Strejkvågen i Iran: ”Regimen skakar”

Solidaritetsdemonstration för de strejkande i Iran den 9 juli i Stockholm, där Vilgot Karlsson från Rättvisepartiet Socialisterna var en av talarna (Foto: Robert Bielecki).

av Robert Bielecki // Artikel i Offensiv

Omfattande strejker från olje-, gas- och petrokemiindustriarbetare har i över 1,5 månad skakat Iran. Offensiv har pratat med den iranska aktivisten Farkhondeh Ashena, som har lång erfarenhet av den iranska kampen och själv drabbats av den iranska regimens repression då hon satt fängslad i 8 år i Iran.

Vad händer i Iran just nu? Vad ledde fram till de nu pågående strejkerna?
– Arbetare i olje-, gas- och petrokemiindustrin har i en och en halv månad varit ute i strejk i fjorton städer. De kräver fasta anställningar, höjda löner, anställningsskydd och trygghet, med mera.
– Men de kräver också vaccin till alla, höjda löner för alla, och gratis medicin och vård för alla. Det är första gången som det inte bara är sin egna sektors krav, utan krav som gäller för alla. 
– Arbetare kommer från olika städer till området i södra Iran, där det finns olja, och jobbar och bor där. Det finns olika slags arbetscampingar eller läger där de bor, men de har inte bra faciliteter. För 150 personer kan det finnas blott en toalett och en dusch. 
– Ett av arbetarnas krav är att de ska jobba 20 dagar där och sedan få spendera 10 dagar hemma hos sin familj, ett krav som kallas 20/10. 

Farkhondeh Ashena.

Hur omfattande är strejkerna?
– Väldigt omfattande; 13,000 är ute i strejk. Omkring 10-15 procent av oljearbetarna är fastanställda, de övriga har skrivit avtal med organisationer som Pejmankar, ett slags bemanningsföretag, som i sin tur har avtal med oljebolaget. Så arbetare kan arbeta 3 månader på en plats, 3 månader någon annan stans och så vidare. Regimen säger att de inte har ansvar för dessa arbetare, då de inte är anställda på oljebolaget. Arbetarna säger att Pejmankar måste bort och vill istället ha direktavtal med bolaget.
– Bara omkring 10 procent av alla arbetare har fasta anställningar – sjuksköterskor, lärare och så vidare – resten har otrygga anställningsformer. Detta är ett jätteviktigt ämne för arbetarrörelsen i Iran. 
– Arbetarna samlas på sina arbetsplatser och områdena där de tillsammans bor för att planera nästa steg. De säger att de vill ha sina krav genomförda och att de ska kämpa. Pejmankar sa att ”okej, vi ger er höjda löner om ni kommer tillbaka till jobbet och avslutar strejken”. Men när de återgick till arbetet visade sig att de ljög, så de gick ut i strejk igen.

Får strejkerna stöd av andra arbetare och yrkesgrupper?
– Ja. Det har varit solidaritetsaktioner för dessa strejker. Till exempel har arbetarna på Haft Tappeh, sockerfabriken, skrivit solidaritetsuttalande med arbetarna, vilket även bussförarnas fackförbund Vahet och lärarförbundet också har gjort. De har skrivit att ”vi har också samma situation, vi vill samma saker” etcetera. Studenter har också stött de strejkande.

