I det folkliga uppror som just nu pågår mot Rodrigo Paz regering och hans politik tar Bolivias folk itu med den viktigaste utmaningen som arbetarklassen och de förtryckta i Latinamerika står inför just nu: att på gatorna, genom massaktioner och inte bara genom valprocesser, konfrontera extremhögerns framväxt och Trumps imperialistiska offensiv i regionen. Utgången av denna kamp kommer inte bara att bli avgörande för Bolivias framtida kurs utan också påverka utvecklingen i hela Latinamerika.
André Ferrari (ISA International Political Committee)
Det blev ingen ”smekmånad” för högern när den återvände till makten i Bolivia. Drygt sex månader efter att han tillträdde som president har Rodrigo Paz Pereira inte haft ett ögonblick av lugn, och Bolivia befinner sig i en djup social och politisk kris. Massrörelsen på gatorna i huvudstaden La Paz, i mobiliseringar bland urfolk och bönder, och vid de mer än 50 vägspärrarna i olika delar av landet kräver Paz avgång, vilket tillsammans med en kraftfull generalstrejk orsakar massiva ekonomiska störningar.
Redan under de allra första dagarna av sin mandatperiod beslutade Paz att genomföra sitt ”paket av ondska” på en gång. Han utfärdade ett dekret som avskaffade subventionerna på kolväten, vilket utlöste en explosiv höjning av bränslepriserna (bensinpriserna gick upp med 86 procent, bensin och priset på diesel med 160 procent). Dekretet lättade också på rättsliga och miljömässiga kontroller och bemyndigade regeringen att ingå hemliga avtal med inhemska och utländska privata investerare inom strategiska sektorer som gruvdrift och energi.
Massrörelsens reaktion i början av året, med en nationell strejk utlyst av den fackliga centralorganisationen COB och dussintals vägspärrar, tvingade regeringen att signalera en reträtt. Det ursprungliga dekretet återkallades och regeringen lovade att förhandla fram ett nytt dekret med de sociala rörelserna. Även om regeringen fortfarande var fast besluten att fortsätta sina attacker, ledde detta till att även rörelsens ledning backade.
Men det varade inte länge. I april började urfolks- och bondesamhällen, främst från Amazonasregionen i Bolivia, att mobilisera med vägspärrar och en långmarsch mot La Paz för att kräva upphävandet av den så kallade Marinkoviclagen. Lagen upphäver historiska landvinningar som bönder och urfolk har uppnått, genom en förändring av markrättigheterna, vilket kan innebära slutet för det skydd som funnits vad gäller urfolkens och småböndernas markinnehav.
Samtidigt anklagade fackföreningar och andra organisationer inom kollektivtrafiken regeringen för att sälja ”gasolina basura” (”skräpbensin”) till användarna – förfalskad eller undermålig bensin som redan har skadat tusentals fordon och orsakat enorma förluster. Kampanjen för ersättning för de skador och förluster som ”skräpbensinen” orsakat bidrog till att driva på kampen.
Parallellt med detta tog olika arbetargrupper (lärare, vårdanställda, gruvarbetare, fabriksarbetare) upp kampen för ersättning och löneökningar, vilket ledde till att COB:s ledning höll en nationell ”Cabildo” (församling) den 1 maj, där tusentals arbetare deltog. Cabildo beslutade att utlysa en i tid obegränsad landsomfattande strejk till stöd för de krav som rests i kampen.
I maj tog regeringen även de första stegen mot att ändra konstitutionen för att som man sa undanröja de hinder som finns för utländska investeringar. I praktiken är målet att rulla tillbaka de sociala och politiska vinster som uppnåtts genom masskampen och att skydda storföretagens och imperialismens intressen.
Rörelsen växte och radikaliserades i takt med att den mötte hård repression från regeringen, som vägrade att gå med på dess krav. Proteströrelsen antog drag av ett äkta folkligt uppror.
