sedan 1990-talskrisen väntar oss” är ganska vanliga rubriker numera. Men vad var det egentligen som hände i Sverige under de omskakande åren i början av 1990-talet, när landet skakades av den djupaste kapitalistiska krisen sedan 1930-talet och enligt Expressen var ”i revolt”?

Det finns naturligtvis stora skillnader mellan dagens situation och den i början av 1990-talet – inte minst är läget globalt helt annorlunda idag jämfört med då.
På tröskeln till 1990-talet hade det nyliberala borgerliga systemskiftet ännu inte raserat välfärden eller fått elpriserna att skena, och det fanns fortfarande postkontor; privatiseringseländet hade bara börjat.
1990-talskrisen var orsakad av kapitalismen och särskilt det spekulativa finanskapitalet som genom avregleringarna av valuta- och finansmarknaderna i mitten av 1980-talet hade blivit allt mer dominant. Spekulationsekonomins blomstring och dagens uppblåsta bubblor som har börjat spricka påminner om tiden innan 1990-talskraschen.
Det som började som finanskris orsakad av främst av fastighetsspekulation spred sig snabbt till hela samhällsekonomin och arbetslösheten ökade på ett chockartat sätt.

Den statliga utredningen Välfärdsbokslut för 1990-talet (SOU 2001:79 40) summerade:
”När den ekonomiska krisen drabbade Sverige i början av 1990-talet föll sysselsättningen dramatiskt och arbetslösheten ökade till en nivå som tidigare varit i det närmaste otänkbar. Även jämfört med många andra länder i Västeuropa var arbetslöshetsutvecklingen i Sverige dramatisk. Mellan 1990 och 1993 föll sysselsättningen med drygt en halv miljon människor, eller cirka 13 procent, och den öppna arbetslösheten steg från 1,7 till 8,3 procent. 1990-talet kan beskrivas som ett massarbetslöshetens årtionde.
Sett över decenniet som helhet var det en betydande del av befolkningen som någon gång drabbades av arbetslöshet. Så mycket som 1,8 miljoner människor – närmare 40 procent av dem som var 18-60 år 1991 – var anmälda på Arbetsförmedlingen någon gång mellan 1992 och 1999.”
1990-talskrisen blev till den djupaste sedan 1930-talets ekonomiska depression och de sår som krisen orsakade samhällsekonomin, särskilt välfärden och socialförsäkringarna, skulle aldrig läkas. I krisens spår följde också ett allt hårdare klimat på arbetsplatserna med ökad stress och psykisk ohälsa som följd.
Sedan mitten av 1990-talet har det ägt rum det en dramatisk ökning av antalet långa sjukskrivningar orsakade av stress och psykisk ohälsa. Framför allt drabbades kvinnor och särskilt de som arbetade i den offentliga sektorn när färre skulle göra mer.

Till de chocker och epokgörande händelser som kantade den baklängesrevolution som inleddes under 1980-talet och som kulminerade med 1990-talets nyliberala systemskifte ska även läggas socialdemokratins förborgerligande.
Den svenska socialdemokratin hade ända fram till 1990 en unik ställning och förankring i arbetarklassen. Partiet sågs som ett med den välfärdsstat som hade gett en glimt av det framtida socialistiska samhället. Men att samma parti började riva ned sitt eget välfärdsbygge och fullt ut anammade den nyliberala marknadspolitiken förändrade för evigt synen på S, och partiet började ses som ett bland alla andra partier.
Socialdemokratins förborgerligande blev tydligt när S-regeringen i februari 1990 svarade den annalkande krisen med att lägga fram ett förslag på lönestopp och strejkförbud, vilket var vad SAF (dåvarande Svenskt Näringsliv) hade krävt och som facktopparna först gav sitt bifall till.
Men protesterna underifrån tvingade facktopparna att dra bort sitt stöd och S-regeringen avgick för att efter några dagar senare återkomma till makten – för att på hösten 1990 lägga fram ett nytt hårt åtstramningspaket som dessutom innehöll att Sverige skulle ansöka om medlemskap i EG (dagens EU).
I likhet med tidigare krascher föregicks 1990-talskrisen av tygellös spekulation som blåste upp en rad finansbubblor som bara blev större i takt med avregleringarna av kredit- och valutamarknaden.

Bakom avregleringarna stod dels världsekonomins globalisering med finanskapitalet i förarsätet och dels de stora vinster som storföretagen hade gjort efter devalveringarna (nedskrivning av kronans värde, för att gynna den egna exporten) 1981 och 1982.
Den sistnämnda var en ”superdevalvering” på 16 procent som den nya S-regeringen slog till med efter att ha kommit till makten hösten 1982 och som hade det uttalade målet att ”öka lönsamheten i näringslivet”.
Devalveringarna ökade storbolagens vinster på arbetarnas bekostnad. Men eftersom en allt mindre del av vinsten återinvesterades blev resultatet överfyllda kassakistor, ett överflöd av kapital som snabbt kunde växa genom spekulation och finansaffärer samt uppköp av konkurrenter. Det var ytterst en återspegling av kapitalismens begynnande stagnationskris.
”1980-talsspekulationen började i industrin och läckte in i alla delar av samhället”, summerar boken När Sverige kraschade, utgiven av tidningen Affärsvärlden 1992.
Och ju mer storbolagen tjänade på sina finansaffärer och de egna internbanker man byggde upp, desto mer blev de att likna vid kapitalförvaltare. I När Sverige kraschade ges följande exempel:
”För att få en uppfattning av lönsamheten på den här typen av verksamhet (finansspekulation) kan man titta på ABB-koncernen, vars finansrörelse (mäkleri, försäkringar, obligationer med mera) svarade för nästan en tiondel av hela vinsten under 1980-talets tre sista år, trots att den bara sysselsatte någon procent av de närmare 200 000 anställda.”
Det går en nära nog rak linje från 1980-talets spekulation till dagens rakt igenom parasitära finansmonopolkapitalism.

