Utvandrarna: paralleller till idag

av Sigbritt Herbert // Artikel i Offensiv

Vilhelm Mobergs stora utvandrarepos finns nu i en nyinspelad film, regisserad av Erik Poppe. I rollerna som Karl-Oskar och Kristina ser vi Gustav Skarsgård och Lisa Carlehed. Jämfört med böckerna har handlingen kortats ner ganska avsevärt. Dessutom har persongalleriet krympts.

Borta är bland andra Karl-Oskars bror Robert och Kristinas morbror, predikanten Danjel. På det sättet blir Karl-Oskar och Kristina mer utsatta, både på resan och vid ankomsten till det nya landet.
Först på kajen i Karlshamn träffar de den prostituerade Ulrika, trots att de kommer från samma trakt och känner varandra sedan gammalt. Ulrika spelas av Tove Lo.
Huvuddragen i Mobergs berättelse finns kvar: fattigdomen i Småland, den farofyllda resan över Atlanten och prövningarna i det nya landet. Jag började osökt att tänka på dagens ut(in)vandrare. Nu utvandrar de inte från ett fattigt Sverige, utan från fattiga och krigshärjade länder som Afghanistan, Syrien, Jemen och Somalia.
Karl-Oskar och Kristina visste att de var välkomna. De hade till och med ett löfte om land att bruka. Dagens ut(in)vandrare har inga sådana löften.

När utvandrarnas båt råkade ut för storm, där vatten trängde ner i passagerarutrymmet under däck och paniken spred sig, var det lätt att dra paralleller med dagens utvandrare och de sjöovärdiga farkoster de färdas över Medelhavet i.
När Karl-Oskar och Kristina kom fram bosatte de sig i Minnesota där det redan fanns en liten svensk koloni.
Men när dagens utvandrare kommer fram till Sverige och vill bosätta sig nära landsmän får de höra att det inte går an. De måste integreras och det går inte om de bor med landsmän.
På filmen får vi se lite av problemen i det nya landet, främst språkproblem och hemlängtan. Det är problem som delas av alla som flyttar till ett nytt land, oberoende av orsak.

Jag kunde inte låta bli att jämföra med Jan Troells filmatisering av Mobergs böcker från 1972. Den filmatiseringen följer böckerna mer och det är mer än en film. Vad jag saknar från den är Monica Zetterlunds sprudlande Ulrika och Allan Edvall i rollen som Kristinas morbror Danjel. Filmen visar några av de problem Karl-Oskar och Kristina ställs inför. Bitvis känns det litet som olika nedslag i deras liv utan sammanhang. Då kan det vara svårt att hänga med i handlingen.
I en scen får vi se hur Kristina och dottern Märta går vilse och hamnar i ett läger tillhörande USA:s ursprungsbefolkning, där Märta får en mantel eftersom hon stukat foten och känner sig frusen. Den manteln blir anledning till en slutlig splittring mellan Karl-Oskar och Kristina å ena sidan och en grupp fanatiska kristna svenskar å den andra. Den gruppen vill bland annat förbjuda Kristina att umgås med Ulrika eftersom denna har gift sig med en metodistpastor.
Enligt filmen är den här gruppen, förutom Ulrika, familjens enda kontakt med exilsvenskar. När brytningen sker står familjen, och speciellt Kristina, utan nätverk.

Nu vill jag kommentera filmens slut, så om du inte har sett eller läst Utvandrarna än rekommenderar jag att du slutar läsa nu.
Filmen slutar när Kristina dör i barnsäng. Kristinas ensamhet märks då väldigt tydligt. Kristina, som inte behärskar engelska, är beroende av Ulrika för att förstå vad läkaren säger. Många invandrarkvinnor i Sverige är idag i samma situation, där de måste lita till bekanta eller sina barn för att förstå vad som sägs.
Filmen kan nu ses på olika streamingtjänster. Den är 2,5 timmar lång, så förbered er med popcorn och annat godis om ni tänker se den. Dra paralleller till dagens Sverige och invandrarnas situation. Parallellerna finns där.