Hur har regimen agerat? 
– Regimen är helt tyst om vad som händer sedan några veckor tillbaka. De vill tysta och mörka kampen. Men det är svårt för dem, alla känner till och stödjer kampen, och arbetarna på Haft Tappeh har också strejkat och blockerat vägarna till fabriken. 
– När de första strejkerna i oljebolagen bröt ut lämnade en del arbetare arbetsplatsen och gick tillbaka till sina familjer. En del var kvar på arbetsplatsen och arbetscampingarna där de bor. Bolaget stängde av vattnet för de som var kvar och gav ingen mat – de stängde köket och elektriciteten. De stängde av luftkonditioneringen när det var 50 grader varmt ute. 
– Arbetarna samlar själva in pengar för att hjälpa varandra, för medicin till barn eller mat, och andra arbetare har skickat mat och pengar till de strejkande. Aktivisterna i fabriken sa att ”alla som åkt till sina familjer måste komma tillbaka och samlas här” för att på så sätt stärka kampen. 
– Kraven har under kampens gång avancerats, och nu kräver de att alla arbetare i Iran – inte bara de själva – ska få 12 miljoner tuman per månad, cirka 3,500 kronor, eftersom priserna på basvaror som mjölk, bröd, medicin med mera har höjts jättemycket under coronakrisen. 60 procent av arbetarna har ingen försäkring och måste betala allt själva – för vård, medicin med mera. 
– Alla arbetare vill ha höjda löner och vaccin åt alla. Därför har de kravet för 12 miljoner tuman i månadslön för alla – vissa har bara 2 miljoner; kvinnliga kassabiträden får bara 1,5 miljoner. En liten bostad på 2 rum i arbetarområden har en hyra på 2 miljoner – hur kan man leva med bara 1,5 miljoner? 

Regimen är rädd för att folket på andra platser också ska strejka och gå ut i demonstrationer – regimen skakar.

Hur har det iranska folket drabbats av coronakrisen?
– Iran har drabbats hårt, eftersom Ayatollah Khamenei sa att landet inte ska importera vaccin från USA, Europa och så vidare. Därför har många dött. Sedan sa de att ”okej, vi kanske kan köpa in något”, men det var alldeles för sent och efter att många redan hade dött.
– Under coronakrisen har alla tvingats jobba. De har inte gett något ekonomiskt stöd för att folket ska kunna vara hemma. 
– Man måste vaccinera alla, vilket också är ett krav som de strejkande arbetarna har. Många gatuförsäljare, hemlösa, arbetslösa med flera har inget skydd mot corona, och fattigdomen är utbredd. Gatubarn letar i soporna efter mat. Det är tragiskt.
– Det är samtidigt stort förtryck från regimen; de tystar och arresterar aktivister. De säger att de vet att det är svårt, men måste ”få tid”, att de ska ”prata” med Pejmankar. Men arbetarna säger ”bort med Pejmankar”. 
– Oljan har så stark roll i iranska ekonomin, vilket spelar stark roll. De stryper regimens ekonomi på så vis. Nu finns det inte mycket olja och gas för regimen, vilket har varit en katastrof för dem. Det har funnits brist på bensin nu bland annat.

Hur viktig är denna strejk?
– Den är jätteviktig: det är första gången som så många oljearbetare har strejkat under så lång tid, och kanske kommer det fortsätta länge till. Regimen är rädd för att folket på andra platser också ska strejka och gå ut i demonstrationer – regimen skakar. Det är också viktigt att de har krav som gäller alla arbetare i Iran, inte bara för de själva.
– Detta är en stark strejk, hela Iran lyssnar på arbetarna. Folket tänker på arbetarrörelsen. Alla fattiga och arbetare känner till strejken och vet att det är viktigt. De tänker inte att ”USA ska hjälpa”, utan de vet att bara arbetarna kan förbättra livet för alla. Det är jätteviktigt. 
– Det viktigaste som strejkerna saknar nu är en större och mer samordnad organisering, de måste organisera sig mer för att kunna segra. Arbetarna i Iran måste gå ut i samordnade strejker samtidigt. Och de måste ta solidaritet med miljö- och klimatrörelsen – det är en katastrofal klimatsituation i Iran – samt för kvinnors rättigheter, många kvinnor kämpar. Kampen behöver också organisera i de områden som fattiga och arbetare bor i.
– Det måste finnas bostad, mat och jobb till alla, gratis utbildning och vård för alla, frihet för författare, journalister och organisationer. Det behövs äldreomsorg och bra pensioner. Ett slut på förtrycket. Strejken kan ha avgörande betydelse för arbetarrörelsens framtid i Iran.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!