Summer of Soul: När revolutionen inte kunde tv-sändas

av Eljeer Hawkins, Socialist Alternative (ISA:s sympatisörer USA) // Artikel i Offensiv

Två historiska musikfestivaler ägde rum sommaren 1969 som skulle komma att få episka proportioner för musikhistoriens kurs och definiera en av de mest politiskt turbulenta tiderna i USA:s historia. 1960-talet var ett årtionde av revolutionära och kontrarevolutionära händelser som fann sitt uttryck i den tidens musik.

En av festivalerna, Woodstock, skulle komma att bli ikonisk och firad med uppträdanden av Jimi Hendrix, Janis Joplin, The Who och många andra legendariska band och artister.
Det andra evenemanget, Harlem Cultural Festival (Harlems kulturfestival), ägde rum under sex veckor, från den 29 juni till den 24 augusti 1969 i Mount Morris-parken i Harlem, känt som det svarta USA:s Mekka, med höjdpunkter som de slående framträdandena av Gladys Knight & the Pips, Sly and The Family Stone, av en ung Stevie Wonder, soulens översteprästinna Nina Simone, gospeldrottningen Mahalia Jackson, bluesikonen BB King och otaliga andra. Harlems kulturfestival har tragiskt nog förblivit okänd för den bredare publiken, fram till nu. 

Dokumentären Summer of Soul (…Or, When the Revolution Could Not Be Televised) förkroppsligar en avgörande period i kampen mot rasism och kapitalism i det svarta USA. Det fanns även efter morden på sådana lysande begåvningar som Martin Luther King, Jr., Malcolm X och Fred Hampton ett enormt stort hopp och en vilja att kämpa för förändring. Rörelsen halshöggs med dödandet av dess bästa ledare och denna dokumentär visar på frustrationen och de passionerade stämningarna.
Den 6 veckor långa festivalen filmades, men filmen visades inte för allmänheten på över 50 år. Uppskattningsvis 300,000 personer, huvudsakligen svarta och bruna arbetare, fattiga och unga, deltog på de sex söndagarna i rad. Festivalen var ett mikrokosmos av det politiska, ekonomiska och kulturella skifte som ägde rum i Harlem och runt om i landet 1969.
Året 1969 kom att bli en kritisk och utvecklande tidsperiod för den radikala svarta frihetsrörelsen och för klasskampen överhuvudtaget runtom i landet och i världen. Årtiondet definierades av revolution och kontrarevolution; dokumentären belyser de offentliga lönnmorden på John och Bobby Kennedy, Malcolm X och Dr. Martin Luther King, Jr. 
Den konservativa lag och ordning-propagerande antikommunisten Richard Nixon tillträdde som president i januari 1969. Nixon fortsatte att avsätta resurser för att avveckla och demobilisera de radikala sociala rörelserna, de svarta organisationerna och de revolutionära ledningarna. 
Dokumentären visar omfattningen av den kontrarevolutionära agendan med arresteringarna av och brottsåtalen mot 21 av Harlems medlemmar i Svarta panterpartiet 1969.

Harlem var vid denna tidpunkt centrumet för det svarta USA politiskt, socialt och kulturellt. Harlem förändrades också på grund av en ödeläggande heroinepidemi som grep tag i hela lokalsamhället, ekonomisk depression, endemiskt våld och en rörelse mot rasism och kapitalism som befann sig i kris.
Harlem hade trots denna hårda verklighet som lokalsamhälle en levande politisk och kulturell medvetenhet; idéerna om svart makt var ett dominerande drag i det allmänna medvetandet och det politiska ramverket, tillsammans med medborgarrättsrörelsen i sydstaterna. Svart makt-idéerna förkastade i åratal i USA:s innerstadsområden de vita och svarta medborgarrättsorganisationernas liberala reformistiska politik och den politik som vid denna tidpunkt inte fick slut på de hemska villkoren i ghettona runt om i landet.
Frågan om ledning skulle komma att bli avgörande efter mordet på Dr. King. Festivalen kom att markera ankomsten av Jesse Jackson som en offentlig figur som hade arbetat tillsammans med Dr. King. Jackson var ung, hipp och karismatisk nog för att kunna föra fram en politik för svarta som var tilltalande i ögonblicket och på festivalen. 

Harlems kulturfestival har tragiskt nog förblivit okänd för den bredare publiken, fram till nu. 

Det som väntade vid horisonten efter mordet på Dr. King och den våldsamma kontrarevolutionen mot den svarta frihetsrörelsens radikala drag var framväxten av en svart medelklassreformistisk ledning knuten till tvåpartisystemets och Wall Streets dagordning.
Den tidiga utvecklingen av den nya svarta avledande ledningen skulle framträda tillsammans med dess stöd för president Richard Nixons initiativ för svart kapitalism och den politiska splittringen på det historiska Garykonventet 1972. 
Närvaron av Jesse Jackson och New Yorks Al Sharpton (Demokraterna) i dokumentären är en aning uppseendeväckande på grund av den roll de skulle komma att spela för svart och nationell politik under de kommande 40 åren som en överlag foglig röst inför kapitalismens dagordning.

Festivalens diasporiska dimensioner är slående då Questlove tillhandahåller publiken privilegiet att få se slagverkaren Ray Barrettos och Ramón ”Mongo” Santamarías framträdanden. Kampens och rytmernas diasporiska natur känns och den afrolatinska och nuryikanska arbetarklassen och ungdomarna har en tydlig närvaro på festivalen, med inslag av den lokala organiseringen av organisationen Young Lords, som befolkade östra Harlem (min hemstadsdel). 
Skiftet i politiska och kulturella trender stod i centrum under de sex veckorna. Ordet neger slopades för svarta som en politisk och kulturell identitetsmarkör för den massa av folk som förnekats sin mänsklighet på grund av rasistiskt förtryck och kapitalistisk exploatering i generationer. 
Solidaritet, gemensam kamp mot förtryck samt den afrikanska kontinenten var nyckelingredienser i musiken. Svarta arbetare och unga skulle i mode, språkbruk, musik, frisyrer och framträdanden upprätta ett nytt paradigm som skulle definiera 1969 och tiden efter.

Som en deltagare sa om festivalen över 50 år senare: ”Jag skulle inte tro på det om jag inte varit där för att se det.” Tårar började rulla nedför hans kinder då han såg och kom ihåg festivalen med djup tillgivenhet och kärlek för havet av svarta och bruna människor som deltog. 
Att se en av de första han svärmade för, Marylin McCoo från den svarta popgruppen The Fifth Dimension, framföra en av deras mest betydande hitlåtar, Medley: Aquarius/Let the sunshine in, gav avtryck. Festivalen hade en länge bestående effekt på folks medvetenhet.
Det magiska soulframträdandet av Mahalia Jackson och Mavis Staples från the Staple Singers som sjöng Dr. Kings favoritgospelsång Take My Hand, Precious Lord får en att tappa hakan. Stevie Wonders musikaliska utveckling började på festivalen då han började bryta ny mark med ett nytt sound och en ny stil.

Dokumentären gör det möjligt för en ny generation musikfans att bevittna och upptäcka den rika tradition av musik och politik från en svart estetisk och levd erfarenhet av den svarta arbetarklassen och de fattiga. 
Summer of Soul borde vara rekommenderat för alla att titta på då vi högtidlighåller minnet av Svarta augusti, för att fullt ut omfatta och förstå den politiska makt och musikaliska historia som gjordes under sex söndagar i det svarta USA:s Mekka, Harlem.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!