”Båda sidor i kriget mot Iran är förtryckare”

Offensiv har intervjuat fem vänsteraktivister med rötter i Iran om situationen i kriget och vilket stöd som behövs. Vi har träffats många gånger i kampen, nu senast på Internationella kvinnodagen. Den internationella solidariteten är nödvändig för att vänstern ska orka ta sig igenom fruktansvärda krigssituationer och massakrer.

Artikel av Elin Gauffin

Vad händer nu i Iran?

Sedika Mohammadi:

– Iranska kvinnor har kämpat mot fundamentalt styre och sharialagar, har uthärdat laglig
diskriminering, tortyr, våld, fängelse och förtryck i 47 år. De har inte gett upp och kämpar vidare. Nu har det imperialistiska kriget från USA och Israel ålagt ännu mer press och förtryck på dem och gjort livet ännu hårdare och blivit fattigare. Lördagen den 28 februari kom första ”hjälpen” med en bomb över en flickskola i Minab. 164 barn dödades och 96 skadades i denna attack, och ett antal lärare blev också dödade. Den första mars blev 20 unga tjejer i ett volleybollag offer för en annan bomb. Folk flyr sina hem. Skolor, fängelser och sjukhus blir bombade. Bostäder nära militära anläggningar förvandlas till grus och över 1 300 personer har dödats och cirka 13 000 har skadats. Vad var det som angriparna sa? Att den civila befolkningen skulle inte dödas!

Mehrnosh Shafiee:

– Internet, telefoner och de flesta kommunikationsvägar är avskurna. Ibland lyckas korta samtal gå fram. Det finns ingen information om antalet civila dödsoffer, men vänner som lyckas ringa säger att detta är ett verkligt helvete – människor dör och landets infrastruktur håller på att förstöras.

Azam A:

– Stora delar av Iran ser lika ödelagt ut som Gaza,
– På ön Kish har anläggningarna för sötvatten blivit måltavla, och människor har inte tillgång till dricksvatten. Oljelagren i östra och södra Teheran samt Karaj har blivit attackerade, vilket sannolikt kommer att leda till brist på bränsle i Teheran och Karaj under de kommande dagarna.

– Under en period på sex dagar blev 14 medicinska och läkemedelscentra bombade, inklusive blodtransfusionscentret i västra Azerbajdzjan, Taleghanisjukhuset i Urmia, Minabkliniken i Hormozganprovinsen, Shaheed Zahab-sjukhuset, Shahid Khadijeh Fatemisjukhuset i Bushehr, Gandhisjukhuset i Teheran, Sabzanesjukhuset och Motaharisjukhuset i Teheran, Amane barnhem, Behsistis vårdcenter i Teheran, Khatam-al-Anbiya-sjukhuset, Shaheed Dajai-sjukhuset, det kirurgiska centret Ghazal, och läkemedelsföretaget Obeidi. Hittills har minst 1 047 civila dödats av de så kallade humanitära bomberna från israeliska och amerikanska terrorister.

Leyla Quaraee:

– Varken angriparna eller Islamiska republiken Irans regering verkar ta hänsyn till medborgarnas liv. Luften i vissa delar av Teheran har blivit mycket dålig och giftig. Samtidigt som de militära attackerna från USA:s imperialism och den kriminella staten Israel mot Iran pågår, har även säkerhetsläget kraftigt skärpts, och politiska fångars liv är i allvarlig fara.
– Det finns en mycket viktig fråga: Daglönare – många av dem är afghaner – arbetare som lever från dag till dag genom att försöka hitta tillfälligt arbete. De riskerar nu att drabbas av hunger. Samtidigt befinner sig många iranier och afghaner, tillsammans med Irans arbetande människor, i mycket svåra förhållanden.

Mehrnosh Shafiee:

– Flera passagerarflygplan, Kishs’ flygplats, Ilams flygplats, ett passagerarflygplan, en avsaltningsanläggning i Qeshm, en fabrik för produktion av djurfoder i Khorramdarreh, industrizonen Shenat, industrizonen Abbas-Abad, industrizonen i Yazd, industrizonen Bigom-Qal’eh, tågstationen i Naqadeh i Soldozområdet, industrizonen Esteghlal i Teheran, industrizonen Shah-Kuyeh i Qom, flera industriområden, läkemedelsfabriker i västra Teheran samt Azadistadion med plats för hundratusen åskådare har bombats.

– Alla olje- och bränsledepåer i Teheran samt några av depåerna i Karaj bombades. En viktig del av landets strategiska infrastruktur har förstörts och ett antal arbetare inom Irans oljeindustri har förvandlats till aska.

