Sudan: ”Militären ska inte tillåtas stjäla revolutionen”

av Per Olsson

”En halv revolution kommer bara att förgöra landet”, sa en demonstrant korrekt till medier. Revolutionen måste gå hela vägen (Foto: Hind Mekki, Flickr CC).

Revolutionen i Sudan har redan vunnit historiska framgångar. Den 11 april avsattes diktatorn Omar al-Bashir och ett militärråd lett av generalen och försvarsministern Awad Ibn Auf tog över. General Aufs tid som statschef blev kort – efter en dag på posten avsattes även han. Men militären är kvar vid makten, vilket har mötts av nya jätteprotester mot den gamla ordningens försök, med generalerna i spetsen, att ”stjäla revolutionen”.

Under förra veckan var hundratusentals ute på huvudstaden Khartoums gator för att kräva ett omedelbart slut på militärstyret. I ett försök att blidka massrörelsen lät militärrådet avsätta tre av sina medlemmar (tre ledande islamistiska generaler som utgjort en del av den gamla regimen), men den manövern gav kampen en ytterligare skjuts framåt. 
Förra torsdagen (den 25 april) manade den fackliga federation Sudanese Professionals Association (SPA) till en miljonmarsch i Khartoum till stöd för de folkmassor som sedan den 6 april har samlats utanför arméhögkvarteret. 
Demonstrationerna till revolutionens försvar blev en stor framgång och under de efterföljande dagarna strömmade människor runt om i Sudan till huvudstaden för att delta i protesterna.
”Ingen kan med säkerhet säga hur stämningen var i Ryssland efter att tsaren fallit, eller i Frankrikes under den kortlivade Pariskommunen 1871. Men det måste ha varit en stämning likt den som präglar Khartoum i april 2019”, skrev Financial Times under rubriken ”Sudans protester känns som en resa tillbaka till Ryssland (1917)”. Andra har jämfört stämningen och förväntningarna med de som var i Sydafrika efter att apartheidregimen gett upp och Nelson Mandela släppts fri 1990. 

Pressad av det kampuppsvinget och dagens stämningar tvingades militärrådet, som sagt sig vilja styra i åtminstone två år, till att göra  ytterligare eftergifter i de förhandlingar som inletts med delar av oppositionen. De nya eftergifterna gavs i form av löften om maktdelning. Hur, med vem och vilka är ännu inte klart. Men att generalerna får behålla sitt grepp om statsmakten och kontroll över armén, säkerhetsstyrkor och polis gör att varje så kallad maktdelning sker på deras villkor.
Det civila styre som massorna kämpar för rymmer såväl krav på fria val och demokratisk grundlag som jämlikhet, ett stopp på den alarmerande bristen på mat och andra förnödenheter, jobb med lön det går att leva på, ett slut på korruption, offentliga satsningar på skola, sjuk- och hälsovård, stopp för rofferiet av land och privatiseringar av offentlig egendom, en utrensning inom armén, samt upplösandet av de särskilda säkerhetsstyrkor och miliser som al-Bashir bildat. 
Militärrådets senaste eftergift har ett tydligt syfte att förhala, splittra och skapa förvirring för att vinna tid. 

– En halv revolution kommer bara att förgöra landet, som en av demonstranterna i Khartoum sa till nyhetsbyrån Reuters den 27 april.
Masskampen har vunnit ett momentum och med rätta fruktar militärrådet att nya protester likt de som har ägt rum under de senaste 14 dagarna kommer att leda till en ytterligare försvagning och splittring av armén och polisen.
Att delar av Sudans poliskår nyligen genomförde en endagsstrejk för att få bort korrupta polisbefäl är ett mått på såväl stämningarna som splittringen inom statens kärna.
I Sudan finns en lång och stolt historia av kamp och organisering. Landets kommunistparti var en gång Afrikas största och arbetarna i städerna började tidigt att organisera sig. Bland de första att organisera var järnvägsarbetarna i staden Atbara. Genom strejker mot den brittiska kolonialmakten vann de i slutet av 1940-talet rätten att organisera sig. Sedan dess  har järnvägs­arbetarna haft en särskild tyngd i Sudans arbetarrörelse. 
Fackföreningarna spelade också en betydande roll i självständighets­kampen; Sudan blev självständigt 1956. Kamptraditionen var ett viktigt skäl till varför demonstrationerna i Atbara den 19 december mot indragna subventioner och höjda priser blev startskottet till den massrörelse som på mindre än fyra månader fick al-Bashir, som styrt sedan militärkuppen 1989, på fall. 

