Sverige i en värld i gungning: Krisernas och klyftornas Sverige

Regeringens plattform osar av reaktionär och rasistisk politik. Det blir därför ännu viktigare än någonsin med en tydlig antirasistisk profil i alla sociala frågor och kamp (Foto: Johannes Frandsen/Regeringskansliet).

av Rättvisepartiet Socialisterna // Artikel i Offensiv

Följande text är en nedkortad version av det svenska perspektivmaterial som diskuterades och efter några ändrings- och tilläggsförslag enhälligt antogs under Rättvisepartiet Socialisternas kongress den 3-4 december.

I Sverige väntar en vinter av missnöje, efter ett år av prisökningar, ökade klyftor, ökad fattigdom och ett val som slutade i att blåbruna regeringen, styrd av SD, bildades.

Upptrappad rasism och batongpolitik

Den nya regeringen består officiellt av M, KD och L, men styrs i praktiken av SD, vars politik genomsyrar hela den 63-sidiga plattformen (det så kallade Tidöavtalet). SD fick som första ”stödparti” i historien ett eget kansli i regeringskansliet som har funktionen av ett väktarråd för att se till att SD:s politik genomförs. SD:s Jimmie Åkesson ingår också i regeringens ”inre kabinett” med de tre andra partiledarna.
Regeringens plattform osar av reaktionär och rasistisk politik, exempelvis:
• Jakten på flyktingar trappas upp med ”inre gränskontroller”.
• Permanent uppehållstillstånd ska avskaffas och befintliga uppehållstillstånd ska kunna rivas upp.
• ”Transitcenters” för asylsökande utanför Sveriges gränser.
• ”Bristande vandel” (levnadssätt) ska kunna leda till utvisning (dit räknar regeringen traffickingoffer).
• Bistånd villkoras med att mottagarlandet går med på att ta tillbaka flyktingar, vilka tvångsutvisas från Sverige.
• Visitationszoner i socialt utsatta arbetarområden.
• Begränsning av rätt till tolk både i asylprocessen och inom vården.
• Begränsning av rätt till juridiskt stöd och ombud i asylprocessen.
• ”Kvalificering till välfärden” där både asylsökande och de och de som har uppehållstillstånd men inte medborgarskap i olika grad berövas rätten till exempelvis föräldrapenning, barnbidrag, bostadsbidrag, flerbarnstillägg, merkostnadsersättning, omvårdnadsbidrag, kompletterande försörjningsstöd och assistansersättning enligt lagen assistansersättning.
• Sämre modersmålsundervisning (vilket i sin tur försämrar svenskundervisning).
Dessa och andra åtgärder har flera syften: att splittra och peka ut syndabockar, att drastiskt minska invandringen och utöka utvisningarna, samt att öppna dörren för ytterligare attacker och försämringar. Det blir därför ännu viktigare än någonsin med en tydlig antirasistisk profil i alla sociala frågor och kamp.
Flera av löftena i valet från de fyra blåbruna partierna har redan blivit uppenbara svek. Löftet om ett högkostnadsskydd för elen från och med 1 november blev inte av – istället talas det nu om ”i början av 2023”. Av den utlovade sänkningen av priset på bensin och diesel på uppemot 10 kronor per liter blev det en tillfällig skattesänkning som sänker priset med några ören, men kostar statskassan på 6,7 miljarder kronor.
Samtidigt utlovas sänkta bolags- och kapitalskatter för de rikaste.

Levnadskostadskrisen tar fart

Levnadskostnadskrisen och nya nedskärningar i kommuner och regioner kommer att prägla det kommande året. För allt fler kommer regeringens, bankernas och den rikaste procentens ansvar för de tuffare tiderna att tydliggöras.
Under årets första sex månader blev 269 barn av med sitt hem när båda eller någon av barnens föräldrar blev vräkta. Nu rapporterar Kronofogden om en drastisk ökning av antalet vräkningar i Stockholm, Skåne och i Dalarna.
Röda Korset och Frälsningsarmén rapporterar om ett snabbt växande antal människor som inte har råd med det mest grundläggande som mat. I frågor, som priser och hyror, finns regeringens verkliga akilleshäl. Spontana protester av olika karaktär är att vänta.