Historien går aldrig i repris, men kapitalismens kriser är återkommande och det finns många oroande tecken på att den nya krisen kommer att likna 1990-talets.

År 1985 avreglerade den dåvarande S-regeringen kreditmarknaden, som kom att kallas ”novemberrevolutionen”, och det blev fritt fram för bankerna att låna ut pengar. Några år senare slopades valutaregleringarna och valuta kunde fritt strömma ut och in ur landet.
Kreditavregleringen innebar att bankernas utlåning snabbt växte, och med lånade pengar köptes fastigheter, aktier och andra värdepapper. Dessutom gödde avregleringen framväxten av en rad nya högt belånade finansbolag, som vid sidan av bankerna erbjöd lån till spekulanter, inte minst de som spekulerade i fastigheterna.
Fastighetsbranschen beskrevs under 1980-talets som ”Sveriges Klondyke”, och från 1980 till 1989 ökade fastighetspriserna med nästan 800 procent mot drygt 300 procent i resten av Västeuropa. Med fastigheter som säkerhet och ”marknadens” förväntningar om att priserna bara skulle fortsätta att gå upp blåstes en gigantisk finansbubbla upp.
Även börskurserna ökade i en takt som aldrig förr. Under perioden 1980 till 1989 steg aktiekurserna på Stockholmsbörsen med 1 144 procent, samtidigt som omvärldens börser steg med i snitt 350 procent.
Avregleringarna bidrog också till att finansmarknaderna växte explosionsartat och formade den marknadens diktatur som sedan skulle diktera krispolitikens innehåll.
”Under valutakrisen i oktober 1990 tvingade marknaden socialdemokratin att lägga om den ekonomiska kursen. Först sedan Ingvar Carlsson (statsministern) presenterat ett förslag om försämrade sjukförsäkringsförmåner och gjort helt om i fråga EG (EU)-medlemskapet lugnade sig penningmarknaden” (När Sverige kraschade).
Samma år, 1990, brast bubblan efter att räntorna börjat öka, vilket hade fått värdet på fastigheter och andra tillgångar att rasa.

Krisen började med att finans- och fastighetsbolaget Nyckeln ställde in betalningarna i oktober 1990. I augusti året därpå gick ett stort fastighetsbolag, Gamlestaden, omkull. När bubblan sprack och de stora lånen skulle amorteras hade säkerheterna i form av fastigheter minskat så mycket i värde att de inte längre motsvarade lånen.
Fastighetsbolagen drog med sig långivarna i fallet – finansbolag och banker. ”När bankkrisen var som värst under 1992 var de årliga kreditförlusterna 4,4 procent av den totala utlåningen, och under 1992 och 1993 kom 43 procent av de totala kreditförlusterna från exponeringar mot fastighetsrelaterad verksamhet”, enligt Finansinspektionen.
Åtminstone tre banker, Gotabanken, Nordbanken (idag Nordea) och Första Sparbanken, gick omkull. De två förstnämnda bankerna fick staten ta över.
Men många vanliga egnahemsägare knäcktes också av de höga räntorna – realräntan, skillnaden mellan ränta och inflationstakt, steg till hisnande 10 procent 1992.
Krisen fick spekulanterna att snabbt flytta sitt kapital ut ur landet, vilket fick den svenska kronan (valutan) på fall. Med räntehöjningar som vapen försökte Riksbanken att rädda den fasta växelkursen och stoppa valutautflödet, och i september höjdes räntan till 500 procent, men kronraset gick inte att hejda.
Riksbanken och Carl Bildts högerregering, som hade kommit till makten 1991, tvingades att låta kronan ”flyta fritt” och det betydde de facto en ny devalvering, vilket sedan följdes av att regeringen slöt flera krisuppgörelser med S.