Den hårda repressionen under massmarschen i El Alto den 16 maj resulterade i minst fyra dödsfall. Mobiliseringen fortsatte till La Paz, där sammandrabbningar med polisen från och med den 18 maj ägde rum på gatorna och runt Plaza Murillo, där regeringspalatset ligger. Vid denna tidpunkt, vid demonstrationerna i La Paz och vid de mer än 50 vägspärrar som hade upprättats i minst sju regioner, blev kampens huvudkrav Rodrigo Paz avgång och regeringens fall.
Rodrigo Paz tillträdde i november förra året som den första högerpresidenten som valts i Bolivia efter 18 år av MAS-regeringar (Movimiento al Socialismo), ledda av Evo Morales (2006-2019) och Lucho Arce (2020-2025). Däremellan, 2019-2020, styrdes landet av en högerextrem regering ledd av den självutnämnda presidenten Jeanine Áñez, som kom till makten efter en statskupp. Men i valet i oktober 2020, som kampen tvingat fram, återkom MAS till makten.
Rodrigo Paz valdes 2025 och drog nytta av det kraftigt minskade stödet för Lucho Arces regering och MAS i allmänhet. Krisen inom MAS och rörelsens politiska sammanbrott, var en följd av oförmågan att ta tillvara den revolutionära potential som masskampen i början av 2000-talet visade fanns. Det var “vattenkriget” (mot privatisering av landets vatten år 2000), ”gaskriget” (mot att utländska bolag skulle få större möjligheter att plundra landets enorma naturgasreserver år 2003) och massrörelsens radikalisering som svar på kuppförsöket från högerextrema i landets norra och östra delar (Media Luna) år 2008.
Det politiska läger som betraktades som ”progressivt”, och som i åratal hade organiserat sig kring MAS, var i valet 2025 en splittrad och demoraliserad grupp. Den politiska splittringen mellan Evo Morales och den dåvarande presidenten Lucho Arce uttrycktes i en strid om makten över partiet och vem som skulle bli dess presidentkandidat. Men denna strid ska också ses mot bakgrund av den ekonomiska krisen och den åtstramningspolitik som den sittande MAS-regeringen bedrev.
…MAS förlorade alla sina platser i senaten och antalet ledamöter i nationalförsamlingen minskade från 75 till bara två.
Evo Morales, som förhindrades att ställa upp, bildade sitt eget parti (Evo Pueblo) och uppmanade till att lägga en blank röst i valet. Den och andra splittringar (som till exempel avhoppet av den tidigare senatsordföranden Andrónico Rodríguez, som fick 8,5 procent av rösterna i presidentvalet) resulterade i att MAS blev praktiskt taget utplånat i valet. Partiets presidentkandidat fick bara 3 procent av rösterna, och MAS förlorade alla sina platser i senaten och antalet ledamöter i nationalförsamlingen minskade från 75 till bara två.
I den andra omgången, mellan två högerkandidater, intogRodrigo Paz en mer moderat hållning, medan den andre högerkandidaten, Jorge ”Tuto” Quiroga, gick till attack mot allt som hade med MAS politik att göra, inklusive de sociala landvinningar som vunnits genom kamp. Båda representerade dock storföretagens, jordbruksindustrins och USA-imperialismens intressen i landet.
Men efter att ha vunnit valet började Rodrigo Paz genomföra nedskärningar, privatiseringar, skattelättnader för de superrika, indragning av rättigheter med mera. Inför folkets och arbetarklassens motstånd som var mycket starkare än han hade förväntat sig, försökte Paz kombinera förtryck med cyniska utspel om att han önskade ”dialog”.
Det som dock sticker ut är det brutala förtrycket i La Paz och andra delar av landet, det dödliga våldet, arresteringarna och förföljelsen av sociala rörelser. Arresteringsorder har utfärdats mot flera ledare inom rörelsen, däribland en av COB:s ledare, Mario Argollo, som nu håller sig gömd. En kraftfull mediekampanj pågår för att kriminalisera sociala rörelser för att de orsakat en ”humanitär kris” i städerna genom vägblockader och den ”oordning” de har orsakat.
