SVT:s dokumentär Sverigedemokraterna – vägen till riksdagen skildrar SD:s väg in i riksdagen och arbetet med den månaderna inför valdagen. Tittaren får följa både partitoppen med Jimmie Åkesson i spetsen samt även gräsrotsparet Tony och Pirjo Nilsson, som kandiderar för att få in SD i M-styrda Vellinge kommun.Det som kanske tydligast framgår i dokumentären är att ledningen med Åkesson i spetsen gör allt för att göra partiet legitimt och rumsrent och är väldigt noga med hur man framställer sig själva utåt i media, medan gräsrötterna Tony och Pirjo Nilsson är mer rakt på sak och inte bryr sig om att de har lite skit i hörnen.
Denna strid mellan att bevara det rumsrena och göra sig legitima och gräsrotsaktivister som visar partiets rasism och islamofobi desto tydligare genomsyrar hela dokumentären.
Tittaren får se Åkesson gråta ut hos Janne Josefsson i Almedalsveckan för att SVT valt att inte ha med partiet i slutdebatten inför valet, samtidigt som man även får se SD:s ungdomsförbund SDU hetsa mot mu- slimer och moskébyggen i Helsingborg, där man håller en demonstration och skriker slagord som ”Krossa islamismen”.
Ju närmare valet man kommer, desto tydligare blir det hur partitoppen har svårt att hålla igen. Man blir mer och mer desperat i sina försök att få ut partiets politik, inte bara medialt med pressmeddelanden om höjd polisberedskap under ramadan eller genom att hetsa mot romer genom ex- empel från Danmark, där regeringen har beslutat att börja utvisa en massa romer, men även på gator och torg med deras intensiva torgmötesturné veckorna inför valet.
SD:s torgmötesturné möttes också av stora protester, bland annat i Göteborg där Rättvisepartiet Socialisterna tillsammans med andra organisationer och aktivister i GNMR (Göteborgs Nätverk Mot Rasism) snabbt lyckades organisera en stor antirasistisk demonstration som lyckades hindra SD att hålla ett torgmöte på Kungsgårdsplatsen. Ilskan är stor hos SD:s partisekreterare Björn Söder, som tycker att det är polisens jobb att avlägsna den över 500 personer stora motdemonstrationen, som utövar sina rättigheter i ett demokratiskt samhälle, från platsen så att ett tiotal Sverigedemokrater ska kunna hålla sitt torgmöte.
Slutligen kan det sägas att dokumentären, trots att den stundvis kan vara ganska långtråkig, ändå skildrar hur ”tänket” bland partitoppen och gräsrotsmedlemmarna i SD går, en slags ”know your enemy”-kunskap som varje aktiv antirasist ändå kan må bra av att beväpna sig med.
Nils Kaza
