Tre kupper

Av Elin Gauffin // Artikel i Offensiv

Erfarenheterna från kupperna i Latinamerika finns levande bland oss. Offensiv har träffat Martha Omiste, som själv hann uppleva tre militärkupper på 1970-talet. Hon berättar här kort sin historia.

-Vi från Bolivia har erfarenhet av mycket mer än tre kupper. Landet har varit med om 36 militärkupper. Den kupp jag var med om 1971 var den 29:e kuppen.

Vad kan man säga generellt om kupperna?

–  Det var väldigt planerade statskupper. USA:s ambassader blandade sig i det politiska spelet i en tydlig jakt efter landets rikedomar. De jobbade tillsammans med högerextremister och landets rika som ville försvara sina intressen. Plan Condor var ett samarbete mellan militärer och underrättelseorganisationer i Argentina, Chile. Uruguay, Paraguay, Bolivia och Brasilien
m fl med stöd av USA, som hjälptes åt i det politiska förtrycket av vänstern. Det fanns också Trippel A, som var en argentinsk organisation som jobbade i tysthet med att kontrollera folk och döda. 

Berätta om dina personliga erfarenheter!

–  Överste Hugo Banzer sattes in som president 1971. Jag och min man var studenter på universitetet och detta stängdes ner. Alla ungdomar var emot diktaturen. Min man var aktiv marxist-leninist.  Vi fick veta att vänner hade försvunnit och det spreds en väldig osäkerhet. Min man sökte då politisk asyl i Chile och jag kom efter. 

–  Äntligen hade vi kommit till ett socialistiskt land (under reformpresidenten Salvador Allende). Vi bodde i en liten stad –  Antofagasta –  nära gränsen i hopp om att kunna återvända till Bolivia. Ungdomar demonstrerade till försvar för Allende, men som bolivian märkte man snart att högern mobiliserade och att det var på gång en kupp även där. Det var företagsbojkott, vilket skapade brist på mat. Vi köade hela tiden och det var en kamp för att överleva.  

–  Den 11 september 1973 hörde vi på radion att Allende hade störtats. Vi blev bestörta. Vi var asylsökande, men eftersom vi bodde i en liten stad hade vi ingen ambassad att fly till. Vi såg hur militären gick in i höghuset på andra sidan gatan och slängde ut böcker genom fönstren och fängslade männen. Vi hade grävt ner alla våra röda böcker på gården och tänkte att nu kommer de och hämtar oss med.

–  Två dagar senare kom de tillbaka och hämtade min man. Jag gick till militärhögkvarteret och märkte att personalen där, som var Allendeanhängare, hade sår efter tortyr. De berättade att jag kunde träffa min man innan han skulle föras tillbaka till Bolivia, vilket jag gjorde så jag kunde ge honom lite pengar. Då såg jag att han blivit torterad med brinnande cigaretter och elkablar. 

–  Jag och min tre månader gamla son kom efter tillbaka till Bolivia, där alla som kastats ut från Chile hade blivit fängslade. Jag hade tur och fick via bekanta kontakt med katolska kyrkan, som hjälpte oss att påverka en minister. Min man släpptes mot löftet att vi flyttade till Argentina.

–  Även i Argentina höll vi oss nära gränsen, i staden Salta. Den här gången vågade vi inte vara politiskt aktiva. Vi sålde grönsaker och min man jobbade lite som journalist. Jag födde mitt andra barn 1976, då det var dags för statskupp igen. Överbefälhavare Jorge Rafael Videla kastade ut presidenten Isabel Peron. Precis som i Chile kunde man känna på sig innan att det var något på gång. Folk började försvinna och alla pratade om det tysta dödandet. 

–  Vid kuppen kom civilpoliser med revolver till mitt hem och frågade efter min svåger som var lite vänsterorienterad. Jag tvingades att visa dem hans hem. Han blev fängslad tills det kom bolivianska militärer och förhörde honom. 

–  I Salta fanns UNHCR och min svåger lyckades få hjälp av dem och 1977 anmälde även vi oss där. Bara tre-fyra länder i Europa var öppna och Sverige var ett av dem.

–  Vi hade svårt att andas ut i det nya landet, speciellt när Moderaterna tog makten det året. Min man orkade inte längre och 1985 skilde vi oss när han åkte tillbaka till Bolivia. Det var väldigt tungt för mig att jag hade lämnat min mormor, som hade tagit hand om mig när jag blev föräldralös vid tre års ålder. Men när jag blev svensk medborgare kunde hon komma till Sverige som 80-åring och levde här sina sista 13 år. Jag hade tur. Tänk på alla som fortfarande inte vet vad som har hänt med sina försvunna barn och barnbarn i Argentina. 

Vilka lärdomar vill du förmedla?

–  Ungdomar måste ha kunskap om historien. Arbetarkampsorganisationer måste fortsätta prata om det här och det behöver även läras ut i skolorna så som man gör om Förintelsen. Imperialism, fascism och antidemokrater står för en enorm grymhet och girighet. De tänker bara på sig själva och jobbar för att gynna de rika. Historien fortsätter så. Som statskuppen mot Evo Morales i Bolivia 2019. Det här hör inte bara till det förgångna. Historien kommer igen.