I ett ”gemensamt uttalande om situationen i Bolivia” fördömer presidenterna i Argentina, Chile, Costa Rica, Ecuador, Honduras, Panama, Paraguay och Peru, som alla tillhör högern eller extremhögern, de bolivianska sociala rörelserna och deras kamp. De är uppenbarligen rädda för att också deras länder ska skakas av massornas revolt.
Detta gäller särskilt Chile, där den högerextrema presidenten José Antonio Kasts repressiva styre mött motstånd från arbetare och studenter. Rädslan för en upprepning av de sociala omvälvningarna 2019 hänger i luften i Chile och på andra håll, och detta oroar hela den latinamerikanska högern och USA-imperialismen.
USA-imperialismen har påstått att kampen i Bolivia är ett försök till statskupp och anklagat de sociala rörelserna för att vara narkotikasmugglare.
Rodrigo Paz är under press från arbetarrörelsens och folkrörelsernas styrka, men också från delar av den bolivianska högern som vill gå ännu hårdare fram. Tuto Quiroga har krävt att regeringen ska utlysa undantagstillstånd och trappa upp förtrycket. Fascistoida organisationer som ”Santa Cruz Civic Committee” har hotat med våldsamma åtgärder mot rörelsen om blockaderna inte hävs. Den politiska krisen och splittringen inom den styrande eliten speglar den styrka som kommer underifrån. Men denna styrka behöver organisation, strategi och ett program som svarar upp mot det allvarliga läget.
Högern anklagar den nuvarande massrörelsen för att vara iscensatt av Evo Morales, som för närvarande har sökt skydd i Chapareregionen. Men rörelsen är mycket mer än så; den har djupare rötter i det bolivianska folkets kamptradition, i deras gräsrotsinitiativ och organisationer, och i det utbredda folkliga missnöjet med den nuvarande situationen och Rodrigo Paz regering.
Ledningen för COB och de viktigaste bonde- och urfolksorganisationerna har redan visat att de, utan tryck från gräsrotsnivån, tenderar att föra förhandlingar och ingå överenskommelser som i slutändan frustrerar dem som står i kampens frontlinje. Men denna aktiva gräsrotsrörelse av arbetare, bönder och urfolk har också visat att den är kapabel att få sina organisationer att gå längre än vad ledarna vill.
De senaste dagarna har visat att det är möjligt att störta Rodrigo Paz regering och kämpa för en alternativ regering för arbetare och förtryckta.
För detta ändamål är det avgörande att intensifiera produktionsstoppet och stoppet av varudistributionen, konsolidera den obegränsade generalstrejken och organisera den från gräsrotsnivå. Arbetarkommittéer kan ta ansvar för den demokratiska organisationen av kampen på gräsrotsnivå, och det är endast de, som agerar självständigt, som bör organisera försörjningen för arbetarklassens samhällsbehov. Vi måste strypa storfinansen och bygga solidaritet bland de förtryckta och utnyttjade.
Kampens fokus är att störta denna regering och därmed dess arbetarfientliga och folkfientliga politik. Att störta Rodrigo Paz måste också innebära att man avvisar varje lösning som bygger på institutionell kontinuitet, vare sig det sker genom vicepresidenten eller genom en lösning som bygger på den högerledda lagstiftande församlingen. Genom att organisera kampen från gräsrotsnivå är det möjligt att lägga grunden för ett politiskt alternativ baserat på arbetarklassens, böndernas, urfolkens och alla förtryckta människors organisationer.
Vi måste dra lärdom av begränsningarna, misstagen och sveken hos tidigare MAS-regeringar och, utifrån masskampen, lägga fram ett antikapitalistiskt och socialistiskt program som ett alternativ till krisen i Bolivia och hela Latinamerika.
En seger för arbetarna, bönderna, urfolken och de förtryckta folken i Bolivia mot denna regering kommer att ge en enorm skjuts åt kampen mot extremhögerns framväxt i hela Latinamerika och all imperialistisk inblandning i regionen. Detta är grunden för att besegra den amerikanska imperialistiska interventionen i Venezuela och de allt mer konkreta hoten mot Kuba. I alla dessa fall är prioriteringen masskampen och ett socialistiskt program.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.