Matpriserna har ökat med 20 procent, och för allt fler kommer regeringens, bankernas och den rikaste procentens ansvar för de tuffare tiderna att tydliggöras (Foto: Per Kristiansen).

Räntehöjningen och rekordvinsterna

Riksbankens höjning av styrräntan skulle dämpa inflationen. Inflationstakten har dock fortsatt att öka och därmed räntorna. Prognoser pekar nu mot att bolåneräntan kan stiga till 5 procent i år, vilket kan medföra att rörliga bolånekostnader blir över tre gånger högre under 2022. Men om räntehöjningarna är en rejäl smäll mot hushållen så ger de nya miljardvinster till bankerna och bolagen en ursäkt för att höja sina priser, inflationen förblir därmed hög.
Bankernas och industriföretagens senaste kvartalsrapporter vittnar om rekordvinster. Totalt sett är den samlade vinstökningen i år 16 procent (november).

Avtalsrörelsen

Objektivt finns alla förutsättningar för en fight-back-rörelse i avtalsrörelsen såväl som en ny hyreskamp mot de stora hyreshöjningarna. Men dessa möjligheter blockeras av krisen för arbetarklassens ledarskap, som aldrig har stått så långt ifrån basen som idag.
LO:s styrelse slog fast lönekrav på ynka 4,4 procent samt ett krontal om 1 192 kronor för de som tjänar under 27 100 kronor. Det innebär att man inte kräver kompensation för prisökningarna och det skulle innebära fortsatt sänkta reallöner. Kraven är de lägsta från någon fackföreningsrörelse i Europa.
LO-topparnas avtalskrav innebär i princip att de anser att medlemmarna – de som skapar vinsterna – ska betala den kris som kapitalisterna på andra sidan förhandlingsbordet har orsakat.
Facktopparnas vägran att ta fajten för reallönerna i avtalsrörelsen spelar också de blåbruna i händerna och kommer att utnyttjas av arbetsgivarna för att ytterligare pressa villkoren om inte sveket mot reallönerna följs av ett växande motstånd underifrån.
Förutom den avgörande frågan om nivån på lönehöjningarna finns det också andra avgörande frågor. En sådan är inflytandet över hur lönerna ska bestämmas. I allt större utsträckning är det arbetsgivaren som genom olika metoder avgör vilken individ som ska ha vilken lön. Genom detta har arbetsgivarna fått den bästa metoden för att slå sönder arbetarnas solidaritet och förutsättningar för att ta en gemensam lönekamp, eftersom arbetare ställs mot arbetare i konkurrens med varandra.
Arbetsmiljöfrågorna som handlar främst och stress och press i vardagen och risk för både skador och till och med dödsfall, är områden där arbetarna har förlorat mark genom avsaknad av gemensam kamp. Antalet dödsfall orsakade av arbetsolyckor var 44 förra året, en kraftig uppgång från året innan och i nivå med tidigare år. Samtidigt ökar pensionsåldern utan att arbetslivet ger några lättnader.

Perspektiv på arbetsplats- och facklig kamp

Under senare år har kampen på arbetsplatserna först och främst handlat om arbetsmiljön som mestadels har organiserats utanför fackliga strukturer, även om det ofta är lokala förtroendevalda eller skyddsombud som tagit initiativ för gräsrotskamp.
Exempel på det är kampen mot hälsoscheman inom äldreomsorgen, Stockholms sjukvårdsuppror Lärarupproret med flera. Striden som organiserats av till exempel hamnarbetarna är undantaget. Sannolikt kommer under det kommande året lönekampen att få en större betydelse jämfört med tidigare, med upprop från enskilda fack eller fackklubbar som vi redan har sett från gruvarbetare inom IF Metall.
Samtidigt är dock blockeringen från ledningens håll fortfarande ett hinder. Mest troligt kommer även under nästa år olika nätverk på gräsrotsnivå spela en viktig roll, i synnerhet vid möjliga kommande nedskärningar inom kommuner och regioner.
Protester på senare år har framför allt skett inom kvinnodominerade yrken mot den pressade arbetsmiljön i den offentliga sektorn, vilket vi kommer att se mer av nästa år. Det börjar även nu formera sig visst motstånd bland lärare och vårdpersonal mot att anmäla papperslösa, som är del i Tidö-avtalet.

