Sedan förra året har situationen för irakiska flyktingar blivit allt mer akut. Det finns enligt UNHCR 1,8 miljoner interna flyktingar i Irak, och cirka 2 miljoner irakiska flyktingar i grannländerna, framförallt i Syrien, Jordanien och Iran. Uppåt 50 000 irakier tvingas fly sina hem varje månad, mer än 1 500 varje dag. Irak är nu skådeplatsen för den största flyktingkatastrofen och befolkningsförflyttningen sedan palestinierna tvingades ifrån Israel 1948.
Enligt FN:s flyktingorgan UNHCR är det omöjligt för hjälporganisationer att tillgodose behoven hos alla flyktingar. Det kommer allt fler rapporter om kvinnor som tvingas prostituera sig och om barnarbete. I fattiga grannländer som Syrien och Jordanien leder flyktingsituationen till stora problem för infrastruktur, utbildningssystem etc.
I januari bad därför UNHCR om 60 miljoner dollar extra för att hjälpa irakiska flyktingar. Det är vad USA lägger ned på fem timmars krigföring i Irak.
I januari bad därför UNHCR om 60 miljoner dollar extra för att hjälpa irakiska flyktingar. Det är vad USA lägger ned på fem timmars krigföring i Irak. Efter UNHCR:s katastrofrapporter har USA utlovat 18 miljoner dollar och att ta emot 7 000 flyktingar, samtidigt som man ska ”skapa en stabil och säker miljö som ger irakierna möjlighet att återvända till sitt hemland” (biträdande utrikesminister Paula Dobriansky). Ett uttalande som blir allt mer absurt för var dag som går. Om USA misslyckats med att skapa stabilitet i Irak, så har man lyckats desto bättre med att stänga sina gränser. Enligt Human Rights Watch tog USA under 2006 bara emot 202 (!) flyktingar från Irak. Den stora majoriteten av de irakiska flyktingarna finns alltså kvar i Irak eller grannländerna. I de industrialiserade länderna har antalet asylsökande irakier ökat med 50 procent. Den moderata migrationsministern Tobias Billström har reagerat med att klaga i högan sky på övriga EU-länder. ”Under 2006 sökte 9 065 irakier asyl i Sverige … Detta innebär att Sverige för närvarande tar emot över hälften av alla asylansökningar från irakier som görs i Europa”.
Uttalandet säger mer om Fort Europa än om regeringens ”generositet”. De 7 166 irakier som beviljades uppehållstillstånd av flyktingskäl (varav 1 288 endast tillfälligt) i Sverige under år 2006 motsvarar 1,89 promille av de irakier som är på flykt idag.
Regeringens hyckleri är till skillnad från flyktingpolitiken gränslöst. Trots Sveriges grymma asylpolitik (se sid 3 om Märsta flyktingförvar och hot om utvisningar till Kongo) påstår Tobias Billström att flyktingpolitiken är ”human”. Samtidigt säger Billström att den tillfälliga asyllagen var ett misstag, eftersom det ”medfört att fler valt att söka sig till just Sverige”.
Regeringarna i Sverige och andra EU-länder är överens om att stänga ute flyktingar så långt det är möjligt (det är förstås omöjligt att lagligen ta sig till Sverige från Irak för att söka asyl). Fikonlövet de använder är att ”istället hjälpa i regionen”.
”Vi är inga doktorer, bara sköterskor. Vi kan inte bota sjukdomen. Den är politisk och botemedlet politiskt … Att bota sjukdomen innebär att skapa stabilitet och säkerhet i Irak”, sa FN:s flyktingkommissionär Antonio Guterres nyligen.
Det är lätt att se problemen, men desto svårare för imperialismen att lösa dem. Katastrofen i Irak och flyktingkriser runt om i världen är en direkt följd av imperialismens härjningar i jakt på råvaror, marknader, geopolitiska positioner och i slutändan profit för ett fåtal redan superrika. På samma sätt är flyktingpolitiken en del av etablissemangets attack på arbetare och ungdomar och en förlängning av dess imperialistiska intressen.
Kamp underifrån kan tvinga fram eftergifter, där flyktingamnestikampanjen 2005 och den tillfälliga asyllagen är ett exempel. Även i enskilda asylärenden behövs högljudda försvarskampanjer. Kampen behöver dock alltid kopplas till en socialistisk kamp, i Sverige och internationellt, mot kapitalism och imperialism, grundorsaken till krig, utsugning, fattigdom och flyktingkatastrofer.