Stoppa motorsågsmassakern på Järvafältet

av Arne Johansson // Artikel i Offensiv

Det är svårt att beskriva den blandning av ilska och förtvivlan som det påbörjade bygget av en stor begravningsplats på Järvafältets mest uppskattade friluftsområde väcker. Trots talrika protester med demonstration, nedrivna staket nattetid, trädkramaraktion och flertalet ignorerade anmälningar mot den påbörjade skövlingen har på bara några få dagar 200 stora träd redan fällts.

Vad som har inletts är en ren motorsågsmassaker på Igelbäckens kulturreservat och den undersköna Järva Discgolfpark, hyllad som världens bästa discgolfbana och så sent som 2017 prisad som Årets park i Sverige. 
Mycket ont blod väcks också av den respektlösa nonchalans som demonstreras av att byggets ansvariga inte ens har brytt sig om att invänta tillstånd i form av marklov, bygglov eller startlov. 

Om att det här bara är början vittnar åsynen av kilometervis uppresta stängsel och mötet med en gigantisk skogsmaskin. 
– Jag känner mig kränkt och ledsen över det förakt som visas dessa historiska platser och vårt kulturreservat. Här skövlas vackra björkträd där vi förr brukade uppmanas att inte ens plocka blommor, säger Akallabon Barbara Tertica, som uppmanar alla att fortsätta kämpa och inte tappa sugen.
På liknande sätt uttrycker sig Saeed Hormozy på Facebooksidan Rör inte Järva.
”Det är inte bara träd som fälls ner, det är människornas kamp och värdighet för sin existens som fälls och förnedras år 2021 på Järvafältet och inte i Amazonas. Och det händer här och nu, vad är det för signal till våra kommande, SORGLIGT”, skriver han.
Nu när skövlingen redan har inletts medger stadens ansvariga också att man hittills har mörkat omfattningen av den planerade vandaliseringen.
”Inför detta nya skede har en bredare inventering gjorts av de träd som berörs av röjning och avverkning. Om man räknar in ett större antal ungträd, grövre buskage, sly och de träd som ska ge plats till våtmarken är totalsiffran knappt 2 000 träd, varav hälften ska ge plats till våtmarken. När projektet tidigare angav att endast 250 träd skulle fällas var det felaktigt, siffran var en teknisk beskrivning av fristående träd med en viss diameter”, förklarar stadens hemsida Stockholm växer.
Staden försvarar sig med att man redan har försett sig med ett allmänt reservattillstånd för arbeten inom Igelbäckens kulturreservat. Man medger att ”en rad andra tillstånd och lov behövs för bygget”, men hävdar att det ”i detaljplanen finns stöd för de delar av de arbeten som görs nu och ska göras den närmaste tiden, som schaktarbeten för gravöarna”. 
Därigenom ställs uppenbarligen alla beslut om bygg- och mark­lov inför fullbordat faktum.

Mot bakgrund av dagens skarpa kritik mot glada pulkaåkare på Skogskyrkogården sticker också Kyrkogårdsförvaltningens respektlösa ord i ögonen om att begravningsplatsens placering delvis har valts just för att den ända sedan 1970-talet är ”ett rekreationsområde för stockholmare. De planerna tas nu vidare i en tid när många använder begravningsplatser för rekreation, som att promenera och jogga. Möjligheten att använda området till flera olika aktiviteter är fortsatt centralt.” 
Först ska bara världens bästa discgolfpark, som under pandemins år 2020 samlade 30 000 besökare, röjas undan…
Bland alla som har satt sig in i byggets detaljer är många chockerade över den extrema ignoransen av byggets enorma miljöutmaningar. Under 25 hektar av den 37 meter höga Granholmstoppens sluttningar ligger nämligen enorma mängder mycket instabila tippmassor av bygg­avfall och föroreningar som asbest och olja från bygget av de omgivande stadsdelarna och tunnelbanelinjerna mellan 1965 och 1974. Det var en trafik som upphörde först efter ett stort ras, då den instabila Granholmstoppen ”kalvade”.
Den markmiljörapport som politikerna har tagit ställning till tar enligt landskapsarkitekten Jonas Löf bara upp etapp 1 som är i utkanten av tippen. Etapp 2, 3 och 4 planeras uppe på centrala tippen.
– De tryckbankar som håller den instabila kullen på plats nämns inte i förfrågningsunderlaget. I dessa tryckbankar planerar Kyrkogårdsförvaltningen kistgravar, men om man rör dem rubbas balansen i tippen, säger Jonas Löf.

Det här måste vara ett av de mest korkade och kortsynta beslut som någonsin har tagits i området.

Konsekvenserna av att bygget är det första kända försöket att anlägga en begravningsplats i en gammal deponi för byggavfall har varken politiker eller media orkat granska. För att kunna anlägga plats för kistgravar på kullen måste de befintliga massorna enligt sakkunniga kritiker antingen grävas ut och bytas till tre meters djup, eller byggas på med nya massor som räcker för kistgravar.
– Området tål inte den påfyllnaden. Och gräver man istället bort lika mycket som man vill fylla på får man enorma massor av tvivelaktig sammansättning att hantera. Bara kyrkogårdens infrastruktur medför enorma markförändringar och risker. Jag vill inte ens tänka tanken att just toppen läggs ut som område för kistgravar, har Stockholms stads tidigare deponiexpert, landskapsarkitekten Frank Lange, sagt.
Chaufförer som har kört bygg­avfall till Granholmstoppen har också gett färgstarka vittnesmål om det miljöfarliga innehållet.
– Jag trodde inte att det var sant, det var för absurt, har Klas-Göran Wirström, en av dem, kommenterat byggplanerna.

Officiellt skulle lasten ”vägas in”, men i praktiken var det sällan det hände. Han körde själv avfall från en färgfabrik, asbest i stora mängder och giftiga gamla telefonstolpar. Han minns särskilt ett konkursat värmeverk i Stora Vika som experimenterat med tillverkning av pellets från tjockolja.
– Därifrån körde jag många tunnor till Granholmstippen.
Ett udda lass var fyllt med elefantskit från en utställning. Det luktade så illa att museet ringde för att bli av med det. Inget farligt avfall, men det visar inställningen på den tiden. Ville man bli av med något kunde man köra det till tippen på Järva.
Bland religiösa grupper med uttryckliga regler mot begravningar vid soptippar anses visserligen platsen kontroversiell även av det skälet. Motståndet har ändå försvagats av att det finns ett stort behov av kistbegravningsplatser – flera av pandemins dödsoffer på Järva får begravas så långt bort som i Tyresö.

Svaret på detta är att det inte saknas alternativa placeringsalternativ. Som Norra Järva stadsdelsråd gång på gång har påpekat har det hela tiden funnits en bra alternativ plats vid Hägerstalund nära Akalla. Det är en placering som alla partier i början av 2000-talet var eniga om, men som svaga lokala politiker inte har orkat med att ta strid för sedan Moderaterna svängt. Den motocrossbana som i många år funnits på denna plats är också borta. 
– Det här måste vara ett av de mest korkade och kortsynta beslut som någonsin har tagits i området. Det innebär enbart gigantiska merkostnader för något som är en uppenbar lokal miljöföroreningsrisk samt irreparabel förstörelse av ett oskattbart rekreations- och natur- och kulturminnesmärke, sammanfattar Christer Rydén Rättvisepartiet Socialisternas syn.
Allt talar för att insikten om detta bara kan växa ju längre projektet drivs. Inget talar för att protesterna tystnar.