Förödande backlash för klimatet

Den SD-styrda regeringen tar sin plats bland de mest klimatförnekande regeringarna. Regeringen lade ned Miljödepartementet och flyttade miljöfrågorna till Näringsdepartementet.
Istället för satsningar på klimat­omställning innehåller budgeten en tillfällig sänkning av skatten på bensin och diesel, som kostar statskassan 6,8 miljarder kronor. Och från det eftersatta järnvägsunderhållet tas pengar för att underhålla vägar.
Regeringens klimat- och miljöpolitik handlar om att till varje pris försvara storföretagens kortsiktiga vinstintressen.
Samtidigt slår regeringen på trumman med fantasisiffror som 400 miljarder kronor i ”kreditgarantier” till ny kärnkraft. Även här talas om ”kortare tillståndsprocess och snabbspår” – dessutom oroväckande också om upphandlad, privat och vinstdrivande kärnkraft.
Den nya regeringens attacker på miljö- och klimatområdet samt naturskyddet kan leda till protester och nya former av motstånd.

Kommun- och regionstyren i ett delat land

Den politiska krisen är extra synlig på kommun- och regionnivå. Två månader efter valet stod 25 av av Sveriges 290 kommuner fortfarande utan styre. Av 265 bildade kommunstyren är hela 103 minoritetsstyren. 10 av 21 regionstyren är minoritetsstyren.
I regeringens nya budget anslås extra tillskott på sex miljarder kronor i generella statsbidrag till kommuner och regioner. Detta måste ses mot bakgrund av att fackförbundet Kommunal ansåg att det behövdes 30 miljarder kronor. Med andra ord innebär budgeten nedskärningar i kommuner och regioner redan nästa år.
Valet återspeglade ett delat land där S,V och MP klarade sig betydligt bättre i storstäderna än i resten av landet. Nedmontering av offentlig sektor tillsammans med kapitalismens allmänna utveckling där all service och kapital koncentreras, har inneburit att känslan av övergivenhet och hopplöshet är större på mindre orter, något som högern har utnyttjat i sina reaktionära kampanjer.
I kommuner som Stockholm, Uppsala, Göteborg och Luleå – men även på mindre orter – där Vänsterpartiet deltar i styrena och troligen deltar i nedskärningspolitiken finns en grund för skikt att radikaliseras vänsterut.

Krisen i offentliga sektorn

I den blåbruna regeringens nya budget är regionerna en av de stora förlorarna.
”Det är klart att alla måste bidra i krisen, men vi tycker att kommuner och regioner får ta en stor del av smällen. Regionerna kommer att tvingas spara på vården”, säger SKR:s ordförande Peter Danielsson (M) till DN.
Regionernas vård hoppar redan mellan katastroflägen, förstärkningslägen och stabslägen.
Inspektionen för vård och omsorgs (IVO) lägesbild av vården i maj i år var att: ”Samtliga regioner uppger att de saknar vårdpersonal i dagsläget och för merparten av regionerna kommer situationen inte att förbättras under kommande år. Personalbrist medför i sig en brist på disponibla vårdplatser. Många regioner uppger att sängplatser kan finnas, men att det saknas utbildade medarbetare som kan bemanna vårdplatserna.”
Vårdprotester har det senaste decenniet genomförts både i utsatta kommuner – Sollefteå, Karlskoga, Kalix med flera – och från vårdpersonalen. Vintern 2021-22 uppmärksammades barnmorskornas protester i Stockholm, med både massuppsägningar och en demonstration. Arbetsvillkor, scheman och bristen på personal är fokus minst lika mycket som lönerna. Uppsägningar, som är resultat av frustration och lama fackföreningar, kan ge tillfälligt bättre villkor på grund av efterfrågan på personal. Med kommande nya stora nedskärningar och protester kommer det att behövas samordnad kollektiv kamp för upprustning av vården, arbetsvillkor och löner.

Arbetarklassens ledarskap har aldrig stått så långt ifrån basen som idag.

