”Det var en bländande seger", skrev den franska högertidningen Le Figaro på sin förstasida efter Nicolas Sarkozys seger i preisdentvalets andra omgång. Andra tidningar talade om att ”en ny epok inletts” och att Sarkozy fått en in-blanco-check för nyliberala förändringar. Men som så många gånger tidigare i historien firar den franska högern i förtid.
Sarkozys valframgång var till stor del en följd av att ”socialistpartiets” motkandidat Ségolène Royal inte hade något annat att erbjuda än en annan variant av samma högerpolitik. Royals valförlust har följts av en kris inom socialistpartiet.
De demonstrationer och protester som redan förekommit mot Sarkozy ger en liten bild av den polarisering som präglar dagens Frankrike. ”Vi som bor i de fattiga förorterna är övertygade om att nu väntar större utslagning, nedskärningar och än mer av polisbrutalitet”, sa en 22-årig student som deltog i måndagens protester.
Den nye presidentens rasistiska och arbetarfientliga politik kan mycket väl provocera fram stora proteströrelser om han gör allvar av sina förslag att försämra pensionerna, inskränka strejkrätten och förlänga arbetstiderna.
”Frankrike kan snart stå inför samma strejkrörelser som när Jacques Chirac blev president 1995”, skrev den brittiska tidningen Guardian 8 maj.
Efter presidentvalet följer parlamentsval i mitten av juni. Valets utgång är en öppen fråga.
Helt klart är dock att Sarkozy och högern knappast kan förvänta sig en lugn tid framöver,vilket framgår av nedanstående uttalande från RS franska systerparti Gauche Révolutionnaire.
Offensivs redaktion 8 maj
Som många hade befarat, valdes högerns kandidat Nicolas Sarkozy till ny fransk president. Vissa kommer att dra slutsatsen att alla som har röstat på honom håller med om hans politik. Faktum är att hans valkampanj bestod av mycket demagogi, ett antal rena lögner och provokationer, särskilt vad gäller ”lag och ordning” samt invandring.
Valet betyder alltså inte att Sarkozy kan räkna med att en stabil majoritet står bakom honom.
När människor inser att många av hans löften inte var annat än lögner, kommer han att bli en mer isolerad figur. Vad som är säkert är att Sarkozys ankomst till presidentskapet kommer att skapa en serie av spänningar, och motsättningar, som han själv kommer att förvärra med sin aggresiva och provokativa politik. Sarkozys politik är en politik för de rika och arbetsgivarna. Hans politik kommer att vara riktad mot arbetarna, ungdomen och invandrarna.
Ekot från maj 68
Sarkozy, som så många före honom, har sagt att han vill befria Frankrike från ”arvet från maj 68”. Stackars etablissemang! De fruktar fortfarande att spöket från maj 68 ska gå igen. Trots att kampen 1968 inte skördade de frukter den kunde ha gjort – i form av en revolution som kunde ha avskaffat kapitalismen – skräms fortfarande etablissemanget av den enorma uppvisning av arbetarklassens styrka som revolten innebar. Arbetarnas generalstrejk stannade landet och dåvarande president de Gaulle tvingades i landsflykt för en dag.Sarkozys uttalanden om maj 68 har siktet mot strejkrätten, som han vill begränsa. Han har exempelvis lagt förslag om en obligatorisk minimiservice i händelse av strejker i den offentliga sektorn och han har som avsikt att tvinga fackföreningarna att organisera en omröstning (kontrollerad av arbetsgivarna) vid strejker som är längre än åtta dagar. Dessa är förslag som liknar de antifackliga lagar som exempelvis införts i Storbritannien. Lagar som har kraftigt begränsat rätten att strejka och fjättrat arbetarrörelsen.
Ségolène Royal, kandidat för ”socialistpartiet” (PS), presenterade inget verkligt alternativ att konfrontera honom med. I grund och botten höll hon med om de viktigaste delarna av Sarkozys prokapitalistiska politik: reformering av pensionssystemet, invandring, att följa kapitalismens regler.
Organisera motståndet
Demonstrationerna, som inleddes redan kvällen efter att Sarkozy valts, var berättigade. Det fanns behov av att snabbt visa att det finns en verklig opposition mot Sarkozy. Explosionerna av ilska var mer eller mindre förväntade och har sin grund i den repressiva och aggressiva politiken som Sarkozy gjort till sin.Men hur ska Sarkozy stoppas? Det kan bara ske genom en medveten kamp från arbetare och ungdomar. Sarkozy har uppgett att han skulle attackera rätten att strejka. Vi ska inte låta denna attack passera.
Fackföreningarna inom järnvägen har redan börjat förbereda för en första strejkdag. En sådan dag skulle kunna vara en varningsstrejk, med deltagande från arbetare i de sektorer som är redo för strid.
Det står också klart att Sarkozy har för avsikt att attackera pensionsrätten och göra det lättare för chefer att kräva att arbetare jobbar övertid. Ett enat motstånd mot detta är en nödvändighet.
Sist men inte minst har Sarkozy nämnt att han avser att föreslå en lag som ger självstyre till universitet för att på så sätt skapa konkurrens dem emellan. Detta i sin tur kommer att innebära att studentavgifterna kommer att stiga.
Trots massrörelsens seger mot CPE-lagen i våras (CPE-lagen skulle avskaffa anställningsskyddet för unga) och exempelvis att 55 procent röstade nej till EU-konstitutionen i folkomröstningen 2005, kunde Sarkozy vinna. Varför?
Att dessa segrar inte följdes upp, berodde på brist på politiska alternativ och perspektiv framåt.
Royal och ”socialistpartiet” representerar inget vänsteralternativ.
Alla de löften som ”socialistpartiet” gett under trycket från masskampen har man kastat överbord när vinden vänt. Vad vi behöver för att resa motstånd mot dem och för att resa motstånd mot Sarkozy, är ett parti för kamp, ett nytt parti som för samman unga och arbetare som vill kämpa. Detta parti skulle kunna bli ett redskap, det skulle tillåta oss att diskutera strategin som följer, förbereda kommande strejker och hur man ska ena kampen.
Högerns seger får inte leda till resignation och misströstan.
Sarkozy är inte den första presidenten som kommer att få svårt att översätta sin valseger till en politik som är extremt nyliberal och rasistisk.
Högerns politik kan besegras. Det visade kampen 1986 och 1995, vid dessa båda tillfällen besegrades högerstyret av masskamp och strejker. Det är denna typ av kamp som behöver förebredas (Läs om kamprörelserna 1986 och 1995 i Offensiv 694, 6 april 2006).
Gauche Révolutionnaire (CWI Frankrike) manar till gemensamma kampanjer för att försvara anställningstryggheten, den offentliga utbildningen och mot rasism.
Gauche Révolutionnaire kämpar mot de verkliga orsakerna till fattigdom, krig och rasism. Vi kämpar för ett samhälle fritt från exploatering, där ekonomin kommer att vara demokratiskt organiserad av arbetarna själva, för att tillfredsställa allas behov.
Detta är verklig socialism som kan besegra Sarkozy.
Gauche Révolutionnaire
(CWI Frankrike) 7 maj 2007
