Våga vägra militarism

Av Per Olsson // Artikel i Offensiv

Det var för att säkra fred som arbetarna började organisera sig över gränserna. Från första stund blev också 1 maj en internationell massmanifestation för såväl åtta timmars arbetsdag och allmän rösträtt som fred och socialism.

Det var den socialistiska internationella arbetarorganisationen – Andra internationalen – som 1889 beslöt att göra 1 maj till arbetarnas globala kampdag. För att inte antimilitarismen skulle stanna vid ord beslöt även Andra internationalen att ålägga alla socialistiska riksdagsmän att vägra bevilja några som helst medel till militära ändamål och att krigshetsen skulle besvaras med fredsdemonstrationer och gemensamma antimilitaristiska kampanjer.

Men antimilitarismen har också alltid varit en vattendelare inom arbetarrörelsen och vänstern – mellan de som vågar vägra militarism och de som – med hänvisning till ”läget” – viker ner sig inför krigshets, nationalism och makteliternas högljudda krav på militär upprustning.

Idag slår krigshetsen ständigt nya hemska rekord och anslagen till militären ökar i både en oemotsvarad takt och omfattning. Inte minst i Sverige. Det i sin tur har fått den den svenska krigsindustrin, vars andel av ekonomi och export är större i Sverige än i andra länder, att gå på högvarv och vapenexporten nådde en ny rekordnivå 2024. 

Efter en fördubbling av anslagen till militären sedan 2020 kom nya påslag utöver de beslutade. Förra året beslutade riksdagen att militären får ett tillskott på över 170 miljarder kronor, de nya aviserade höjningarna ger militären ytterligare 60-70 miljarder kronor – årligen. Allt detta med stöd av Vänsterpartiets ledning, som gett upp antimilitarismen i en tid när det finns ett skriande behov av en vänster som står upp mot krigshetsen och den militära kapprustningen. 

Vänsterpartiets ledning offrar antimilitarismen för att få sitta med i en regering ledd av Socialdemokraterna – det parti som tog Sverige in i Nato och som tog initiativ till det långtgående militära samarbetsavtalet (DCA-avtalet) med USA.

Den militära upprustningen sker på bekostnad av välfärd och klimat. Trots att den blåbruna regeringen är beredd att låna 300 miljarder kronor för att finansiera den fortsatta upprustningen kommer den fortsatta militära upprustningen – ”den största upprustningen sedan kalla krigets [1950-talet] dagar”, enligt statsminister Ulf Kristersson – betyda nedskärningar och skattehöjningar.

Enligt de blåbruna och övriga riksdagspartier – Vänsterpartiet inget undantag – ska militärutgifterna år 2030 motsvara 3,5 eller till och med 4 procent av Sveriges BNP. Det är en större andel av BNP än socialförsäkringarna (barn- och bostadsbidrag, föräldrapenning och mycket mer) och vars andel stadigt minskat under senare år.

I takt med att militären fått större anslag har välfärdskrisen fördjupats och utsläppen ökat. Samtidigt som den blåbruna regeringen trappat upp sin rasism och skuldbeläggning, dragit ned anslagen till kultur och strypt det fria ordet. Militarismens syfte är att öka vapenarsenalen mot såväl den ”yttre fienden” som den ”inre” – kampen och motståndet på hemmaplan.

I år är militärbudgeten nio gånger större än vad regeringen kallar miljöbudgeten, år 2020 var militärbudgeten fem gånger större. Nyligen beslöt regeringen att militären ska få  ja på alla sina ansökningar om miljötillstånd – det blir därmed fritt fram för militären att öva och skjuta var man vill.

”Är militarismen och kriget utmärkande för kapitalismen, så är däremot kampen mot kriget och militarismen utmärkande för socialismen”, slog den socialistiska ungdomsrörelsen fast i sin stridsskrift Det befästa fattighuset: Antimilitaristisk och socialistisk handbok, som gavs ut som svar på överhetens krigshets åren innan första världskrigets utbrott.

Utan antimilitarism kan ingen socialistisk vänster byggas. Våga vägra militarism.