Tillbaka till 1990-talets kris och kamp?

1990-talskrisen möttes av enorma protester mot såväl Bildts (M) som Perssons (S) förda högerpolitik (Foto: Offensiv).

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

De sår som 1990-talets djupa ekonomiska kris orsakade samhällsekonomin, särskilt välfärden och socialförsäkringarna, finns ännu kvar. När landets ekonomi kraschade på hösten 1992 som en följd av avregleringar och finanskapitalets spekulativa affärer förändrades allt. Inom ett par år var ”Sverige i revolt” som Expressen skrev 1996. 
Nu går 1990-talets kris delvis i repris. Men dagens kris är djupare och utvecklas mot bakgrund av en global kris och internationella kamprörelser.

Vidare har den inhemska politiska kartan ritats om flera gånger sedan dess, samtidigt som misstron mot etablissemanget, makteliten, är betydligt större idag än vad som var fallet på tröskeln till 1990-talet. Det i sin tur kan bädda för ännu större kamputbrott än vad som var fallet för ett kvartssekel sedan.
Egentligen började kamprörelsen under 1990-talet redan i januari 1989 då uppemot 10 000 unga demonstrerade i Stockholm mot de skolnedskärningar som den dåvarande S-regeringen hade lagt fram i sin budget. Elevernas kamp, som initierades av unga ”offensivare” (som medlemmar i Rättvisepartiet Socialisterna kallades), chockade regeringen som snabbt tvingades backa.
Året därpå skakades Sverige av en låglönerevolt som slog in en stor kil mellan Socialdemokraterna och partiets arbetarväljare. Men ingen kamp är bara rakt uppåtstigande, utan kampen går i vågor och har sina upp- och nedgångar.
När låglönerevolten våren 1990  inte lyckades stoppa S-regeringens åtstramningspolitik (regeringen fick dock dra tillbaka sitt förslag på lönestopp och strejkförbud som hade lagts fram i januari) följde en paus, en tid av besvikelse och passivitet, som fick opinionsvinden att blåsa till höger. Våldsamma rasistiska grupper trappade upp sina aktiviteter, men den 30 november 1991 vann antirasismen en stor seger när rasisterna hindrades från att marschera i Stockholm av 10 000 motdemonstranter. 

Den tillfälliga högervinden möjliggjorde för den tidens högerallians, med Moderaternas ledare Carl Bildt i spetsen, att vinna valet 1991. Det nya rasistiska och högerpopulistiska Ny Demokrati lyckades också ta plats i riksdagen.
Bildtregeringens svar på den ekonomiska nedgång som hade inletts redan 1990 var hård åtstramning samt nyliberala kontrareformer. Att denna politik provokativt benämndes som ”den enda vägen” gjorde Bildtregeringen till en av de mest hatade i landets historia. ”Ge Bildt sparken” var en paroll som samlade de protester som bröt ut 1992.
När högern kom till makten var ekonomin snabbt på väg nedåt. De avregleringar av valuta- och kreditmarknaderna som S-regeringen hade genomfört med början i slutet av 1985 hade blåst upp flera gigantiska finansbubblor. Avregleringarna tillsammans med bankernas svindlade kreditutgivning och börsbolagens vinster gjorde 1980-talet till ”penningens gyllene tid”, som tidningen Affärsvärlden skrev. Men den spekulativa karusell som avregleringarna drog igång fick samhällsekonomin på fall.

Avregleringarna gav också den så kallade marknaden en allt större möjlighet att idka politisk utpressning mot enskilda länder. Gång på gång under 1990-talskrisen skulle det visa sig att det var ”marknaden” som dikterade innehållet i de krispaket som avlöste varandra.
”Under valutakrisen i oktober 1990 tvingade marknaden socialdemokratin att lägga om den ekonomiska kursen. Först sedan Ingvar Carlsson (statsministern) presenterat ett förslag om försämrade sjukförsäkringsförmåner och gjort helt om i fråga EG (EU)-medlemskapet lugnade sig penningmarknaden”, konstaterade När Sverige kraschade, utgiven av Affärsvärlden 1992.
Men att Sverige skulle söka medlemskap i EG (idag EU) var inte ”marknaden” ensam om att önska: det ville även S-regeringen, och krisen gav den en ursäkt att skicka in medlemskap.