Vid sidan av vård och omsorg är skolan ett av de områden som har drabbats hårdast av privatiseringar. Friskoleeländet, där skolorna konkurrerar om eleverna och därmed skolpengen, som blir vinst hos aktieägarna, har lämnat en skola i kris med glädjebetyg, fusk med undervisning och brist på behöriga lärare. Lärarfacken varnade i september i år att 200 skolor kan stängas pga brist på behöriga lärare, ett hot som är synnerligen stort i glesbygd, där skolor redan har lagts ner. Som TCO-tidningen Arbetsvärldens ledare beskriver: ”Det är förstås toppen att regeringen satsar 685 miljoner på skolböcker, men frågan är vad böckerna gör för nytta utan lärare i klassrummen?”
Pandemin gav hela samhället en lektion i hur ”samhällsbärande” arbetare är – och särskilt vårdarbetare. Det har gett en impuls till ökad klassmedvetenhet och självförtroende hos de här kvinnodominerade yrkesgrupperna, även om den till skillnad från i många andra länder i Sverige än så länge inte har kommit till uttryck i stora rörelser. Även här är det dock tydligt att det är kvinnor i vård och omsorg som står i första ledet i de ännu begränsade arbetsplatsprotester som finns, och att kvinnliga arbetare kommer att vara en avgörande grupp i kamprörelser framöver.

Kvinnokamp mot backlashen?

Radikaliseringen av kvinnor som arbetare hänger förstås ihop med det sammanlagda trycket i en könsmaktsordning som de senaste åren har blivit allt mer brutal. Fem år efter #metoo dominerar en reaktionär antifeministisk backlash. Sen dess har tio kvinnor som berättat offentligt om övergrepp de utsatts för av män dömts för förtal, varav åtta för ”grovt förtal” – senast i oktober upprätthöll Svea Hovrätt förtalsdomen mot Cissi Wallin.
Den sexistiska backlashen handlar om att tysta, kuva och splittra, något som visades tydligt av den enorma kvinnohatande häxjakten mot skådespelaren Amber Heard tidigare i år – en kampanj som hade ett stort, negativt inflytande på unga. I Sverige har media nyligen uppmärksammat den lukrativa onlinehandeln med unga tjejers privata bilder och den tillhörande horstämplingen och skuldbeläggandet av offren.
Samtidigt som den sexistiska backlashen påverkar medvetenheten, med stärkt sexism, chauvinism och förvirring, finns det ett spirande feministiskt motstånd även om det ännu är på en mycket låg nivå.
Kvinnokampsupproret i Iran och aborträttskampen i USA tidigare i år, har nått fram till och inspirerat främst unga tjejer, som också ofta ser kopplingar mellan kvinnoförtrycket, rasismen, hbtq+-fobin, klimatförnekandet och ett allmänt dysfunktionellt samhälle.
Den internationella vägen av kvinnokamp tillsammans med upptrappade kontrarevolutionära piskrapp skulle kunna ge förutsättningar för att en starkare feministisk radikalisering och kamp växer fram även i Sverige, även om det är långt ifrån givet.

Mäns våld mot kvinnor har trappats upp under 2022. Siffrorna är fortfarande oklara, men redan i juni stod det klart att 13 kvinnor har mördats av närstående män, och ytterligare sex misstänkta mord utreddes. Sen dess har det tickat på – bara under oktober dog åtminstone sju kvinnor i vad som misstänks vara mord begångna av män de kände. Svårigheten i att få fram aktuella siffror på mäns mord på kvinnor, och ännu mer tystnaden, är i slående kontrast till hyperfokuset på mäns våld mot män i form av skjutningar som uppdateras i närapå realtid med kartor och grafik.
99-punktsprogrammet för att mäns våld mot kvinnor ”ska upphöra” som regeringen lanserades under 2021, under tryck från ilskan över flera uppmärksammade mord, innehåller vissa steg framåt, som mer resurser för utbildning, kartläggning med mera, men gör förstås inga ansatser att få den kapitalistiska könsmaktsordningen själv att upphöra.
Istället har kvinnor blivit allt mer utsatta samtidigt som möjligheterna att få skydd och hjälp urholkas – kvinnojourernas livräddande verksamhet ansätts nu av både nedskärningar, kommersialisering och institutionalisering. Andelen privata, vinstdrivande skyddade boenden har stigit kraftigt (till 37 procent 2019) och det nya kravet på tillståndsplikt är utformat för att upphandla ”tjänsten” till vilken kommersiell aktör som helst, ett slag mot de ideella feministiska jourerna och kvinnorna som behöver hjälp. Samtidigt rapporterar Unizons jourer att antalet stödkontaktstillfällen har ökat med 50 procent sen 2017, medan de ser att kommunerna i snitt beviljar allt färre dygn i skyddat boende.

