Nya massprotester, belägring av regeringsbyggnaden och sammandrabbningar mellan demonstranter i Thailands huvudstad Bangkok har på nytt gjort Thailands kris akut. Varken de rivaliserande borgerliga partierna, militären eller kungen har någon lösning på den sociala, politiska och nu allt djupare ekonomi-ska kris som landet står inför. Under andra kvartalet krymp-te ekonomin och inflationen var 9,2 procent, den högsta inflationstakten på tio år.Allt sedan den förre premiärministern Thaksin Shinawatra avsattes och militären tog makten 2006 har de växande motsättningarna i Thailand legat för öppen ridå.
Thaksin Shinawatra kom till makten 2001 med populistiska löften om att hjälpa den fattiga landsbygdsbefolkningen. Tack vare en ekonomisk boom som började brytas först under 2005 kunde Thaksin kombinera vissa begränsade reformer för de fattigaste på landsbygden, som sjukvårdsreform, skuldavskrivningar och hårdare tag mot drogkungar, med en nyliberal privatiseringspolitik som framförallt drabbade städernas arbetare.
Samtidigt med privatiseringarna gynnade han sig själv och sina affärskontakter. När Thaksins familj sålde ut sin kontroll över det thailändska telekombolaget Shin Corp till Singapore för 1,9 miljarder dollar utan att be- tala en krona i skatt tog tålamodet slut och massprotester utbröt. Tillsammans med stigande inflation, efterdyningarna av tsunamin och intensifie- rade strider mellan militär och muslimer i södra Thailand blev detta Thaksins fall.
Nyliberalismen och den ekonomiska krisen har framförallt slagit mot arbetarklassen och medelklassen i städerna som därför stått i täten för protesterna. Det var dock militären, med stöd av kungen, som genom en kupp gjorde helt slut på Thaksineran. Den thailändska militären och monarkin har en historia av att ingripa i landets styre.
Under fyrahundra år fram till 1932 styrdes landet enväldigt av monarkin (Thailand är det enda land i Asien som aldrig koloniserats av Väst). Efter det avlöste militärdiktaturerna var-andra ända fram till 1992, då ett folk- ligt uppror och en militär massaker på civila tvingade fram civilt styre.
Kuppen 2006 är dock ytterligare ett bevis på att Thailands rika elit fortfarande använder militären och kungen som alternativ när parlamentarismen inte klarar av att tillfredsställa deras behov. Protesterna mot Thaksin 2006 riskerade att spåra ur och hota deras vinster.
Militärens ingripande har dock inte löst krisen, vilket de senaste veckornas protester har visat. Trots att militären förbjöd Thaksins parti inför nyvalet i slutet av 2007 vann thaksinanhängarna genom sitt nya parti PPP en storseger över det andra stora partiet, Demokratiska partiet. PPP:s seger baserades på den majoritet (60 procent) av befolkningen som fortfarande bor på landsbygden och som hoppas att PPP ska infria löften om nya reformer.
Sedan valet har situationen blivit allt mer spänd och komplicerad. Den nu styrande delen av militären har beslutat sig för att i praktiken samregera med PPP och dess nya ledare Samak Sundaravej, en allians som också backats upp av den 81-åriga kungen Bhumipol Adulyadej. Samtidigt har den oppositionella alliansen PAD, där rojalister och anhängare av en auktoritär regim idag dominerar, trappat upp sina protester med krav på Sundaravejs avgång. PAD stöds enligt många av mer hårdföra delar av militären.
PAD:s stormning av myndighetsbyggnader, belägring av regeringsbyggnaden och de efterföljande gatu- striderna mellan PAD- och regeringsanhängare har gjort krisen akut. Sundaravej, själv en rojalist med en histo- ria av våldsamt förtryck av demonstranter, har hittills avvaktat, troligen på grund av sin egen svaga position.
I ett nyval skulle landsbygden med all sannolikhet ge PPP makten igen, med fortsatta protester från städerna. I ett försök att lugna protesterna har Sundaravej utlyst undantagstillstånd och en folkomröstning.
Thailands kapitalister ser både PPP och oppositionen som pålitliga partier för en fortsatt högerpolitik. Problemet är att inget av dem klarar av att skapa det lugn som behövs för att kunna ta itu med den växande ekonomiska krisen.
Kungen används som en sammanhållande faktor och den härskande eliten bävar för vad som ska hända vid hans oundvikliga bortgång.
Allt fler, även aktivister inom PAD, förespråkar någon form av halvt militärstyre för att lösa situationen. En ny militärkupp skulle dock spä på krisen och öka risken för att landet dras in i allt mer våldsamma motsättningar.
För socialister är den främsta uppgiften idag att försöka överbrygga den klyfta som Thaksins söndra och härska-taktik skapat mellan stadens arbetare och landsbygdens fattiga. Varken PPP eller Demokratiska partiet har något annat intresse än att gynna sig själva och den ekonomiska elit som utnyttjar både arbetare och fattiga bönder.
Thailands arbetare, bönder och studenter har en stolt historia av kamp mot förtryck och militärdiktatur. Problemet har varit att när diktaturen har störtats har makten lämnats över till en ny regim som stått för nyliberalism och kapitalism. Dagens protesterande riskerar att göra om samma misstag.
Det är i kamp för fackliga rättighe- ter, jordreform, rättigheter för förtryckta minoriteter och mot privati- seringar som de etablerade partierna avslöjas och verklig enighet mellan olika förtryckta grupper kan skapas.
För att ena denna kamp behövs ett arbetarparti som tar upp både arbetares, studenters och fattiga bönders problem och kopplar det till en kamp för ett socialistiskt samhälle.
Jonas Brännberg
PRESSTOPP: En domstol beslutade i tisdags att premiärminister Sundarevej måste avgå för konstitutions- brott på grund av att han har lett matlagningsprogram på TV.
Hans parti PPP svarade att han ska sitta kvar. Minst tre åtal till väntar Sundarevej.