År 1990 kom de första signalerna om att några av de finansbubblor som blåsts upp var på väg att spricka i form av att en rad överbelånade finans- och fastighetsbolag kollapsade och lämnade efter sig ett berg av skulder, vilket varslade om den bankkris som snart följde. 
Precis som nu fick staten gå in med mångmiljardbelopp för att försöka rädda bankerna som dignade under kreditförluster, och 1992 var staten tvungen att ta över Nordbanken (dagens Nordea) och den konkursade Gotabanken. Under 1993 stod ytterligare två banker, SE-Banken och Föreningsbanken, på fallrepet och det var endast genom statliga garantier som den sistnämnda kunde räddas.
Under 1991 bromsade hela ekonomin in och arbetslösheten började kraftigt stiga. Det var samma förödande jobbutslagning som under 1930-talets kris och som vi just nu upplever. Inom några år skulle över en halv miljon jobb försvinna och sysselsättningsnivån skulle rullas tillbaka till samma nivå som under 1970-talets mitt. Under 1990-talet som helhet kom 2 av 5 (40 procent av den vuxna befolkningen) att någon gång bli arbetslös, omkring 1,8 miljoner människor.

1990-talets ”budgetsaneringar” är en stor anledning till dagens kris inom äldreomsorgen och den undermåliga krisberedskapen.

Den ekonomiska och sociala krisen resulterade i en baklängesrevolution vars effekter fortfarande är kännbara. Ännu, 30 år senare, är det långt till samma bemanning och välfärdsnivå som 1990. Det behövs minst 80 000 fler anställda för att komma upp i samma välfärdsnivå som 1990.  Den statliga kommittén Välfärdsbokslut för 1990-talet, som blev klar med sitt bokslut år 2001, summerade:
”Befolkningens levnadsförhållanden har genomgått ett flertal stora förändringar under 1990-talet. Detta kommer främst till uttryck i att andelen av befolkningen som har olika former av ofärdsproblem har ökat. Vid sidan av ökad arbetslöshet och minskad sysselsättning har också arbetets villkor förändrats i flera avseenden. Negativa psykosociala arbetsförhållanden och tidsbegränsade anställningar har blivit vanligare. Allt större grupper har upplevt ekonomiska svårigheter och låga inkomster. På hälsans område finner vi i vissa fall tydliga försämringar, framför allt när det gäller psykiskt välbefinnande.”

Det nya hårda klimat som skapades på arbetsplatserna under 1990-talet ledde till stress och utbrändhet. 
Under 1990-talet angav ”en allt större andel arbetande – såväl män som kvinnor – att arbetet är enformigt. Å ena sidan är arbetsmängden och arbetsbördan på tok för stor i många yrkesgrupper – särskilt utsatta är lärare och personal inom vården – och å andra sidan är tillgångarna som ska bidra till att motväga de höga kraven kraftigt begränsade. Det handlar om brist på kontroll, otillräcklig erkänsla och ersättning för utfört arbete och motstridiga värderingar (medmänskliga tjänster eller vinstintresse)”, skriver stressforskaren Aleksander Perski i antologin Sanningen om Sverige. 
Högerpolitikens ”stålbad” blev ett bestående trendbrott till det sämre på arbetsmarknaden. 

