foto: Tim Lüddemann / Flickr CC
AfD:s samling den 27 augusti tillsammans med nazister, där våldsamma attacker följde.
För ett år sedan, den 24 september 2017, valdes det högerpopulistiska Alternative für Deutschland (AfD) till tyska Bundestag (riksdagen) för första gången. Att AfD blev tredje största parti var ett stort slag mot de traditionella partierna och ett förkastande av stora delar av deras politik. Nu visar opinionssiffror att de går om det dalande SPD (Socialdemokraterna) och är andra största parti.
En bidragande orsak till valframgången för AfD var åratal – årtionden – av nationalistisk, rasistisk och antimuslimsk propaganda från den härskande klassen, från deras partier och media. När det var många flyktingar som kom under hösten 2015 sa den tyska förbundskanslern Angela Merkel (från Kristdemokraterna, CDU): ”Vi fixar det här”.
En konsekvens har blivit att den offentliga debatten de senaste åren har färgats av stridigheter mellan den påstått flyktingvänliga Merkel och de öppet rasistiska krafterna inom regeringen (som CSU, den bayerska motsvarigheten till CDU, och dess ordförande Seehofer) och utanför (framför allt AfD). Men i verkligheten har regeringen de senaste åren enhälligt fortsatt att förvärra flyktingars situation.
Under hösten 2015 var det en enorm våg av solidaritet och hjälp till flyktingar. Men några månader senare började de kapitalistiska partierna och media att piska upp fördomar mot flyktingar. Propagandan var en systematisk distraktion. Delvis skuldbelades flyktingar för verkliga sociala problem som är resultatet av nyliberalism och åtstramningspolitik, delvis rördes helt irrationella rädslor upp mot särskilt muslimer.
Tyvärr fanns det ingen effektiv kampanj emot detta. Många inom vänstern använde sig bara av moralistiska argument mot denna våg av fientlighet, och det fanns ingen allvarlig strid för att både hantera de verkliga sociala frågorna och erbjuda ett alternativ.
Mot denna bakgrund kunde AfD väljas in till Bundestag med 12,6 procent av rösterna. Detta följdes av den svåraste regeringsbildningen i efterkrigstiden. Till slut fortsatte den avgående koalitionen att styra. Men denna består av partier som förlorade valet. Alla tre – CDU, CSU och SPD – har en sak gemensamt: De förlorade alla ett enormt antal röster i 2017 års val. Enligt alla opinionsundersökningar skulle de styrande partierna förlora ännu mer i ett nytt val. Man kan säga att det är rädslan för ett nyval som över allt annat håller ihop denna regering.
Men även om regeringen tillfälligt kan undvika nyval genom att stappla vidare kan den inte undvika delstatsvalen. Hela året har överskuggats av det kommande bayerska delstatsvalet i oktober, en delstat som CSU har styrt med absolut majoritet i över 50 år (förutom mellan 2008-2013).
Valet till Bundestag och alla opinionssiffror sedan dess pekar på att CSU kommer att förlora den absoluta majoriteten med stor marginal denna gång. CSU har därför försökt få väljare tillbaka från AfD genom att konkurrera med deras högerpopulism. Men även här bekräftas det att väljarna röstar för originalet, inte kopian. Enligt de senaste bayerska valbarometrarna har CSU omkring 36 procent och AfD kring 13 procent, medan CSU år 2013 fick 47,7 procent samtidigt som AfD inte ens ställde upp.
Utöver provokationer mot flyktingar har CSU fått igenom en ny, mer förtryckande polislag i det bayerska delstatsfullmäktige. Men den har mötts av ett stort motstånd. Den 11 maj demonstrerade 40 000 emot den i den bayerska huvudstaden München. Den 15 maj, dagen då lagen gick igenom, ägde en skolstrejk rum som samlade 2 000, där medlemmar i Sozialistische Alternative (SAV, CWI Tyskland) spelade en viktig roll. Detta var en framgång med tanke på den extremt korta förberedelsetiden och bristen på etablerade strukturer, men med tanke på stämningen hos studenterna skulle mycket mer ha kunnat åstadkommas med en mer organiserad styrka.
Högerpropagandan från regeringspartier och media samt AfD:s framgångar har uppmuntrat fascisterna, såväl den fascistiska flygeln inom AfD som fascister utanför partiet. Frågan de särskilt försöker använda sig av är våldet från flyktingar mot tyskar. I december 2017 blev en flicka från den mindre staden Kandel i sydvästra Tyskland knivhuggen till döds av sin expojkvän. På grund av att han var en flykting från Afghanistan tog fascister och andra högertyper upp frågan. Den 3 mars marscherade 4 500 nazister, huliganer, AfD-are och andra genom Kandel. Ytterligare marscher följde månaderna efter, men de var mycket mindre och ackompanjerade av stora motdemonstrationer.
Den 27 augusti nådde hotet från högern en ny nivå då AfD-medlemmar tillsammans med öppna nazister marscherade i Chemnitz, där de kastade flaskor och stenar mot motdemonstranter, attackerade journalister, jagade utlänningar på gatorna och attackerade en judisk restaurang med stenar och flaskor medan de skrek antisemitiska förolämpningar och skadade ägaren. Både Sachsens premiärminister Krestchmer (CDU) och Hans-Georg Maassen, chef för tyska säkerhetstjänsten BFV, tonade ner de högerextremas våld [Maassen tvingades senare avgå efter uttalandena, men fick istället en hög befattning inom inrikesdepartementet].