Skjutningarna

Med 58 dödsskjutningar i år hittills har Sverige flest dödsskjutningar per invånare i EU. Otryggheten, som ser olika ut i olika områden, är ett av de största folkhälsoproblemen i socialt utsatta arbetarområden. Rädslan att utsättas för våld eller rån, att gå hem sent på kvällen eller att gå och handla i det lokala centrumet begränsar rörelsefriheten och försämrar hälsan avsevärt. Rädslan är också ett hinder för organisering mot nedskärningar, rasism eller hyreshöjningar.
Regeringens så kallade åtgärder mot gängkriminalitet – som visitationszoner, familjestraff och besöksförbud – är populistisk plakatpolitik och statlig rasism som inte ändrar otrygghetens grund i klassamhället, klyftorna eller krisen i skola och socialtjänst. Tvärtom innebär den statliga mobbningen av förorter och människor som söker skydd från krig och svält ett direkt sabotage mot all framtidstro i Sveriges mest utsatta stadsdelar. Den är därmed också ett indirekt stöd till kriminell verksamhet när både dörren till egen försörjning och en anständig välfärd stängs.
På flera orter har skjutningarna lett till demonstrationer och krav på trygghetsåtgärder. Självorganisering är avgörande för både förändring, trygghet och känslan av samhörighet – och det viktigaste motvärnet mot etablissemangets rasism.

Fler och fler kommer att söka systemlösningar och internationalism i oordningens era och konstanta kapitalistiska kriser (Foto: Natalia Medina).

Vilken väg för antirasismen?

Den blåbruna regeringens danmarkifiering av asyl- och invandringspolitiken, en fortsättning på den tidigare S-regeringens inskränkningar i asylrätten, måste bemötas med en organiserad antirasistisk rörelse.
Extremhögerns uppsving i och med SD:s valseger, Theodor Engströms mord på Ing-Marie Wieselgren i Visby under Almedalsveckan, och de senaste årens eskalering av högerextrema vapenbrott och skolattacker är en allvarlig utveckling.
Det som behövs är en bredare antirasistisk rörelse som kan ta kamp och organisera mot rasistiska passkontroller, visitationszoner och utvisningarna. Jakten på kurder i samarbete med Turkiets ”terrorbekämpning” måste bekämpas. Det är tydligt att det finns en vilja till motstånd, men bristen på självförtroende, ett nytt skikt av aktivister, organisering och ledning håller tillbaka kampen och framväxten av en ny antirasistisk rörelse.
Utöver regeringens rasism och betongpolitik skapar kapitalismens kris idag i sig grunden för antirasismen: hyreshöjningar, matprishöjningar, elprishöjningar och nedskärningar drabbar alla – oavsett härkomst eller medborgarskap – och skapar en grund för behovet av gemensam kamp. Och som marxister vet vi att kampen för det gemensamma klassintresset är det starkaste kittet som både politiskt och socialt kan överbrygga rasismens splittring.
Rasismen har i många år tydligt drivits på uppifrån, från det politiska etablissemanget. Det har handlat om att både skapa splittring, men också om att trycka ner ett skikt av arbetare som tvingas till de allra sämsta villkoren. Det är viktigt att notera att “summan” av rasismen hos de som har röstat på högern eller SD är lägre än den rasistiska innebörden av den s k tillfälliga flyktinglagen eller Tidöavtalet. Skulle till exempel förslaget om att permanenta uppehållstillstånd ska rivas upp eller att alla inte ska ha samma rättighet till föräldrapenning ha fått gå till folkomröstning så skulle troligtvis inte majoriteten ha röstat för.