Inte bara Bildtregeringen svarade krisen med att gå till höger. Det gjorde även Socialdemokraterna, som allt mer förborgerligades och vars arbetarförankring snabbt reducerades. Den politiska samstämmigheten manifesterades i en icke-proklamerad koalition mellan Bildtregeringen och Socialdemokraterna. 
Hösten 1992 blev fylld av dramatik. I september det året presenterade Bildtregeringen och S sitt första gemensamma krispaket som bland innehöll sänkt ersättning i sjuk- och arbetsskadeförsäkringen, ytterligare en karensdag, sänkt barnbidrag och höjd pensionsålder. Krispaketet, som påstods vara en nödvändighet för att blidka ”marknaden” och stoppa valutaflykten från Sverige, lades fram bara tre dagar efter att Riksbanken chockhöjt marginalräntan till 500 procent.
Krisen och högerpolitiken gav ständigt nytt bränsle till kampen och gräsrötternas krav på en politisk strejk för att fälla regeringen. Efter en vår av demonstrationer och andra protester mot Bildt 1992 fanns en stor uppslutning bakom kravet på politisk strejk. LO:s ledning ville helst bara rakt av avvisa kravet, men trycket underifrån tvingade fram en ändring och LO:s repskap (ledning) gav till sist med sig och lät utlysa rättvisedag med landsomfattande demonstrationer mot regeringen. Datum sattes till den 6 oktober (när riksdagen/riksmötet öppnade), och en inbjudan skulle även skickas till TCO:s och Saco:s medlemmar. 
Det var ett historiskt beslut, och bakom två av de tre motioner – från Gruvfyran i Malmberget, Försäkringsanställdas avd 37 i Västernorrland och Fabriks i Helsingborg – för detta krav som bifölls av LO:s repskap stod fackligt aktiva ”offensivare”.

Protestdagen (samma dag som Bildt läste upp regeringsförklaringen i riksdagen)  blev en enorm framgång: totalt deltog 200 000 i de arrangemang som hölls på 200 platser landet runt. I Stockholm demonstrerade uppemot 40 000. ”Kamp mot högerpolitik – vem som än för den”, stod det på ett plakat i Stockholmsdemonstrationen och den parollen summerade mycket av stämningarna hösten 1992.
Försvaret av den fasta kronkursen, som S-regeringen och Riksbanken såg som en hörnsten, är ett av de mest kostbara politiska misslyckandena. Hur mycket det misslyckade försvaret kostade och hur mycket spekulanterna tjänade är ännu oklart. Men upprinnelsen till detta för samhällsekonomins så katastrofala misslyckande var att den svenska kronan i maj 1991 ensidigt hade kopplats till den europeiska valutaenheten ecu, som var en valuta endast på papperet. 
Att detta skedde samtidigt som finanskrisen höll på att övergå till en kris för hela ekonomin som pressade kronkursen nedåt betydde att det var en ohållbar åtgärd. Misslyckandet var skrivet i förhand.
För de styrande var den fasta kronkursen även ett politiskt vapen och en ursäkt för åtstramning. Efter chockräntor och två förödande krispaket gav regeringen och Riksbanken upp den fasta kronkursen den 19 november 1992, och kronans värde rasade (en devalvering i allt utom i namnet). ”Ett misslyckande”, erkände statsminister Carl Bildt för att sedan fortsätta med samma politik som varit orsak till att Sverige kraschade hösten 1992.

Göran Persson menade att S-regeringen är ”världsmästare i budgetsanering”, vilket provocerade fram en ny rörelse underifrån (Foto: Offensiv).