Redan under våren och sommaren hölls flera protester mot AfD och den alltmer restriktiva flyktingpolitiken. Den 27 maj försökte AfD organisera en marsch i Berlin med mobilisering från hela landet. Istället för det utlysta 10 000 kom bara 5 000, vilka möttes av över 70 000 motdemonstranter.
Aktivister i civila räddningsoperationer i Medelhavet har börjat organisera evenemang och protestmöten kallat ”Seebrücke” (sjöbryggor) i Tyskland. Den 7 juli genomfördes en landsomfattande aktionsdag. 12 000 demonstrerade i Berlin, och tusentals i andra städer. Den 13 juli demonstrerade sedan 8 000 i Köln. En höjdpunkt var ”Sluta provocera fram hat”-demonstrationen i München den 23 juli med omkring 50 000 deltagare.
Chocken över att se högermarscher och att de jagade utlänningar i Chemnitz ledde till en ny våg av motdemonstrationer. SAV spelade en viktig roll även i detta. En demonstration vi tog initiativ till med två dagars varsel i Berlin-Neukölln den 30 augusti samlade 10 000, vilket mångdubbelt översteg våra förväntningar.
Ytterligare höjdpunkter var en Seebrücke-demonstration den 2 september som samlade 16 000, en demonstration på 10 000 emot nazisterna bara tre dagar senare i Hamburg, en 10 000 personer stark demonstration i Köln den 16 september, en demonstration på 8 000 i Frankfurt mot Seehofers besök dit (som han ställde in), och självklart solidaritetskonserten i Chemnitz som samlade 65 000 den 3 september. Den 29 september deltog uppemot 35 000 i en ”Enade mot rasismen”-demonstration i Hamburg. Den 13 oktober planeras en landsomfattande demonstration mot högern under parollen ”Solidaritet istället för exkludering”.
Tyvärr svarar inte Die Linke (Vänsterpartiet) upp till uppgiften.
I flera månader har det varit en konflikt inom partiet angående Aufstehen (stå upp), den ”samlingsrörelse” som initierats av en av partiets två ledare i Bundestag, Sahra Wagenknecht. Politiskt står den till höger om Die Linke, särskilt vad gäller migration där Wagenknecht står för restriktioner, men även vad gäller den ekonomiska politiken då Aufstehen inte är uttalat antikapitalistisk.
Som ett resultat är Aufstehen-initiativet i limbo. Faktum är att det hittills verkar vara ett hopplöst försök att dra de pro-kapitalistiska partierna SPD och De Gröna åt ”vänster” i hopp om att på så vis få till en koalitionsregering med Die Linke. Det är en sak att Die Linke försöker vinna missnöjda SPD- och De Gröna-väljare till sig, men det är en helt annan sak att vilja bilda en koalition med deras ledare som inte är redo att utmana kapitalismen, även om de motsäger sig den nuvarande ”storkoalitionen”. Aufstehen har mestadels fördjupat splittringen inom Die Linke.
Trots att Aufstehen har samlat 150 000 sympatisörer på nätet är det fortfarande inte tydligt om det kommer att utvecklas till en verklig rörelse. Men om Aufstehen i framtiden får ett momentum på grundval av en generell uppmaning till ”enighet” mot högern och extremhögern skulle det kunna leda till en splittring från Die Linke, vilket skulle försvaga vänstern i Tyskland i allmänhet.
De senaste åren har det funnits olika rörelser inom och runt Die Linke. Å ena sidan har det kunnat vinna över ungdomar, offentliganställda (som vårdpersonal) med mera till partiet, både i röster och medlemmar, särskilt i västra Tyskland. Å andra sidan har vissa ”protestväljare” och arbetslösa väljare i tidigare styrkefästen i östra Tyskland förlorats.
Till viss del beror det också på den rådande motsägelsefulla medvetenheten. När sociala frågor var i förgrunden för några år sedan röstade många vänsterut; idag, när hets mot flyktingar dominerar, röstar de på AfD. Sahra Wagenknecht försöker vinna tillbaka dessa väljare och vinna över tidigare SPD-sympatisörer genom att rikta sig mot de sociala frågorna (vilket är korrekt) och genom att försvaga partiets antirasistiska hållning (vilket är felaktigt).
Men många av hennes motståndare inom partiet fokuserar sig enbart på den moralistiska antirasismen och kopplar inte samman den nog mycket till de sociala frågorna, samtidigt som de försvarar deltagandet i delstatsfullmäktigen som själva för en rasistisk politik, inkluderat utvisningar av flyktingar och asylsökande.
Inom Die Linke för vi i SAV fram de sociala frågorna med radikala och socialistiska krav. Till exempel kräver vi att tomma hus – som används i spekulativa syften – konfiskeras för att husera de hemlösa, studenter och flyktingar. Vi står för en konsekvent antirasism som inte bara beklagar utvisningar, utan vägrar deltagande i delstatsfullmäktigen som utför utvisningar. Och vi måste förklara att vi inte kan förlita oss på den kapitalistiska staten, polisen och rättsväsendet, utan vi måste själva organisera och skydda oss mot nazisterna.