Krisen fick arbetarna och välfärden betala, samtidigt som Bildtregeringen i samarbete med Socialdemokraterna räddade de banker som hade skapat krisen. Bankstödet kostade staten och skattebetalarna enorma belopp – totalt 65 miljarder kronor, vilket gav både budgetunderskott och minskade resurser till välfärden. Eller som Välfärdsbokslut uttrycker det:
”Staten kom i praktiken att stå för en stor del av bankernas och finansbolagens kreditförluster, vilket ökade statens budgetunderskott. År 1990 uppvisade statens finanser ett överskott på nästan 19 miljarder kronor. Från 1991 befann sig underskottet mer eller mindre i fritt fall och uppgick 1993 till närmare 210 miljarder kronor.”
Bildtregeringen blev till sist den mest hatade i modern tid. Kristerssons blåbruna regering kan sluta som en minst lika hatad regering.
Det var dock Socialdemokraterna som kom att rädda Bildtregeringen; utan stödet från S skulle den aldrig ha kunnat sitta kvar mandatperioden ut. När Socialdemokraterna sedan kom till makten 1994 följde i stort samma politik, vilket gav upphov till en ny kampvåg.
Krisen och regeringspolitikens återkommande stålbad fick förödande följder. Åren 1990-93 minskade Sveriges BNP tre år i rad med totalt 5 procent. Jobben slogs ut i rasande takt och under 1990-talets första år gick 500 000 jobb förlorade. Kommunalarbetaren sammanfattade det hela den 2 mars 2011:
”När svångremmen drogs åt kring den kommunala välfärdssektorn ökade arbetslösheten. Den har aldrig därefter sjunkit ner till i närheten av förkrisnivån. SCB-siffrorna vi har sammanställt visar att 73 000 jobb togs bort inom skola och barnomsorg och 104 000 inom vård och omsorg. Inom landstingen och kommun­erna var jobbtappet ännu större på grund av privatiseringarna. Minskningen av välfärdsjobben, 177 000, motsvarar hälften av den växande totala arbetslösheten i Sverige under den här perioden (1990-97).”
”Inom sjukvården har åtminstone 60 000 anställda försvunnit utöver vad som har orsakats av förändringar av huvudmannaskap”, skrev också Välfärdsbokslut, och år 2000 var antalet välfärdsarbetare, låg räknat, 35 000 färre än 1990.
1990-talets nedskärningar, privatiseringar och den marknadsstyrning som påtvingades välfärden bidrog starkt till de förfärande höga dödstalen i början av pandemin, våren 2020.

Vid flera tillfällen under 1990-talet stod landet på randen till politisk strejk. I dagens läge är det vad som behövs (Foto: Offensiv).

Står Sverige på randen till en ny 90-talskris? Historien går aldrig i repris, men kapitalismens kriser är återkommande och det finns många oroande tecken på att den nya kris som är i antågande kommer att likna 1990-talets. De finansbubblor som har blåsts upp och som har börjat spricka är om möjligt ännu större än för drygt 30 år sedan.
Samtidigt är samhällets motståndskraft mot systemets kriser allvarligt försvagade och arbetslösheten har permanentats på en nivå som är nära fyra gånger så hög som innan 90-talskrisen slog till.
Dagens krisutveckling sker också i en global omgivning fylld av djupa, samverkande kriser och i en värld som har osäkrats av imperialistiska maktstrider, vilket inte var fallet i början av 1990-talet. Andreas Cervenka skriver i sin bok Girig-Sverige att:
”Riksbanken konstruerade för några år sedan en indikator över risknivån i det svenska finansiella systemet, ett slags ekonomins brandlarm som kan varna om det börjar pyra någonstans. Det har ljudit i flera år. Redan 2017 passerades de risknivåer som rådde före 90-talskrisen, och under pandemin noterades en ny rekordnotering för detta ’skräckindex’. En titt på siffrorna visar att den svenska ekonomin idag mer eller mindre står och faller med fastighetspriserna.”
Hela fastighetssektorn är nu i gungning. Skuldfällan slår igen när värdet på tillgångarna faller och räntan går upp. De närmaste åren måste de stora fastighetsbolagen få fram 500 miljarder kronor för att betala lån som förfaller, pengar som man inte har.

Riksbanken varnade i början av detta år för att:
”De svenska bankernas stora och ökande utlåning till kommersiella fastighetsföretag utgör en betydande risk. Dessa företag står dessutom för en stor del av emissionerna på den svenska företagsobligationsmarknaden. Deras stora skulder gör dem räntekänsliga. Riksbankens beräkningar visar att ett scenario med snabbt stigande räntor kan komma att ta en stor del av fastighetsföretagens rörelseresultat i anspråk. Om dessutom kreditvillkoren stramas åt och konjunkturen försvagas ökar risken för stora prisfall på deras fastigheter, vilket kan få stora konsekvenser för såväl fastighetsföretag som långivare.”
Men Riksbanken ser samtidigt inget annat alternativ än att höja räntorna för att om möjligt få ned inflationstakten. Dock är det vanliga människor som får betala priset för den kris som vinsthungriga kapitalister har skapat, i skydd av regeringar och Riksbanken. 90-talskrisen visade hur snabbt allt kan ändras och vilket genomslag olika kampinitiativ kan få. Vid flera tillfällen under 1990-talet stod landet på randen till politisk strejk.
Liknande kamprörelser behöver byggas upp idag och det brådskar mot den blåbruna regeringens rasism, högerpolitik och klimatfientlighet. Vanliga människor ska inte betala krisen. Därför: Organisera och ta kamp mot kapitalismen – för socialism och en demokratiskt planerad ekonomi för behov och en hållbar utveckling.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!