Tyst hav – en bok som måste läsas

2007-09-19 15:14:15

BOK

Titel: Tyst hav. Jakten på den sista matfisken. Författare: Isabella Lövin. Förlag: Ordfront (2007).

I skydd av EU, regeringar och den lobby som går under namnet fiskerinäringen, pågår ett miljömord. Haven töms på fisk och ekosystemen är allvarligt skadade.

Isabella Lövins Tyst hav. Jakten på den sista matfisken är en högintressant reportagebok som inte bara nöjer sig med att beskriva vad som har hänt, utan även ger förklaringar samt svarar på frågan vem eller vilka bär ansvaret. I boken presenteras dessutom flera förslag på åtgärder.
Lövins bok är både skrämmande och avslöjande. Den är sprängfylld med fakta och argument. I mitt tycke har den redan förtjänat epitetet standardverk.
Det är snart fem år sedan vetenskapstidskriften Nature publicerade en rapport som visade att de kommersiellt intressanta fiskbestånden i världshaven hade minskat med bortåt 90 procent under de senaste femtio åren. Trots att fiskbeståndet kollapsar fortsätter den ohejdade plundringen. Varför? Svaret stavas mäktiga ekonomiska och politiska intressen.
I Tyst hav ges en lång rad exempel på att vinstintresset styr.
Ett slående exempel är att när Fiskeristyrelsen i december 2006 beslutade att förbjuda ålfiske i svenska vatten från den 1 maj 2007 så gjordes det undantag för ”de kust- och insjöfiskare som är starkt beroende av ål”. Det blev alltså förbud mot ålfiske för alla, förutom för de som fiskar ål i stor skala och som tjänar pengar på det. Att ålbeståndet har minskat med mer än 99 procent räknades liksom inte…
Ett annat exempel är när samma myndighet beslutade att ett 35 kilometer stort utrymme utanför Gotska Sandön skulle bli Sveriges första marina reservat, med argumentet att ”allt fiske redan upphört här för länge sedan” och det fanns alltså inga ekonomiska intressen. Det vill säga tvärtemot syftet med marina reservat; att försöka rädda fiskbeståndet.
Ett tredje är att EU:s fiskekvoter bara reduceras nedåt som en reaktion på att fångsterna minskat. EU:s kvoter är för övrigt ofta betydligt högre än de faktiska fångsterna.

EU-politiken

EU ”sänker siffror som redan sänkt sig själva”, som Lövin så träffsäkert anmärker. ”På detta sätt gör EU:s politiker och andra ansvariga ingenting annat än att luta sig tillbaka och noggrant registrera utrotningen av torsken, den som en gång var norra halvklotets mest utbredda, talrika och billiga matfisk.” (I somras gjorde den nya jordbruksministern Eskil Erlandsson (c) gemensam sak med EU:s övriga jordbruksministrar och röstade ja till fiskekvoter som t o m låg fem procent över EU-kommissionens förslag).
Istället för åtgärder mot att de europeiska vattnen tystas till döds, har EU börjat lägga beslag på fattiga länders fiskevatten i allt högre grad för att om möjligt minska den överkapacitet som finns inom Europas fiskerinäring. Med andra ord: rovdrift på export.
År 2006 slöt EU exempelvis ett nytt avtal med Kap Verde, där EU betalar 65 euro per ton för något som enligt en försiktig beräkning är värt 1 000 euro per ton. Europaparlamentet kunde inte ens i officiella papper undvika att påpeka att detta avtal var en ”god affär”. För Kap Verdes många fiskare är denna form av nykolonialism en katastrof.

Säga ett och göra annat

Enligt Internationella havsforskningsrådet (ICES) är åtta av tio fiskbestånd i europeiska vatten överfiskade, en rad arter är hotade, däribland torsken. ICES:s vädjan om ett stopp för torskfisket i östra Östersjön har ignorerats av såväl EU som de svenska regeringarna.
När regeringen Persson på hösten 2002 lät basunera ut att man ämnade införa ett torskfiskestopp var det bara ett politiskt taskspeleri. Socialdemokraterna ville ge sken av att man hade lyssnat till opinionen och säkra miljöpartiets stöd i budgetförhandlingarna. Socialdemokraterna både önskade och visste att EU-kommissionen skulle säga nej. Socialdemokraterna och högeralliansen har förenat sig med fiskerinäringen, som i mångt och mycket domineras av en handfull fiskare.
Det är förvånansvärt många socialdemokrater och andra politiker som tagit tjänst hos yrkesfiskarnas branschorganisation SFR. En är den förre riksdagsmannen Kaj Larsson (s), en annan var Hugo Andersson (c). Vad dessa båda herrar hade gemensamt var att de tidigare varit sakkunniga i fiskerifrågor inom jordbruksdepartementet, det departement som fiskepolitiken sorterar under.
Hotet mot yrkesfiskarna är inte fiskekvoter, fiskestopp och marina reservat, utan utfiskningen, dumpningen (globalt slängs 25 procent av fångsten tillbaka av olika skäl), det enorma svartfisket och den nuvarande politiken som med statssubventioner samt EU-stöd gynnar de yrkesfiskare som har de största båtarna, fiskeriutrustning o s v.
Mycket pekar också på att utfiskningen av exempelvis torsk bidragit till att Östersjön har blivit ett stinkande hav fullt av alger.
”På bara femtio år har människan genomgripande och totalt lyckats rubba en ekologisk balans skapad under årmiljoner. De långsiktiga effekterna av detta vet vi mycket lite om ännu. Lokalt har man än så länge konstaterat att andra fiskarter tagit över efter dem som försvunnit, att hela näringskedjor har rubbats, alger tagit över där det tidigare varit klart vatten, att antalet kräft- och skaldjur ökat explosionsartat liksom maneter…”.
Kan havet räddas? Ja, men skadorna är omfattande och ett gigantiskt reparationsarbete krävs för att om möjligt återställa ekosystemen. Vad som dock hindrar en framtida hållbar utveckling är det kortsiktiga vinstintresset, utfiskning med EU-stöd och regeringarnas nationalism som resulterat i en politik med mottot: ”Om inte vi utfiskar kommer någon annan att göra det”.
Kort sagt: kapitalismen måste avskaffas och ersättas med en global planering som även utgår från havets och fiskbeståndets behov.

Per Olsson