– Efter Israels attack mot bränsledepåerna har ett tjockt svart moln av rök täckt huvudstadens himmel och gjort staden mörk. På morgonen den 8 mars var Teheran ”En mörk natt utan stjärnor”. Efter det började regnet falla – i själva verket surt regn – orsakat av den ofullständiga förbränningen av olja. Detta innebär allvarliga kortsiktiga och långsiktiga risker för människors liv och för hela miljön.

Merhdad Darvishpour:

– Situationen för de som kämpar för rättvisa och fred är mycket svår. Det är två motpoler som drivits under lång tid och i konkurrens om vem som ska ha hegemonisk dominans. Å ena sidan Iran under islam som vill bli den stora makten i Mellanöstern, å andra sidan USA som uppfattar Iran som största hotet mot Israels existens. Israel vill eliminera alla möjliga motståndare. Israel som ville att Syrien splittras, att Irak 2003 krossas, som förnekar palestiniernas rätt till existens. Turkiet uppfattar att de kan stå på listan att attackeras av Israel nästa gång.
– Iran är en huvudfiende till Israel och USA på grund av sin extrema fundamentalism, att de finansierar Hamas, Hizbollah och så vidare.
– Det finns tre scenarier. För det första att Iran splittras. Detta är Israels drömscenario, men det öppnar för ett fruktansvärt inbördeskrig. Det andra är att regimen störtas och att Pahlavi, Shahens son, tar makten. Det tredje är att landet försvagas rejält. Trump har gått från imperieepok till gangsterepok. Under denna gangsterism finns inget FN, ingen folkrätt, inga lagar eller någonting.

Vad är din uppfattning att de som vill stödja det iranska folket ska göra?

Leyla Qaraee:

– Det är nödvändigt att bilda oberoende hjälpteams som organiserar hjälpinsatser. Regeringar tänker inte på människorna. Ansvarstagande och frihetsälskande personer har ett stort ansvar på sina axlar. Historien kommer att döma våra handlingar under denna period.

Sedika Mohammadi:

– Omvärldens frihetssökande människors hjälp behövs omedelbart. Vi måste agera, visa solidaritet, tvinga regeringar runt om i världen att stoppa kriget mot det iranska folket och avbryta sina affärsrelationer med Iran samt stänga Irans ambassader överallt. USA ska inte avgöra vem som ska styra Iran, utan vill att folket ska få makten och bestämma sitt eget öde.

Merhdad Darvishpour:

– Det är en väldigt svår situation. Många iranier ser dessvärre Netanyahu och Trump som räddare. Det kommer ur en maktlöshet som fick mer legitimitet efter den stora massakern i januari. Många ser den islamiska regimen som ockupationsmakt, som inte bryr sig ett dugg om folkets vilja. Regimen är beredd på att förstöra allt. Den har redan attackerat grannländer. Folket är dess största fiende.
– De som trodde att detta krig skulle bli som i Venezuela börjar nu inse att så enkelt är det inte. England, Frankrike, Tyskland började förbereda sig på att delta, men backade.
– Den internationella fredsrörelsen är enormt viktig för att trycka på. Pressa regeringar att backa och att kanske gå till diplomatiska förhandlingar istället. Sveriges regering och de flesta partier har skamligt nog direkt eller indirekt försvarat kriget eller hållit tyst. Det finns partier som pratat om att delta i återuppbyggnad – man vill alltså ha del av krigsbytet. Detta är skamlöst.
– Det är vi som kämpade hela livet – det är upp till människor i landet att bli av med regimen. Annars blir det ett nytt Libyen, Syrien, Afghanistan eller Irak. Jag är för en fredlig förändring i Iran, det finns inga demokratiska bomber. Pahlavi var hatad av den gröna rörelsen, för han splittrade.

Mehrnosh Shafiee:

– Tusentals människor har dödats i den långa kampen i Iran. Men denna kamp har också skapat något annat: erfarenhet, medvetenhet och organisering. Krig gör deras kamp ännu svårare.

– På ena sidan finns de iranier, speciellt i Europa och USA, som stödjer kriget,
de som böjer sig för ”farbror” Donald Trump och Netanyahu, och som till och med gläds åt bombningarna.

– På den andra sidan finns de som stödjer den islamiska republiken.
De kan kalla sina argument vad de vill, till exempel tala om ”antiimperialism” eller använda andra stora ord. Men sanningen är enkel: Båda står på förtryckarnas sida. Och båda vänder ryggen åt människors verkliga kamp – och åt människors lidande.

– Låt oss istället stödja arbetarnas, kvinnornas och de förtrycktas kamp i Iran. En kamp som bygger på deras egen organisering, på deras egen styrka. Och på deras rätt att själva forma sin framtid.