”Massiv protest i snålblåsten”, skrev Dagens Nyheter den 15 januari 1993 med anledning av att över 10 000 byggnadsarbetare demonstrerade i Stockholm mot högerpolitiken och krisens våldsamma slakt på byggjobb – mer än en fjärdedel av alla byggnadsarbetare var utan jobb under åren 1992 till 1994 (år 1994 nådde byggarbetslösheten sin topp då 26,7 procent av de yrkesverksamma byggnadsarbetarna var arbetslösa). 
På våren 1993 påbörjade Bildtregeringen ett stort nedskärningsprogram för det som sades vara en ”långsiktig budgetsanering”. Det var en ”budgetsanering” som sedan fullt ut skulle genomföras av den socialdemokratiska regeringen som kom till makten efter valet 1994. Även år 1993 genomfördes en rättvisedag den 6 oktober, men deltagande var lägre än året innan. Den fackliga ledningen stod inte heller under samma press som tidigare och många bara väntade på att få rösta bort Bildt. 
De förväntningar som fanns om att Socialdemokraterna skulle bedriva en annan politik grusades omedelbart av den nya S-regeringen. Den högerpolitik som den bedrev och som den nya statsministern Göran Persson beskrev som ”vi är världsmästare i budgetsanering” provocerade fram en ny rörelse underifrån.
Särskilt stor var ilskan bland de arbetslösa som organiserade sig och genomförde hundratals olika protester runt om i landet mot den sänkta ersättningen i a-kassan. Ersättningsnivåerna i a-kassan sänktes i flera omgångar under decenniet: från 90 procent av inkomsten till 80 procent 1993 och till 75 procent 1996. Dessutom sänktes taket. 
Försämringarna innebar att ”Andelen löntagare med inkomster över inkomsttaket ökade från 44,7 procent 1992 till 49,5 procent 1997, och den genomsnittliga ersättningsnivån (i procent av tidigare lön) sjönk samtidigt från 81,3 till 70,5 procent” (Välfärdsbokslut för 1990-talet).

De arbetslösas organisering och kamp födde tillsammans med elevernas kamp 1995 den rättviserörelse som skulle prägla Sverige under mitten av 1990-talet, och vid ett flertal tillfällen stod landet på randen till en politisk strejk mot S-regeringen. Socialdemokratin föll till sist offer för den egna krispolitiken och blev ett borgerligt parti. Aldrig mer skulle S komma i närheten av de dryga 45 procent som partiet fick i valet 1994. 
Att kampen inte gav upphov till en rörelse för ett nytt arbetarparti och vänsterns pånyttfödelse var till stor del en följd av globala händelser – de negativa effekterna av stalinismens kollaps 1989-92 som dels kastade medvetenheten tillbaka och som fick många att tvivla på att det fanns ett alternativ till kapitalismen och dels gav en kraftig skjuts till kapitalets globalisering och stärkte nyliberalismen. 
Bildtregeringen och den S-regering som tog över 1994 bedrev en förödande åtstramningspolitik och båda såg de marknaden som den nya frälsaren, vilket resulterade i att en allt större del av den offentliga verksamheten avreglerades. 
Den politiken innebar att samhällets motståndskraft mot nya kriser kraftigt försvagades. 1990-talets ”budgetsaneringar” är en stor anledning till dagens kris inom äldreomsorgen och den undermåliga krisberedskapen.
Idag är det inte politiskt möjligt för regeringen att svara krisen med samma åtstramningspolitik som då, utan regeringen har tvingats ge upp högerpolitikens budgetregler. Varje försök från regeringen att vrida klockan tillbaka kommer att föda massivt motstånd. De brister i samhället som coronapandemin har satt i fokus jämte viljan att försvara de förbättringar – som exempelvis i arbetslöshets- och sjukförsäkringen – som regeringen har genomfört under galgen är en källa till både kamp och en ny medvetenhet. 

Dagens kamp utvecklas mot en helt annan politisk och social bakgrund, i Sverige och globalt, än under 1990-talet. De negativa politiska effekterna av stalinismens kollaps håller på att ebba ut och har liten påverkan på dagens kamp och den nya generation av aktivister som den kommer att forma.  
Medvetenheten har förändrats, och inte minst miljö- och klimatkrisen har rest behovet av kamp för genomgripande systemförändringar: mot högerpolitik och kapitalism och för socialism och en hållbar utveckling.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!