Det finns en stark och rik tradition av solidaritet, stöd för demokrati, antirasism och antifascism att damma av. Som när majoriteten ville ta emot flyktingarna när de kom 2015 – innan chockdoktrinen slog till.
Massprotesterna mot NMR i Kärrtorp 2013 och Heden/Göteborg 2017 tillhör vår antirasistiska tradition, liksom när de afghanska ungdomarna satte sig i protest 2017 i en 58 dagar och nätter lång sittstrejk som besvarades med beundran och stöd över hela landet. Black Lives Matter i världen och Sverige 2020 skapade en svart stolthet som fortfarande håller i sig. Och det enorma engagemanget från privatpersoner och frivilligorganisationer med att hjälpa flyktingar 2015 och framåt, med en ny boost i och med Ukrainakriget i år.
Alla dessa solidaritetshandlingar ligger i närtid bakåt och är helt motstridiga mot den bild som visas i media av hur människor på flykt inte skulle vara välkomna. Det visar dels att rasismen inte är djupt rotad, men visar också hur etablissemangets spridande av falsk information kan påverka hur var och en är beredd att hjälpa de som har det sämre.

Vilken väg för klimatkampen?

Den nya regeringens totala ointresse för klimatkrisen, dess storsatsningar på kärnkraft och billigare drivmedel kommer säkerligen att leda till reaktioner från klimatrörelsen.
Klimatrörelsen har varit uppdelad i riksomfattande kampanjer, såsom Återställ Våtmarkernas blockader av motorvägar, och mer lokala initiativ, som kampen mot gruvan i Gállok, mot Cementa på Gotland och mot skogsavverkningar inklusive Rädda Hammarbyskogen och det RS-drivna Bevara Haninges Skogar, Skärgård och Kulturlandskap.
Fridays For Futures skolstrejker och demonstrationer har varit av sviktande storlek, lite större sedan pandemirestriktionerna hävdes, men aldrig så stora som 2019. Positivt är att de har blivit mer uttryckligen antirasistiska och antikapitalistiska i sina formuleringar.
Det finns en risk för att rörelsen hamnar på en platå av repetition om inte reaktionerna mot regeringens nya budget leder till en explosiv och kvalitativ förändring.
Den svenska klimatrörelsen kan ta inspiration från den globala, exempelvis Fridays For Future i Tyskland som på flera ställen har knutit an till den fackliga kampen för att behålla industrijobben – efter ISA-medlemmars kampanjande – med motiveringen att en omställning är nödvändig, men att ingen ska förlora jobbet i den processen.

Resultaten i årets skolval och riksdagsval visar på en tydlig högervind hos många unga. Förstagångsväljare är de som allra mest påverkas av snabba svängar och trender i den offentliga debatten samt av ett samhällsklimat präglat av brist på kamp­rörelser och stora mobiliseringar.
Men den politiska medvetenheten bland unga är kraftigt splittrad. I Ungdomsbarometerns undersökning ”Generation Z 2022” syns stora skillnader i politiskt intresse mellan de två kön som har redovisats; killar prioriterar ”brottsbekämpning”, minskad invandring och sänkt skatt, medan tjejer prioriterar jämställdhet, miljö och klimat samt vård och omsorg.
De banbrytande attacker mot invandrare och flyktingar som nu den rasistiska regeringen kommer att försöka verkställa göder rasism och splittring. Samtidigt som en ny medvetenhet föds när kapitalismen dagligen avslöjar sig själv. Med andra ord kommer det parallellt att finns grogrund för en ny socialistisk medvetenhet att växa. Ur villkoren på arbetsplatsen, på skolan eller i bostadsområdet självt kommer en ny organisering att gro, då det helt enkelt inte finns något annat sätt att tackla problemen än kollektivt, i likhet med läget i arbetarrörelsens barndom.
Fler och fler kommer att söka systemlösningar och internationalism. Även om processen kommer att fördröjas av att de subjektiva krafterna är så små idag så finns möjligheterna där.
Den demokratiska internationella socialism som RS och ISA står för utmanar det kapitalistiska produktionssättet. Med socialismens gemensamt ägda och demokratiskt styrda ekonomi läggs grunden för en värld utan krig, fattigdom, sexism, rasism och nationalism – där alla människor ges möjlighet att utvecklas till sin potential, i ett stabilt klimat i samklang med djuren och naturen.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!