När järnvägsarbetarna i Atbara i förra veckan efter diskussioner och möten på arbetsplatserna beslöt att fylla ett tåg och åka till Khartoum för att ge demonstranterna aktivt stöd var det en handling som inte bara innehöll en stor dos symbolik, utan också ett besked om hur organiserad kampen har blivit. 
Den nya fackliga federationen SPA blev mycket snabbt proteströrelsens huvudorganisatör och spjutspets. Till skillnad från de flesta politiska partierna och självutnämnda oppositionsledare har SPA kunnat mobilisera massorna och under kampens gång har de blivit allt mer politiska. ”SPA knyter an till den tradition som finns och som tidigare manifesterats i fackens kamp för medborgarrätt och deltagande i de breda rörelser som fällde militärstyret 1964 och 1985” (Middle East Eye den 24 april). 
En  avgörande skillnad gentemot 1964 och 1985 är att det denna gång är Sudans kvinnor som har gått i bräschen och det har gett masskampen en ny dimension och styrka.

Nu tycks även grupper inom SPA vara beredda att samregera med militären istället för att låta den organisering som kampen har fött utgöra grunden till en ny regering och konstituerande församling. 
Att samregera med militären är också ett avsteg från den tidigare hållning som SPA med flera oppositionsgrupper i Sudan har haft och som uttrycks i kravet på att hela den gamla politiska ordningen måste störtas. Det är en hållning som har sin grund i lärdomarna från den arabiska våren 2011-12, inte minst från erfarenheterna i grannlandet Egypten 2011-13,  och utvecklingen i Zimbabwe efter Mugabes fall förra året. Men det har också sin grund i dyrköpta erfarenheter och lärdomar från Sudans egna historia. 
Det var arbetarna och ungdomens kamp, bland annat med generalstrejker, som i oktober 1964 fällde den militärjunta som styrt landet sedan 1958. Det var en kamp som även vann stöd från yngre officerare och de så kallade ”fria officerarna”, vars förebild var den rörelse av lägre officerare som fört överste Gamal Abdel Nasser till makten i Egypten under 1950-talet. Egyptens kommunistparti gick så långt i sitt stöd till Nasser att de egna organisationerna upplöstes. I Sudan samregerade kommunistpartiet med militären och när officerarna kände sig tillräckligt starka bröts samarbetet. År 1971 inleddes en blodig repression mot kommunistpartiet, fackföreningarna och andra massorganisationer. 
Det skulle ta ända fram till början av 1980-talet innan arbetarrörelsen återhämtade sig från detta förödande nederlag. I mitten av 1980-talet hade förhållandena i Sudan blivit så olidliga att missnöjet exploderade i demonstrationer och strejker, vilka fällde Nimeirys militärdiktatur 1985.
Men det var inte massornas organisationer som fick makten, utan de gamla borgerliga partiernas vars korrupta ledare lät det mesta förbli vid det gamla. Det i sin tur banade väg för al-Bashirs militärkupp 1989 och 30 år av brutalt förtryck. 
För att inte tidigare misslyckande ska återupprepas måste revolutionen drivas vidare, vilket också möjliggör att ännu fler soldater och poliser går över till masskampen. En fortsatt gräsrotsorganisering genom bildandet av demokratiskt valda aktions- och försvarskommittéer på alla nivåer i samhället formar en alternativ makt till militärrådet.

Kampen för demokrati och jämlikhet är direkt förenad med kampen för att störta kapitalismen och bryta imperialismens grepp om landet. Olika imperialistiska makter är nu i full gång med att hitta militärer och oppositionsgrupper att stödja. 
Knappt hade det nya militärrådet installerat sig innan Saudiarabien och Förenade Arab­emiraten lovade miljardstöd i dollar för att bland annat köpa fortsatt stöd från Sudan i kriget mot Jemen (minst 14 000 sudanesiska soldater har hittills stridit i Jemen). 
Mest av allt fruktar Västimperialismen såväl som regionens många diktaturer att revolten i Sudan ska sprida sig till angränsande stater i Mellanöstern och Afrika. 
Det är genom att den politiska revolutionen också blir en social revolution som störtar gods- och kapitalägarväldet som massornas historiska framgångar i Sudan kan bli bestående.

RS/Offensiv säger:
• Demokrati nu! Bort med militärstyret.
• Bygg aktionskommittéer och oberoende massorganisationer som kan bli stommen till en ny konstituerande församling samt arbetarnas och de fattigas regering.
• Avväpna och upplös säkerhetsstyrkorna och al-Bashirs miliser.
• För ett demokratiskt och socialistiskt Sudan.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!