Sexismen går som en röd tråd igenom hela filmen, där de kvinnliga rollfigurerna porträtteras som menlösa våp och sexobjekt.
The Wolf of Wall Street handlar om framgångsrika män i kapitalismens högborg, som med pengar de har stulit från vanliga arbetare köper allt som framgång kan erbjuda: dyra bilar, knark och nakna kvinnor.
Aldrig tidigare har jag sett en film där kvinnor har framställts som objekt i en sådan utsträckning som i The Wolf of Wall Street.
Det första vi får se är att huvudrollskaraktären Jordan Belfort (Leonardo DiCaprio) snortar kokain från en kvinnas rövspringa.
De följande scenerna passas kvinnor runt mellan de framgångsrika männen som varor på ett löpande band, alltid nakna och tillgivna.
Regissören Martin Scorsese markerar tidigt sin ståndpunkt: Det handlar om kostymklädda och framgångsrika män i kapitalismens högborg som köper lycka för pengar som de får genom att lura vanliga arbetare. Filmen tar oss med in i den värld som pengar och framgång kan ge dig: dyra bilar, oändliga mängder knark och strippor. Naturligtvis är det inte långt ifrån verkligheten, men det skrämmande är den romantiserade bild som publiken bjuds på.
Den otroligt förnedrande bilden som de viktiga kvinnliga rollfigurerna framställs i, når ett absurdum som är näst intill omätbart.
Sexismen löper som en röd tråd genom hela filmen så att det inte går att blunda för det och lämnar resten av storyn i skymundan.
”I filed for a divorce and moved Naomi into the apartment”, uttrycker sig huvudrollskaraktären Jordan Bedfort i en scen.
Kort innan omnämner han hennes könsorgan som ”hans heroin” och det är i den stunden som jag undrar varför jag sitter kvar i biosalongen. Men jag sitter kvar och hoppas att det kanske dyker upp en scen där någon av de kvinnliga rollfigurerna ska få säga en mening av värde eller utbyta en normal konversation mellan varandra.
Men inte en enda gång under den 180 minuter långa filmen lyckas regissören att porträttera de kvinnliga rollfigurerna som något annat än menlösa våp och sexobjekt, vars starkaste vapen är deras könsorgan.
Inom populärkulturen används det så kallade Bechdeltestet, som ett sätt att mäta hur kvinnor framställs i en film. För att en film ska klara Bechdeltestet måste den uppfylla följande kriterier:
1) Den måste ha minst två (namngivna) kvinnliga rollfigurer, 2) …som pratar med varandra, 3) … om något annat än män.
Det kan tyckas vara tre ganska simpla kriterier, men inte en enda gång i filmen uppfylldes krav två och tre.
Däremot måste vi ju ge Martin Scorsese lite cred eftersom han namngivit hela fyra kvinnliga rollfigurer. Nog för att tre av dem var fruar till huvudrollerna, men där hade han minsann tagit på sig ett par rejäla genusbrillor.
Det är absurt att en sexistisk film som framställer kvinnor på ett så förnedrande sätt blivit en kritikerrosad succé. Har vi verkligen inte kommit längre?
Kort efter att nyheten om att Chris Brown misshandlat Rihanna hade uppmärksammats släppte Chris Brown ett nytt album. En av de många recensionerna på det nya albumet lät ungefär: ”Stöd inte kvinnomisshandel genom att köpa denna skiva”. Och han som skrev det öppnar för ett väldigt tydligt ställningstagande.
En film är inte okej bara för att tunga namn står på rollistan eller en känd regissör har gjort den. Vi omringas varje dag av sexistisk propaganda och objektifiering av kvinnor i media och det är aldrig någonsin okej, oavsett vem som säger eller gör det.
Caroline Holmgren
